dotter i ljus

Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.

Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.

Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.

Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.

Kära studenter!

Var en superhjälte!

En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.

Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.

Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.

Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.

Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.

Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.

För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.

Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.

Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.

Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.

Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”

Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.

Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.

Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.

Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.

Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.

Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?

Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.

Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.

Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.

Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.

Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.

Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.

Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.

Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.

Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.

Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.

Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.

(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).

Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.

Flickorna är uppvuxna med MDP. Vi har hört allt en miljon gånger, sa Mina. Nu vill jag ha Stad i ljus. Så klingade den ut, en av alla dessa dagar, som en gråtmild allsångsvariant av Stad i ljus.

Vi har klarat det bra. Nu är mitt jobb över. Men vi blir aldrig färdiga och det är som ska.