bild 52 – näktergalen från falun

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

En bra dag under VM i Falun

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

en bra midsommarafton

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

ännu en mycket, mycket bra dag

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

en bra, skrattande dag

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.


Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

en underbar dag

skökoson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.


Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.


Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling


Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

bild 48 – abc vs abs

Äntligen är den här!

Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen:

vem ska bli årets cover-teacher?

Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?


Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate.

Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet.

Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla.

Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.


I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa:

Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker.

Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)


Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen.

Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget.

Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.


Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla.

På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.




Härmed presenteras bild nummer 48.

Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror?

Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt.

Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.


relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

sofist, javisst

Ordet sofistikerad är ett adjektiv som betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av litet.

Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse personen som världsvan och kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har förövrigt grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia, Sophia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet.

Filosofi betyder kärlek till vetande och är alltså inte liktydigt med vishet. Jag antar, men är långt ifrån säker, att både sofi och sofistikerad på något sätt hänger ihop med en antik filosofisk riktning – nämligen sofismen.

Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten (liksom övriga grekiska stadsstater) saknade ett enhetligt utbildningssystem för högre studier.

En sorts lärarkonsulter, alltså. Kanske kan man även se det som en pedagogisk variant av det moderna konceptet stafettläkare.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom den unge karriärsugne atenaren förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna.

Vad gäller filosofin fick sofisterna kritik av ”riktiga” filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom de var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen -som ju är filosofins innersta kärna.

En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom (eller om härrör från Platons dialoger) är

människan är alltings mått. 

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till den moderna liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism.

Men sofisterna står alltså inte utan samtida kritik. En filosofisk sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också det sant som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.


Vi hade i veckan en temadag i skolan. Sedan några år har vi återkommande sådana om normer – särskilt med fokus på manligt och kvinnligt, jämställdhet, sex, beteenden och allt däremellan.

Jag och några kollegor bestämde oss för att blanda en typisk klass på det naturvetenskapliga programmet med en (lika typisk) från introduktionsprogrammet. Ensamkommande, nyanlända och ungdomar där de flesta är födda och uppvuxna här i stan, alltså.

Just jag hade att diskutera ämnet sexuella trakasserier. Vi pratade om vad det är, vad en norm är, vem som är offer och vem som är förövare, hur man anmäler om man bevittnat eller upplevt detta, att bli medveten om sin samhällsposition och hur vi som samhälle, individ och skola kan förebygga att det sker, och mycket, mycket annat.

Det var det där att bli medveten om sin samhällsposition.  Många av eleverna kommer från traditioner där man ser den gängse synen i Sverige på sex och samlevnad som verkligt bisarr.

Det otvungna samtalet om dessa ting blir plötsligt inte alls så otvunget för alla i gruppen. Det beror på att ämnet ofta förknippas med det muslimska begreppet haram, alltså något som helt enkelt är förbjudet. (Vissa kristna, hinduiska, judiska etcetera grupper har liknande tabun).

Det är illa nog att jag är vit, utan funktionshinder, heterosexuell, medelålders, manlig. Dessutom är jag lärare – en auktoritet och representant för vuxenvärlden. Att otvunget förväntas prata om dessa ting i en grupp är svårt för många – alldeles oavsett vad man har för bakgrund.

Det hjälps inte. Man får inte ducka för jobbiga frågor. Och förutom en eller två som kröp långt in i sina jackor (och småningom rymde fältet) blev det en mycket givande dag. Alla eleverna bidrog till diskussionen oavsett språknivå och bakgrund. Vi lärde oss av varandra, jag själv lärde mig mycket.

Så jag säger: tack för att jag fick vara med. Med ett stort leende gick jag hem denna dag. Framtiden ter sig plötsligt inte alls så dyster, längre. Kom igen SD – yes we can!


I ett samarbete med några kollegor inom ämnet svenska har vi genomfört en uppgift om retorik. Eleverna ska hålla ett tal där ämnet berör antiken. Resultatet föll väl ut, generellt sett.

