Goodnight, my angel

Insikt. Man måste vara lycklig för att börja om.

Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde. Fred på jorden, rädda planeten, väcka de döda till liv. Men jag är ju trots allt bara människa och man kan inte begära för mycket, det vore omänskligt. För att kunna återuppväcka de döda måste man nog dessutom göra någon form av uppgörelse med Gud.

En dotter väcker mig mitt i natten. Hon är upprörd. Tårarna rinner. Jag tror att hennes känslor har med Malins bortgång att göra men det visar sig vara fel. Hennes förtvivlan beror på att hon vill att jag träffar någon att älska så jag inte blir ensam när hon och hennes syster flyttar ut.

Det enda jag vill säga glimrar utom räckhåll som silver hos pantlånaren. Så säger Tranströmer.

Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad. Så säger Too-Ticki.

Det som intresserar mig är att vara människa – inte en minnenas fånge. Det är påfrestande att leva med minnen som inte hjälper, som gör allt värre. Detta envisa förflutna som hela tiden återkommer smakar saknad. Till det kommer små och stora saker jag ångrar att jag inte gjorde medan hon fortfarande levde och var frisk. Jag borde sagt det och det, inte åkt bort den där helgen… Jag är trött på detta ältande. Utmattad, faktiskt.

Jag har under de tre och ett halvt år som gått sedan hon dog blandat in henne i alla situationer i mitt liv, även de lyckliga stunderna. Det ger ingen lättnad. Det gör mig dels omöjlig att leva med och dels till en dålig förälder. Att vara med mig är att samtidigt umgås med en skugga från en omöjlig konkurrent. På så vis är jag fången. Bakbunden. Otålig inför nuet, fientlig till det förflutna och berövad en framtid känner jag mig som oskyldigt dömd till fängelse på livstid. Enda sättet att för en liten stund undkomma är genom självbedrägeriets lyx eller fantasins flykt.

Jag lever därför som en främling, eller gäst, i mitt eget liv. Blind för den omvärld som kan rädda mig eftersom jag tycks föredra att ägna mig åt att vårda minnets bojor. Via gamla bilder och filmer jagar jag ett förflutet där ett visst ljus, känsla eller stämning skapar den atmosfär jag saknar. Jag gör upp med mig själv de stunder jag inte minns hur det faktiskt var. Minnet är på det viset mer krävande än verkligheten, det förvandlas till en fiende. De gånger minnet sviker fyller jag i luckorna. Jag måste därför ständigt påminna mig om att vår kärlek var inte överlägsen andras. Den var helt vanlig.

Strategin, för att slippa undan den dagliga holmgången med minnet, har varit att fylla min dag med så mycket det bara går. Jag läser politiska handlingar, konstruerar lektioner, rättar uppgifter, drygar mig med mina tonåringar, sjunger i körer, går på möten, fester, lyssnar på nyheter, springer, läser och… ja, allt som går. Jag är inte en person att tillbringa någon längre stund med, alltså.

Insikt. Jag måste finna mig i att leva utan henne. Ett helt vanligt liv. Jag har sagt det så många gånger, redan. Men det känns annorlunda den här gången. Jag har vid det här laget sagt allt som finns att säga och det jag inte förmår uttrycka får ligga kvar hos den tranströmska pantlånaren. Jag måste nämligen skynda mig att leva.

(Själv)insikt. Jag älskar livet, människor och är nyfiken på framtiden. Jag måste låta henne gå om det ska vara någon mening med något. Jag avslutar härmed sorgebloggandet med en favoritbild, sedan får det vara. Ni som kände henne får minnas henne på egen hand (hallå, självinsikt, det gör alla redan. Alla utom jag).

Jag både skrattar och rörs av min dotters omtanke men inser att frågan är värd att tas på allvar. Vi viskar länge i mörkret om livets olika faser och realiteter, sedan sjunger jag så tyst jag kan Lullabye. Jag kan den hyfsat eftersom vi sjöng den i kammarkören för länge sedan. Hon somnar till sist. Jag smyger ut från hennes rum för att gå till sängs.

Plötsligt stannar jag mitt i steget. Insikt. Sången är lika mycket riktad till mig som till min dotter och det är Malin som sjunger. Det är inte svårt att föreställa sig för vi sjöng den, när det begav sig, tillsammans. Jag stannar uppe länge, berövad sömnens tillfälliga glömska. Jag tänker, funderar, känner.

Insikt. Det är så fantastiskt mycket jag kan göra. Jag är ju trots allt människa. Låt mig därför vara mänsklig. Jo, nog återstår mycket att göra. A deal with god, som Kate Bush sjunger, exempelvis. Eller varför inte en överenskommelse med själva livet? Så får det bli.

Slutsats. Jag är, relativt sett, lycklig. Quo vadis?

Goodnight, my angel
Time to close your eyes
And save these questions for another day
I think I know what you’ve been asking me
I think you know what I’ve been trying to say
I promised I would never leave you
And you should always know
Wherever you may go
No matter where you are
I never will be far away

Goodnight, my angel
Now it’s time to sleep
And still so many things I want to say
Remember all the songs you sang for me
When we went sailing on an emerald bay
And like a boat out on the ocean
I’m rocking you to sleep
The water’s dark
And deep inside this ancient heart
You’ll always be a part of me

Goodnight, my angel
Now it’s time to dream
And dream how wonderful your life will be
Someday your child may cry
And if you sing this lullabye
Then in your heart
There will always be a part of me

Someday we’ll all be gone
But lullabyes go on and on…
They never die
That’s how you
And I
Will be