Retorik – Adolphson

Foto, Livsåskådning, Personligt, Retorik

Niobe

15 januari, 202317 januari, 2023av adolphson

Kärlek. Hur den gestaltar den sig, egentligen? Nu? Då? I framtiden? Hård som en gråtande klippa eller som ett konstant tillstånd av värme. Inte sällan uttrycks den genom förlust.

Är förlåtelse möjlig? Jag tänker på människor som sörjer. På min gamle vän Patrik som nyligen förlorat, på den som sörjer en förlorad relation, på den som inte har kraft nog att förändra sitt liv. Eller värst av allt: på den som förlorat sig själv.

Hur analyserar man en sorgesprocess? Kanske genom hur den tar sig uttryck för den sörjande i nutid, dåtid och i en framtid. I nuet är etos (trovärdighet) starkt genom hur den rådande (olyckliga) situationen beskrivs. Därefter iakttar man (som kontrast) den tidigare upplevda lyckan och redogör för de orsaker som ledde fram till den (nu uppkomna) sorgesamma situationen. (Det har jag tragglat till leda). Till sist blickar man förhoppningsvis mot framtiden, antingen i hopplöshet eftersom den ser lika mörk ut som nuet eller i hopp om en bättre framtid. Det här stadiet är mycket viktigt, annars riskerar man att fastna i sorgen vilket kan utvecklas till depression.

Niobe är i den grekiska mytologin en symbol för sorg. Som drottning av Thebe möter vi henne i Iliaden och det berättas där att hon hade många barn. Hon var så stolt över dessa att hon jämförde sig med självaste gudinnan Leto som bara hade två: Apollon och Artemis. Niobes högmod förargade dock gudarna och som straff dödade de hennes barn. Förkrossad skriker hon ut sin smärta och ber om förlåtelse – men det är för sent. Barnen förblir döda. Niobe förvandlas slutligen till en gråtande klippa, som en symbol för evig sorg.

Okej. Ska jag med hjälp av Niobes klagan våga mig på en retorisk sorgeanalys? Jag försöker isåfall tillämpa lite av känslan från berättelsen i Iliaden.

(Nutid) Nog har ödets växlingar drabbat mig. Förr var jag välsignad med romantisk kärlek i överflöd, nu är jag helt utan. Överflöd blev till brist och jag som förut var på en given plats är nu famlande. Det hade varit bättre att jag aldrig mött henne än att som nu bara få möta tårar. Den som berövats sina barns mor är mer olycksdrabbad än den som aldrig mött verklig kärlek för det man glatt sig över ger sorg när man mister det.

(Dåtid) Mitt öde beror på högmod. Jag levde lycklig och nöjd men efter att ha levt så blev jag utkastad från gudarnas boning. Jag mötte Lyckan och drabbades av Olyckan: vår samvaro blev mina barns mors död, min bekantskap med en gudinna till sist min olycka. Innan jag förlorade lyckan var jag avundsvärd men sedan mitt högmod förstört allt saknar jag den tid då jag var rikt välsignad. Nu ligger min kärlek död och jag kan inte nog begråta det som var min stolthet.

(Framtid) Vart ska jag vända mig? Vad kan jag hålla mig till? Hur är den grav som skulle räcka till för all denna sorg? Hedersbetygelserna som olyckan kräver kan inte fullgöras, vilket inte minst denna blogg vittnar om. Men varför gråter jag över detta, när jag har möjlighet be gudarna ge mig en helt annan natur? Jag ser bara en väg ur mina olyckor: att förvandlas till något som inte kan känna någon smärta: en klippa. Men jag är rädd att jag ändå bara kommer fortsätta gråta.

Det här är något av den klassiska retorikens sätt att kategorisera sorg. Verkligheten är måhända en annan. Men vad vet jag, jag är föga mer än en empirisk teoretiker, om en eventuell läsare förstår hur jag menar.

Kan jag erbjuda tröst till min vän Patrik, till den som sörjer en förlorad relation eller inte har kraft nog att förändra sitt liv och till den som förlorat sig själv, så gör jag det efter förmåga. Men det behövs egentligen inte, det viktigaste är att kunna förlåta sig själv. Men är förlåtelse, för att man kommit till momentet framtid i processen, för att man överlevde och vill ha ett liv igen, möjlig? Självklart är den det. Det är relationen till dig själv det handlar om.

