I den ena hjärnhalvan finns logik, struktur och matematik. I den andra delen döljer sig känslor, kreativitet och fantasi. Ibland känns det i mitt huvud som den ena hjärnhalvan ekar tom medan den andra kryllar av aktivitet. Hur ordinerar man gränsöverskridande åtgärder mellan hjärnhalvor? Genom eliminering av oro, kanske.
Oro. Hur ska jag klara av att leda den lokala valrörelsen? Att jobba heltid, vara pappa och samtidigt nummer ett för Centerpartiet i Falun? Vad händer om valet går bra? Eller riktigt, riktigt dåligt? Är jag verkligen rätt man? Det är så dags att tänka på det viset, allt är ju redan igång. Man kan inte både ha ett enkelt liv och fantastisk personlighet, säger den brittiske komikern Jimmy Carr. Det är insiktsfullt sagt.
Pappa brukade under vår uppväxt säga till mig och mina syskon att inte drabbas av Schicksalsneurosa. När vi frågade vad det var för något svarade han obefogad oro för framtiden. Schicksalsneuros, lärde jag mig helt nyss när frasen återkom till mitt minne, heter på svenska ödesneuros och innebär ett psykologiskt mönster där en person omedvetet hamnar i negativa situationer om och om igen. Det kan upplevas som om händelseförloppet vore styrt av ödet eftersom tillvaron alltid går åt fanders. Återkommande oro och tvivel förstör möjligheten att lyckas. Samma gamla problem dyker upp i jobb, vänskap och relationer eller andra livsval. Den drabbade upprepar mönster och det slutar inte bra. Man är fast i en loop. Det är ingen idé att försöka. Jag tror den medicinska termen lyder upprepningstvång.
Det finns fler än jag som tvivlar på mig. Hur tänkte Centerpartiet när de utsåg Fredrik Adolphson till toppnamn, lär ledande representanter från ett annat parti retoriskt frågat sig när saken var klar. Ja, det är frågan – hur tänkte man?
Och så mitt i allt: problem med huset på ön. Hur ska det gå? Jag är så oerhört imponerad av händiga människor. Tänk att kunna skapa saker, reparera saker, att ha förmågan att visualisera något och med sina händer förverkliga det. Jag skulle ge allt för det. Jag funderar ibland över att skola om mig till snickare och jag uppmanar lite halvt på skämt mina barn att, om de vill ha en partner, välja en snickare respektive bilmekaniker. Sedan ändrar jag mig. Det viktiga är vem personen är, inte vad hen gör.
Vad bidrar jag med till världen, brukar jag emellanåt uppgivet tänka. Varje motgång i form av trasig bil eller hus innebär att jag hamnar i händerna på någon annan. Jo, visst – jag är lärare. Det är ett viktigt yrke. Jag vill också tro att jag är en hyfsat fungerande pappa. Jag kan lyssna och kommunicera. Men sedan är det inte så mycket mer med mig. Vem ringer jourhavande historielärare mot en hutlös summa i avgift?
Min drivkraft är att försöka göra livet lite bättre för elever och andra människor. Roa, skratta, visa empati och moral. Visa på innehållet i den andra hjärnhalvan. Inte minst inför detta val saknas känslor och fantasi. Det är kanske därför Centerpartiet ville ha mig som nummer ett i Falun. Varför är det obegripligt för vissa av mina politiska motståndare? Vad ytterst få vet är att jag i hemlighet drömmer om att bli hantverkare. Eller guide i Rom.
Jag säger inte att jag har en fantastisk personlighet. Ett lätt liv har jag emellertid inte haft, vågar jag påstå. Efter allt elände jag upplevt är jag numera en försiktig general. Men när krutröken skingras står jag alltid upp och så länge flickorna behöver mig är det allt som räknas. Ofta har jag en munter och tämligen avslappnad inställning till sakernas tillstånd. Men nog skulle jag ge om inte min högra (faktiskt inte någon av mina händer för det skulle försvåra möjligheten att bli händig låt vara från en tämligen låg nivå) hand så åtminstone väldigt mycket för att vara något mer praktiskt lagd.
Målet är inte att skapa fler följare utan fler ledare, som Nader Raider lär ha uttryckt det.
Pappa var inte en praktisk man. Han bara var, på något sätt. Vi barn växte upp med en far som deklarerade dikter, vägrade köra bil, lyssnade på klassisk musik, höll roliga tal på fester och älskade böcker, mat och dryck. Förtjust i tillvaron han levde, lojal och snäll, gick han genom livet utan att fråga efter mer. Aldrig ett ord av självömkan eller oro. Inte ens efter att hans yngsta barn gått ur tiden. En gång sa han helt stilla att det finns tårar som världen inte behöver se. Pappa visste nog vad han gjorde när han gav rådet att inte drabbas av Schicksalsneurose.
Så jag bestämmer mig för inställningen att jag klarar allt jag åtar mig på ett eller annat sätt. Jag gör det på samma vis som de som bestiger Mount Everest: genom att flytta den ena foten framför den andra tillräckligt många gånger. Uppe på toppen möts mina två hjärnhalvor i en evinnerlig kram. Och hjärtat ler förnöjsamt.
Relaterade blogginlägg:
Viktors relaterade blogginlägg:
Musik:
Källor:
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.