Creutz la(o)ve

Och si, ur den vaggande ångan klev Lorentz Creutz den äldre fram.

Platsens historia har alltid intresserat mig. Alla har vi platser som betyder något, låt vara att vissa av oss är mer fästa vid dem än andra. Kan man, om man upplevt en plats tillsammans med någon viss person ladda den igen – fast tillsammans med någon annan? Eller är platsen för evigt förknippad med det som var och vi människor dömda att ständigt söka nya horisonter?

Jag står stilla. Det är sent, mitt i natten faktiskt. Det råder ett blekt månsken men det disiga vädret gör att inga stjärnor syns. Ett världsarv ligger vid mina fötter. Jag är påväg hem efter vännen Mats halvsekelsfest men har blivit stående vid Creutz lave. Gruvan, stöten och alltihop ligger där. Hur mycket kärlek ryms det i stora stöten? En öppning i berggrunden fylld av både det som varit och det som kunde ha varit.

Jag känner Lorentz Creutz den äldres ögon på mig. Lorentz, en man i staten i stormaktstidens Sverige. På den tiden var en position i gruvans skugga en topposition. Jag vet egentligen inget om honom. Statsman, militär. En tuffing, säkert. Och nu träder han fram. Ska jag fråga honom hur Lorentz Creutz den yngre var?

Under en annan stund några veckor senare befinner jag mig tillsammans med evigheten på Saltskärsudde på Styrsö. En något oländig plats där himlen möter havet. Väl där lämnar man den ogärna. Här möter jag ofta de som gått före. Jag tänker på far, sörjer honom. Han fattas mig nu när också han gått in i den vaggande ångan.

Ännu en dag på Saltskär

En lave är en byggnad över ett gruvschakt. Creutz är en gammal adelssläkt med vida förgreningar. En ur släkten, Lorentz Creutz den äldre, var, om jag förstått det rätt, landshövding i Dalarna på 1600-talet. Laven bygges 1852 vilket gör den till landets äldsta på ursprunglig plats. Byggnaden är dessutom landets högsta bro då den spänner över ett 208 meter djupt schakt.

Jag står som sagt stilla. Låter dimman och mörkret omfamna mig. Från hjulhuset bredvid laven hörs ljudet från klockan som plingar dygnets alla timmar. Slutade klockan ljuda var det en varning för pumpstopp och då kunde gruvan översvämmas. Lite som livet i stort, må hända. I en tunna som fungerade som hiss tog de sig upp och ner ur gruvan, gruvdrängarna. Deras arbete. Deras plats. Upp ur jordens inre kom de, nakna till midjan, medan svetten rann ur deras kropp som vatten ur en ullpåse – som Linné uttryckte saken.

Creutz den äldres lave

Jag tappar nästan andan, där jag står. Gruvan, en plats i människors liv sekel efter sekel. Havet och bortom än mer så. Arbete, sjukdom, rikedom, fattigdom, liv och död.

För mig är båda dessa platser förknippade med kärlek. Som barn åkte jag under vintrarna plastpåse nedför slagghögarna i en vindlande fart, på somrarna lekte jag krig i de numera borttagna bunkrarna på Saltskär. Som student skrev jag akademiska uppsatser om både gruvan och skärgården. Jag har under mitt liv älskat, gråtit och skrattat i dess omedelbara närhet. Men gruvan förhåller sig likgiltigt ointresserad av mina känslor, hon bara ligger där, gamla mormor, ruvande på sina hemligheter. Och Saltskärsudde – många stunder har jag upplevt här. Med vänner. I ensamhet. Nu senast tillsammans med någon mycket viss. Det känns som udden/det är vår. Havet, ja det bara är som vanligt.

Varje plats är en kuliss. Det är människor som laddar scenen med innehåll. Vad människor känner på, eller för, platsen är för dem som lever där och då. Den stora historien är för historikern, det lilla mer för var och en. Ibland är historia som ett vykort från det förflutna och denna natt damp det ner ett från Lorentz Creutz den äldre.

Det är för tidigt att överblicka fars liv. Sorgen är för nära.

Självklart kan man återerövra en plats. Det sker ju hela tiden och är, som jag ser det, själva poängen. Platsen, var den än är, är något man delar med någon eller några som den är helt rätt för ändamålet.

Jag upplever, faktiskt, ett visst obehag av Lorentz Creutz den äldres blickar. Tillbaka in i dimman med dig, gamle man! Det är vår tid nu. Klockan i din lave klämtar för oss. Vinden på Saltskär är sydlig.



Relaterade blogginlägg:

Go west

Falun 1741


Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Änglatango


Källor:

Dan Andersson: Gillet på vinden

Falugruva.se