Vi har alla förlorat. Det vi inte förlorat återstår att uppleva. Man får bejaka detta enkla faktum eller riskera att förvandlas till en gråtande klippa.

Jag vet inte hur kärleken gestaltar sig, vare sig då, nu eller sen. Kärlek är ett konstant tillstånd av värme. Kanske sammanfattas kärleken bäst på det vis som någon en gång uttryckte saken för mig; Och du får finna dig i att du faktiskt är behövd på en massa sätt även för oss som inte just nu tänker hångla med dig.

Musik:

Bach; (favorit)mässa i H moll

Ratata: Himlen

Den som falla

Relaterade blogginlägg

Till Johan

Källor:

Homeros: Illiaden

Eriksson: Retorikens grunder

Politik, Retorik

fallasi

17 juli, 202217 juli, 2022av adolphson

Hur ska man rösta, egentligen? Vilket parti är bäst? Kan man bilda regering med stöd av SD? Ska vi tillåta vinstdrivande aktörer i skolan? Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll?

Fallasi avser inom retoriken en sorts argumentationsfel, eller bedrägligt argument, något som kan verka riktigt men som inte är det. Exempel är ledande frågor, åldersargument utan relevans och misstänkliggöranden. Fallasi kan användas som retoriskt vapen för att minska debattmotståndarens trovärdighet. Ibland görs det medvetet för att lura en motståndare.

En fallasi är en slutsats som bygger på felaktiga premisser. Något som inte fungerar i det aktuella sammanhanget. Slutsatsen som dras följer inte av det som sagts tidigare, hela resonemanget bygger på felaktig grund. En människa måste exempelvis inte vara lycklig bara för att hen ler. Ett sådant påstående kan, men måste inte, vara en fallasi.

Mandatperioden närmar sig sitt slut. Det är dags att göra upp med min syn och mina påståenden om SD. Jag lovade inför förra valet att hålla koll på på partiet. Ta replik och rösta emot om rasismen blev uppenbar. Så hur har det blivit?

Det ska sägas på en gång: min räckvidd är lokal. Förutom en och annan anonym (ofta aggressiv) person på twitter begränsar sig det jag ser av partiet till nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige. Problemet är att det är stor skillnad på riks-SD och den lokala avdelningen. Någon enstaka gång har det kommit förslag som, enligt min uppfattning, präglas av uppenbart människoförakt. Annars: inget. Nada. Rien. Emptiness.

Fast SD är kanske inte helt tyst, ändå. Det har då och då faktiskt kommit något inlägg eller förslag. Emellanåt är förslaget dock märkligt, ibland faktiskt obegripligt. Vissa av förslagen skickas ut från Stockholm (tror jag eftersom de dyker upp på flera håll i landet). I nio fall av tio röstar man med oss i alliansen. Ledande företrädare har uttryckt att på riksplanet gillar de inte Centerpartiet men här i Falun är vi tydligen okej.

Att kämpa mot något som inte finns. Hur menar jag? Jo, det finns på det hela taget inget att förhålla sig till. Inga större politiska förslag kommer från lokala SD, knappt en egen budget, inga debattinlägg eller debatt i fullmäktige, kommunstyrelse eller nämnd. Blir de utmanade svarar de oftast inte. Partiet vill inte växa mer för de har inte företrädare att fylla platserna. De flesta av de fyra, fem individer jag återkommande träffat på möten under fyra år verkar vara vanliga, hyggliga människor. Vanliga, hyggliga människor med åsikter jag inte kan fördra. De är som en leende, iskall skugga av gänget i Stockholm.

Det som däremot finns att förhålla sig till är övriga oppositionens försök att göra hela SD-frågan borgerlig. Det som i dagligt tal kallas för att brunsmeta. Här är ett lokalt exempel. Men SD är inte ett borgerligt parti. Deras politik inte sällan lik socialdemokraternas och de är lika stora som S i LO-kollektivet. Men hoppsan, nu riskerar jag ju själv att dras med i brunsmeteriet. Allt medan SD sitter på läktaren och i tysthet iakttar medan vi och de andra beskyller varandra för att vara mest lik dem. Bisarrt. På riksplanet är det tvärt om. Där tävlar Ulf och Ebba om tillintetgöra Centerpartiet i sin iver att få makten. Är det inte det som är S gamla paradgren? Makten framför allt. Nå, alla partier strävar efter makt, så låt gå.

