falun 1743 – del 1

Falun i juni. Staden vibrerar av rörelse, rop och skrik. Upphetsade människor drar fram och tillbaka och tusentals personer samlas på Stora torget och vrålar på olika ämbetspersoner att komma ut.

Är det från VM? Falukalaset? Protester mot asfalterade banor på Lugnet? Inget av detta. Det är Falun några intensiva junidagar – fast år 1743.

De osäkra gingo nu här i sin anlets swett och arbete, nakne till medianen, för munnen hängde en ullen lapp att röken och dambet ej allt för hoptals måtte insupas, swetten rann uhr deras kropp, som watn uhr en ullpåse

Citatet är från Carl von Linné i hans beskrivning av gruvdrängarna i Stora Kopparberget i Bergslagsresa.

Ursprunget till denna text är en akademisk uppsats framlagd vid historiska institutionen vid Uppsala universitet den 2:a juni 1994. Min handledare var professor Stellan Dahlgren. Jag har för bloggformatet bearbetat texten och tonat ner den akademiska formen. Det hela är tänkt som en populärvetenskaplig text som riktar sig till den som är intresserad av ett dramatiskt skeende i Faluns historia under det som är känt som Sveriges sista bondeuppror år 1743. Huvuddelen av materialet utgörs av de rättegångsprotokoll från händelserna som jag studerade på riksarkivet 1994.

Början på 1740-talet präglades i Sverige av svält, krig och ett oroligt politiskt klimat och i Dalarna kulminerade oroligheterna i ett regelrätt uppror, den så kallade Stora Daldansen. I kölvattnet av Daldansen inträffade ytterligare ett uppror vid landets största industriella arbetsplats, Falu gruva.

Medan Stora Daldansen är välkänd och dokumenterad är den (för att använda en modern term) strejk som inträffade vid gruvan i Falun är mindre känd.

Brytningen i Falu gruva kan spåras till 1000-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, men det första officiella beviset härrör från 1387 då verksamheten fick sitt första privilegiebrev. Det var bergsmän, från början ett sorts mellanting av arbetare och arbetsgivare, som drev brytningen och det som höjde dem över mängden var deras tekniska utbildning. Bergsmännen utgjorde ingen homogen grupp och villkoren dem emellan var olika. Många levde under relativt enkla villkor och hade bergshanteringen som ett komplement till jordbruket.

Det vanliga var en sorts familjeföretag med småskalig produktion med bergsmansgården som produktionscentrum. Det var hyttorna som var medelpunkten på bergsmansgårdarna. I gruvan tillämpades av rättviseskäl skiftesbrytning och ibland förenade man sig i så kallade brytningslag för att öka effektiviteten. Verksamheten i gruvan ökade gradvis – från 1538 till 1610 ökade antalet bergsmän från 60 till 450. I början av 1600-talet löste man problemet med att förse gruvan med tillräcklig arbetskraft med den så kallade asylrätten vilket innebar att man gav förbrytare amnesti om de gick med på att arbeta i gruvan.

Systemet byttes senare ut mot rent straffarbete. De äldsta yrkesgrupperna i gruvan är är gruvbrytare, smältare och kolare vilka var en sorts underentreprenörer som arbetade för en eller flera bergsmän. Bergsmännen övervakade personligen, och deltog i brytningen under hela medeltiden. 1620 reglerades brytningen med att det fastställs antalet andelar i gruvan till 75 stycken.

Under 1600-talet upplevde gruvan sin storhetstid vilket kan illustreras av att antalet bergsmän ökade till omkring 800 i slutet av århundradet. De flesta av dessa hade dock endast små andelar och 300 nöjde sig enbart med att sälja malm. I slutet av 1600-talet börjar en produktionsnedgång och gruvan drabbas av flera svåra ras. Det största och mest kända av dessa var “Stora stöten” som inträffade på midsommardagen 1687, en av tre semesterdagar per år och alla var lediga. Ingen omkom i raset.

Raset ledde till att man kom åt mycket malm som tidigare legat svårtillgänglig mellan tre olika schakt. Det har spekulerats i att raset var iscensatt av människohand eftersom sannolikheten är liten att det skulle skett på en dag när gruvan var folktom men detta är och förblir spekulationer.

Från 1621 hade bergsmännen, deras familjer och gruvdrängar med fast anställning befrielse från krigstjänstgöring. Om någon arbetare ville flytta eller av annan anledning sluta sin tjänstgöring så var det bergsmännen som prövade saken innan de gav sitt tillstånd. Från mitten av av 1600-talet skapades en mer systematiserad politik avsedd bergshanteringen och den stora förgrundsgestalten i det sammanhanget var Carl Bonde.

1649 bildades bergskollegiet och det var hit man skulle rapportera om malmfyndigheter. Bergskollegiet reglerade också förhållandet mellan staden och gruvan samt olika privilegier, som att gruvarbetarna var undantagna utskrivning till krigstjänst. Grunden till en fastare organisation på riksplanet lades under Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna. Inom bergskollegiet fanns sakkunskap inom teknik och juridik och man reglerade (uppehöll) priserna på produktionen som gick på export – något som hade stor betydelse för arbetarna eftersom deras löner indexerades efter värdet på malmen.

1649 får gruvan en fastare organisation, för övrigt samma år Bergskollegium bildas, och den högsta övervakningen av gruvan utövas av landshövdingen. Mindre beslut fattas av Gruvrätten, ett administrativt och juridiskt organ som består av de 24 äldsta bergsmännen samt Bergmästaren (som idag är namnet på ett hotell i Falun beläget i byggnaden för landets första systembolag (en titel man träter om med Göteborg men det är en annan historia).

Som parentes kan nämnas att under medeltiden organiserade sig bergsmännen i ett skrå – Sankt Örjans gille som givit viss efterklang i 1900-talets svenska ordensväsende.

Gruvans styrelse består av gruvrätten med Bergmästaren som ordförande. Beslut fattades vid så kallade gruveting vilka ägde rum en gång i veckan. Spörsmål av icke juridisk karaktär diskuterades vid det man kallade Allmänna sammankomster och där kunde även vanliga arbetare komma till tals. Kanske ser vi här en föregångare till dagens fackföreningsverksamhet? Bergmästarens närmaste man, Geschvornern (vilket är tyska och betyder “edsvuren”), var teknisk chef. Vid gruvan fanns också en allmän åklagare, Bergsfiskalen. Dennes uppgift var efter oroligheter eller förseelser att leda förhandlingarna och utdöma påföljd. De 75 gruvandelarna, eller paren, hade var sin representant med beslurssrätt, i gruvrätten.

På det personliga planet kan anföras att våren 1988, fyllde Stora 700 år och man firade detta genom att bygga upp en scen i botten av Stora stöten. Vi skolungdomar fick vara med på ett genrep där bland annat Lasse Berghagen uppträdde. Jag minns att vi närmast desperat ropade på att han skulle framföra Teddybjörnen Fredriksson, men det gjorde han inte.

Några år senare, i oktober 1998, förlovade jag mig nere i gruvan.

Nästa del i berättelsen om gruvdrängarnas buller 1743 kommer inom en inte allt för avlägsen framtid.