Regering med SD. Nej. Vinster i skolan. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte vad, eller vem, som är, har, rätt i dessa frågor. Det känns faktiskt lite skevt, alltsammans. Som att premiss och slutsats inte hänger ihop. Jag känner desillusionens kalla fingrar massera mina fötter, förvirringens mara som rider mitt sinne. Det är obehagligt.

Hur kämpar man mot något som inte finns samtidigt som man attackeras från alla håll? Jag vet inte. Det enda jag har att förhålla mig till är att man får rösta och samarbeta, eller inte, som man vill.

Jag tror inte Centerpartiet är felfritt. Vi kan förbättra oss inom en mängd områden. Som vår skolpolitik. Jag hoppas därför vi kan fokusera på viktiga frågor, som skolan. Jag vet, på ett ungefär, vad alla partier i fullmäktige vill i Falun inför kommande mandatperiod. Alla utom ett. Lokala SD är fortfarande svaret skyldig. Däremot känner jag partiets rikspolitik och den får mig att rysa.

Jag förmodar att det är svårt att föra debatt med och i ett parti som inte vill.

Det finns inget parti som är bäst. Man får rösta på det parti som ligger närmast. Eller som far säger: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns.

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Relaterade blogginlägg:

Jaccuse

cancer, Livsåskådning, Personligt, Retorik, Skola, Uppsala/V-dala

årets sommarprat

3 juli, 20223 juli, 2022av adolphson

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.

Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden.

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen.

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här.

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad.

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Retorik

vir bonus

27 mars, 202231 oktober, 2022av adolphson

Tänk om det kunde vara på ett annat sätt.

Vir bonus dicendi peritus betyder ”En god människa skolad i talekonsten”. Orden är Cato den äldres men kommer ursprungligen från Aristoteles tankar om retorisk trovärdighet. Frasen avser att det inte räcker för en talare att vara tekniskt kunnig i retorik, personen måste också vara allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Inga små krav, kan tyckas. Och vi vet dessutom att det inte riktigt stämmer, för det finns även the dark side of the force. Och för det finns en term: demagogi.

Romaren Quintilianus utvecklar resonemangen i sin beskrivning av den perfekta talaren som ”en man i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för sitt samhälle.” Både Cato och Quintilianus syftar på egenskaper som är typiska för en ”god och fullständig medborgare”. Själv fastnar jag för Aristoteles enklare definition av retorik: det som kan vara på ett annat sätt.

Jag har sedan barnsben skrivit små texter. För det mesta texter utan substans eller vidare kvalitet, mest som ett sätt att leka med ord och för att det alltid känts bra. Jag förde dagbok. Bloggen innehåller cirka 1000 inlägg och har med tiden blivit allt mer allvarsam. Jag har genom erfarenheten lärt mig vad som fungerar och inte. Så plötsligt har jag skrivit mitt livs viktigaste text. Vad blev det av den?

Hon sökte upp mig på skolan. En av alla dessa människor med konstigt personnummer och med eget dossiernummer. (Dossiernummer? Vem har ens det? Här? Idag?)

Den är nära nu, utvisningen, efter sju år i Sverige närmar sig slutet. Hon ska utvisas till en plats där ingen känd släkting lever eller trygghet finns. I Sverige får hon inte vara längre. De sorgsna ögonen tittar bedjande på mig. Advokaten tycker tydligen att någon som känner henne kan intyga hur väl hon anpassat sig till det svenska samhället. Hur hon förändrat sig, (titta, jag bär slöja inte slöja längre) hur hon lyckats i sina studier. Jag tvekar. Sånt här får väl inte en lärare göra? Jag tycker inte att huruvida hon bär slöja eller inte har att något som helst att göra med hennes eventuella svenskhet. Det hela gör mig arg. Riktigt arg.

Hon ber mig. Snälla. Skriv bara det advokaten tycker. Hon tror inte på gud, berättar hon, slöjan är en struntsak, hon vill bara känna tillhörighet. Trygghet. Det gör hon här. Hon vill stanna. För allt i världen. Så jag skriver. Kanske det viktigaste jag någonsin skrivit. Jag skriver inte det jag vill för det är hallå alla jävlar, vad i helvete håller vi på med?! Hon har bott här i sju år, vi har utbildat henne och så lägger vi miljoner kronor på handläggare advokater och flyg för att utvisa henne samtidigt som vi har en enorm kompetensbrist i vården?! Är vi helt kokta i skit? Bli inte sjuka, dumjävlar!

Men det skriver jag naturligtvis inte. För så uttrycker sig inte någon som är allmänbildad, positiv till samhället samt moraliskt god. Istället skriver jag några futtiga rader:

Till den det vederbör

Jag var (namn, personnummer, dossiernummer) lärare på Lugnetgymnasiet i Falun och har under flera år haft möjlighet att följa och lära känna henne. Vi har tillsammans arbetat med flera olika gymnasiekurser. När jag skriver detta uttalar jag mig i egenskap av en vuxen medmänniska som känner henne. Enligt min uppfattning är hennes resultat utomordentliga med tanke på förutsättningarna. Under vår tid tillsammans har jag sett henne utvecklas mycket. (…) trivs och känner sig hemma i det svenska samhället, hon vill vara en del av det fullt ut. Till exempel har (…) slutat använda slöja. Det är inte slöjan i sig som är viktig utan mer hennes önskan att leva fritt och känna tillhörighet. Det gör hon i Sverige. Det finns ingenting som får mig att tro att inte både Sverige och (…) skulle vinna enormt mycket på att låta henne stanna här.

Jag vet inte. Jag vill återkalla, redigera, göra om. Det gick så fort, det var så brått. Tänk om utvisningen verkställs? Hur många som hon finns det? Jag tycker hon är en människa i sin fulla sociala kapacitet och en som har bevisat sig vara värdefull för vårt, sitt, samhälle. Jag tycker hon besitter de egenskaper som en god och fullständig medborgare har. Jag tycker hon är en god människa skolad i talekonsten. Det borde jag skrivit.

Världen tycks mig ibland demagogisk. Tänk om det kunde vara på ett annat sätt. Men det kan det faktiskt. Det handlar om inställning och retorik. Tänker vi annorlunda så talar och skriver vi också annorlunda. Sju år. Flytande svenska. Avklarade naturvetenskapliga gymnasiestudier. Växande behov i vården. Enorma summor på att verkställa utvisningar.

Det måste vara på ett annat sätt.

Reviderat 31/10 2022.

HON FICK UPPEHÅLLSTILLSTÅND!

Herregud vilken kämpe. Grattis Sverige. Nu kan både vi och hon gå en lysande framtid tillmötes. Det finns hopp. Jag är så lycklig för hennes skull.

Hon berättar att hon varit besviken över att nästan ingen såg och fångade upp henne. Men du såg mig. Jag frågar hur hon ska fira. Hon berättar att hon vill fira med sin pojkvän, vänner och sin svenska familj. Sen vill hon söka jobb och börja jobba. Hon har många planer.

Idag är en lysande dag! En dag av hopp! Med ny energi ger jag mig i kast med livet, jobbet och politiken. Det finns en framtid. Den kan bli ljus om vi jobbar för den. Tack vare min gamla elev tror jag lite mer på världen igen.

Källor:

Quintilianus: Den fulländade talaren

Musik: The leftovers

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Retorik

kämpa på

25 april, 202125 april, 2021av adolphson

Som politiker måste man läsa en enorm mängd handlingar. Man arbetar fram valplattformar och manifest, finns i sociala medier, har bloggar, deltar i diskussioner, skriver insändare. Man träffar också många olika sorters människor.

Jag funderar ibland. Vad får man egentligen säga som folkvald och mer eller mindre offentlig? Vad får man inte säga? Hur ska det framföras? När? Riksdagen diskuterar just nu huruvida man ska kriminalisera att förneka Förintelsen. Det låter väl bra?

Jag har läst delar av Mein kampf. Det är ett litterärt sett illa skrivet, osammanhängande sammelsurium, en blandning av självbiografi, historieskrivning och politiskt verk. Jag har läst boken av källkritiska skäl för att kunna bemöta nazister. Jag trodde nämligen, när jag var ny som lärare, att elever skulle kunna vara nazianstrukna. Men det har aldrig hänt. Det kom någon grupp till skolan för tio år sedan och det blev lite oroligt. Det är allt. Men jag vet vad nazism innebär, jag studerat dess upphovsmän och främsta företrädare.

Hitler skrev och dikterade Mein kampf under fängelsetiden i början av 1920-talet och tanken med att ge ut den kan från partiets sida ha varit att profitera på Hitlers stigande kändisskap eftersom partikassan var skral. I boken lägger Hitler ut texten kring det viktiga i att hämnas Versaillesfreden, han redogör för sin antisemitism och skissar på Förintelsen. Boken var inte oviktig i rättegångarna efter kriget. Hitler själv blev rik men var inte stolt över den.

Det är också belagt att det, besynnerligt nog, var relativt få i partitoppen som faktiskt läst boken. En känd tilldragelse inföll på en middag för ledande nazister 1927. Någon frågade oförhappandes om någon av gästerna läst den men som det visade hade ingen gjort det. Pinsamheten förbyttes till munterhet och som skämt kom man på att man skulle fråga varje nyanländ gäst om vederbörande läst boken. Den förste som gjort det skulle få betala notan. Men notan förblev obetald. Inte ens nazitopparna Göring eller Speer hade orkat ta sig igenom hela.

Mein kampf är allt sedan dess ett av få verk med nazistiskt tankegods vilket kan jämföras med marxismen som har mycket mer av sådant. Före 1945 trycktes den i tio miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Idag är det olagligt att trycka nya exemplar i Tyskland – förutom för akademiska studier. 2012 gavs den dock ut igen, eller olika delar, inom ramen för akademin. Man motsvarade utgivningen med att de flesta tyskar inte hade tillgång till boken, eftersom den är tabu, och därför omgiven av myt och rykten. Detta ville man hantera genom att förse nyutgåvan med kritiska kommentarer av bland annat historiker. Det tycks man lyckats med, åtminstone så till vida att den organiserade nynazismen inte ökat på grund härav.

Tanken med utgivningen var alltså att avmystifiera boken och åskådliggöra vad nazism innebär. Utgivningen var dock inte okontroversiell. Delstaten Bayern, som ägde rättigheterna till fram till 2015, menade att man övervägde rättsliga åtgärder för att stoppa utgivningen.

Politiker läser mycket, men det gör även människor i allmänhet. Böcker, tidningar, jobbrelaterade texter, mail, sociala medier, översättningen på tv-serier. Det var och en bör göra är att fundera lite över hur man förhåller sig till texten.

Personligen tror jag man måste kunna läsa och se allt. Mein kampf och andra vidriga åsikter växer i skuggan, frodas i det fördoldas trånga bubbla. Ute i ljuset smälter tokerierna ofta bort. Ska vi komma vidare måste vi kunna ta del av vad både förintelseförnekare och andra galenpannor tycker och anser. För att bemöta, vederlägga och kommentera. Yttrandefriheten är större än möjligheten att förbjuda misshagliga åsikter.

Detta är demokratins inneboende dilemma.

Så jag läser alla mina handlingar och förmedlar mina tankar. Jag tänker ofta på hur jag uttrycker mig, var och när. Jag försöker tydliggöra varför jag personligen anser det omöjligt att bilda regering med SD, hur jag ser på manliga normer och varför jag inte är fackligt ansluten just nu.

Ibland dyker det upp någon som blir arg på mig, och det kan vara nyttigt, men då försöker jag lyssna och berätta hur jag tänker. Det är så otroligt utvecklande, intressant och spännande att lyssna på andra. Människor kan och vet så mycket, har så många perspektiv jag saknar.

Man får kämpa på, helt enkelt, för människan är alltings mått.

Relaterade blogginlägg:

Sofist, javisst

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

SVT.se

Demokrati och samhälle, Politik, Retorik

Hitlers vålnad

14 februari, 202114 februari, 2021av adolphson

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.

Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.

Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.

Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.

Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.

Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.

Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.

Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

Retorik, Skola

Konstruktivism

9 februari, 202112 februari, 2021av adolphson

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.

Relaterade blogginlägg

Mattis fråga

Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia

Film och TV, Historia, Retorik, Spännande människor

antifon etcetera

10 januari, 202110 januari, 2021av adolphson

Ojoj, det här blir nog en aning spretigt, är jag rädd.

Antifon var grek och en av de tidiga sofisterna, verksam under retorikens barndom på 400-talet fvt. Kring honom kretsade en av de eviga frågorna gällande retoriken, nämligen huruvida den är ond, god eller bara ett bländverk, ett skådespel? Jag ber om lite tålamod när jag först anför två antika beskrivningar av honom:

En man som i duglighet överträffade alla atenare på sin tid. Han var den skarpaste tänkaren och den bäste att uttrycka sina tankar. Han framträdde aldrig frivilligt i folkförsamlingen eller i någon annan offentlig debatt utan misstroddes av allmänheten på grund av sitt rykte som talare. Ändå var han den enskilt bäst skickade att hjälpa dem som sökte råd inför domstolsförhandlingar eller politiska debatter.

och

Jag vet inte om Antifon (…) ska kallas god eller ond. Han kan kallas god av följande skäl (…). Om man å andra sidan betänker att han störtade demokratin, förslavade det atenska folket, stödde Sparta (…) bussade de 400 tyrannerna på Aten framstår han genast som en ond människa. (…) Som talare uppnådde Antfon en sällsynt skicklighet och fick smeknamnet ”Nestor” för sin förmåga att övertyga sina åhörare oavsett ämne – och han höll föredrag som ”gav glömska åt alla sorger” och menade att ingen kunde anförtro något bekymmer som han inte kunde förjaga.

De flesta håller, iallafall numera, med om att Hitler var ond. Dock får man nog säga att han inledningsvis och rent retoriskt visste vad han gjorde. Eller vad han behövde göra för att ta makten. Och för samtiden föreföll han först inte alls särskilt ond eller galen. Det finns till och med de som påstår att om Hitler plötsligt dött 1939 hade hans eftermäle varit i paritet med Bismarcks. Hård men bra för Tyskland.

Tro det?

Det är för mig okänt om Hitler studerat retorik eller bara var en retorisk naturbegåvning. Hans skolgång var det inte mycket bevänt med, iallafall, han gick väl knappt klart grundskola och med tämligen usla resultat. Inte kom han in på konstakademien heller. (Återigen: tänk om han gjort det! Leve konsten!) Däremot designade han för egen hand nazismens symbol: Hakkorset i svart mot röd och vit botten.

Naziströrelsens massmöten under 20- och 30-talen var effektivt iscensatta. Detta var något nytt. Hela lokalen var omsorgsfullt draperad med rekvisita. Uppe på podiet poserade allvarliga SA-män med fyrkantiga hakor i uniformer och naziflaggor. Hitler själv gjorde effektfull entré till musik – han var en god skådespelare särskilt om eventet filmades.

Han inledde sina tal trevande, närmast mumlande. Förväntningarna steg och hans rykte växte när framgångarna kom. Vem var han egentligen, denne självutnämnde frälsare för nationens framtid? Hitler följde ett tydligt koncept: först talade han lugnt och reserverat, ofta med en inledande redogörelse för vad som hänt sedan novemeber 1918. Han anpassade sig skickligt till pubiken, beroende på om det var intellektuella, arbetare eller industrimän han talade inför. Efterhand arbetade han igång sig och började gestikulera för att betona sina argument. Talen dröp av sarkasmer och bitande ironi och han tog faktiskt emot kritiska frågor (det förekom i början) och besvarade dem på ett sätt så att han fick skrattarna med sig.

Och han levererade svar. Hitler visste vems felen var och vad som måste göras. Så fungerar den, populismen (ännu hade inte hans fascism kommit till fullt uttryck i offentliga tal), och retoriken är blind. Efter talen lämnade Hitler i allmänhet hastigt lokalen och gav aldrig, eller sällan, intervjuer. Talets verkan skulle sprida sig ändå. Och i det fick han rätt.

Beröringspunkterna med vår tid är flera.

Jag såg i julas återigen filmen Fanny och Alexander, femtimmarsvarianten. Jag gillar uppsalamiljöerna och alla de briljanta skådespelarna. Jag minns när far och mor skulle se filmen på bio 1982. Det hände inte ofta att de gick på bio (far och jag såg Star Wars 1977 – sedan ville han inte gå på bio med mig. Oknytt i världsrymden, kallande han det), så detta var något stort.

”Det är Ingmars sista film”, deklarerade mina föräldrar högtidligt innan de spatserade iväg mot biografen Falan uppklädda i kostym och aftonklänning. Far i hatt och med mor vid armen, som klippt ur filmen.

De barnskådespelare som gestaltade Fanny och Alexander är nästan exakt lika gamla som jag. Fanny (Pernilla Allwin) är idag säljare på ett analysföretag och Alexander (Bertil Guve) chef för Centrum för teknik i medicin och hälsa. Max von Sydow erbjöds först rollen som biskop Edvard Vergéus men tackade nej. Hans största misstag i karriären, enligt egen utsago.

Det finns en scen som i min lilla värld hör till bland det bästa svensk film presterat. Det är när Gustav Adolf Ekdal håller en fullständigt briljant utskällning av biskop Vergérus. Jag säger inte att jag håller med honom, bara att man kan säga saker på olika vis. Godheten skäller i scenen ut ondskan, kanske man kan säga.

Du skiter hellre i byxorna än tar smäleken av att kärringarna i din församling börja vissla mellan löständerna. Det är möjligt att du har moralen och juridiken på din sida min gubbe, men du måste räkna med att jag står i förbund med omoralen. Också om du skulle kamma hem en seger i hovrätten så har vi som står för omoralen dessförinnan tillverkat så många troliga rykten om din person och om din vandel och om ditt hus, om din syster och dina pigor och ditt förstånd och dina erotiska utsvävningar och ditt löshår och ditt hyckleri och din hypokondri och din brist på anständighet att du för all framtid blir tvungen att predika evangelium för hugenotter och huliganer, hedningar och eskimåer!

(…)

Tänk att en människa som jag, på när hundra kilo, med fullt utväxt skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga och obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. “Brustenheten i vårt liv” Kyss mig där ryggen byter namn! (…) Nu ska jag tala om för den här disparata själsmastubatören vad jag har i bakfickan…

Hur det går? Se filmen!

Bamse sa 1973 att om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Fast det kanske tydligen var Pippi och Astrid Lindgren som myntade det i ”Känner du Pippi” från 1947. Å andra sidan var ju Astrid inte så lite inspirierad av en viss Ester Blenda Nordström.

Vem som än sa vad så vill jag skälla ut populisterna så som Gustaf Adolf Ekdahl. Jag vill med Pippi och Bamse adressera Trump och SD. Kulturen kan nämligen ge oss verktyg, alternativ, till att tro på ondskan samt inspiration att bemöta den. Om inte mina här återgivna exempel styrker det påståendet rekommenderar jag Charlie Chaplins parodi i Diktatorn.

Nu ska jag prova ett retoriskt grepp. Here goes: För en mindre begåvad läsekrets behövs vanligen en sammanfattning av det nyss anförda men eftersom bloggens läsare består av rikets främsta hjärnor anser jag att det i detta fall inte behövs. Jag litar helt på den potentielle läsarens briljans härvidlag.

Så är retoriken ond eller god? Det är inte för mig att säga. Det jag däremot kan säga är att att en retoriskt kunnig väljare lättare kan se igenom dunsterna från vilket podium det än må vara.

Och hur löd egentligen omdömet om Antifon? Glömska åt alla sorger? Det, om något, behöver jag varför jag med glädje omfamnar retoriken.

Vad var det jag sa? Det blev spretigt.

Relaterade blogginlägg

Sofist javisst

stora tal

Källor:

Berman: Fanny och Alexander (1982)

Ingmarbergman.se

Iordanoglou: Sofisterna

Liljegren: Adolf Hitler

Aftonblandet 16:e juni 2016

Falun/Dalarna, Foto, Personligt, Retorik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 74 – Annus horribilis

8 juni, 202010 juni, 2020av adolphson

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.

I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.

Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

Falun/Dalarna, Foto, Personligt, Retorik, Spännande människor

bild 52 – näktergalen från falun

19 maj, 201923 maj, 2019av adolphson

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

Det var någonting med det där skrattet…
Hennes skratt…
Något unikt.
Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.
Det där skrattet…
Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.
Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.
Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.
Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.
Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.
Bäst på att få henne att skratta var han.
Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.
Han också.
Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.
För det var ju han.
Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.
Först hela tiden.
Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.
Nu skrattar de inte alls tillsammans.
Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.
Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.
Det var någonting med det där skrattet.
Näktergalens skratt…
Något unikt.
Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.
Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.
Som han skrattade då.
Näktergalen från Falun.
Hennes vän. Min vän.

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.

Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.