Jag slås dock av en påtaglig anglifiering av språket bland de unga. Exempel? ja, här följer några: Sparta uttalas generellt tämligen amerikanskt –  Spaaarta. Hellesponten uttalas Hellespont.

Vi har väl olika referenspunkter, helt enkelt. Många elever hänvisar nuförtiden till filmen 300 medan ingen längre känner till Gladiator och även Spartacus är helt okänd.

En sak är dock bra med gamla filmklassiker. Att eleverna inte har sett dem. Rent teoretiskt skulle man exempelvis kunna se på filmen En kvinnas doft och ha examinerande diskussioner efteråt.

Då skulle det kunna framgå att en övervägande del av de elever som såg den inte skulle gjort samma val som Charlie Simms. De var ju skyldiga, de som hällde färg på bilen. Klart som fan jag valt en friplats på Harvard, liksom.

En inte oansenlig del av eleverna skulle också kunnat blanda ihop Harvard med Hogwarts. Det tar minsann begreppet anglifiering till nya nivåer.

Vanliga och återkommande saker är sammanblandning av orden var och vart, samt det som för mitt själsliv är likställt med att hårt dra en nyckel över en yta av metall: ejenklien. 

Ny på topplistan är förövrigt formuleringen även fast. 


Jag har i veckan varit tvungen att plocka fram mitt gamla åthutningstal (se nedan). Eleverna, och det gäller verkligen inte de som var med på temadagen, tycks ha en tendens att ta sin utbildning, sin privilegierade situation, för given.

Så jag fick upplysa dem, vänligt men bestämt. Det finns nämligen stor kompetens här på Lugnetgymnasiet.  Jag och mina kollegor är högt utbildade och vi har alla stor rutin. Slösa inte bort vår tid, hörrni, med något annat än er absolut bästa ansträngning.

Idag frågade mig en elev om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad att man kunde gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande, men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt i all sin briljans om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?


Hur det än är – dörren svänger åt två håll.

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik säger hennes lärare (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet.

Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse.

Hur så – det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo, jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig.

Trodde jag, iallafall.

Så avbryter 10-åringen plötsligt utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon fångar min blick och väntar på att hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om sex, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som faktiskt är här en chans.

Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi


Relaterade blogginlägg:

inledning till slut 


Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

debattklimat

Det är viktigt hur vi uttrycker oss i den offentliga debatten. Maktens språk får på olika vis återverkningar i samhället. Byter vi innebörd på ord eller tillskriver grupper epitet och tillmälen är risken att vi avhumaniserar dem och legitimerar övergrepp. 

Hitler lät i propagandan likställa judar med råttor. I en sådan förvriden värld är det logiskt, kanske själva förutsättningen, för att senare kunna mörda dem med gift/gas. I Stalins Sovjet och i Robert Mugabes Zimbabwe var det accepterat att slå ihjäl farmare och bönder då dessa i det offentliga språkbruket utmålades som svin – och sådana får man ju slakta. NMR talar om folket men det är inte hela folket som avses, bara vissa.

Jag har den senaste tiden sett varianter på påståendet att polisen är nazivurmare. Den som accepterar det påståendet förlorar också något av förtroendet för polisen och möjligheten att hen ger sig på en polis ökar.

Spärren minskar, gränsen flyttas. För nog är det lättare att misshandla en fascist än en polisman, alltså en statstjänsteman som i sin yrkesutövning följer lagen? Så ord och tillmälen har betydelse och jag hävdar att för makthavare och politiska representanter följer ett särskilt ansvar.  

Precis som SD avkrävs svar på var partiet står i den här frågan behöver vi, tyvärr, också be om svar från Vänsterpartiet. Varför? Jo, därför att demokratins kärnvärden ständigt behöver återerövras. 


 

Jag tror på dialog. 

Jag försöker därför så ofta jag kan diskutera med människor som tänker annorlunda än jag. Som ett led i detta hade jag i höstas en serie samtal med en uttalad kommunist, en före detta högt uppsatt Sverigedemokrat och en frikyrkopräst. Jag har även lite löst diskuterat med människor som på olika sätt förnekar klimatförändringarna. 

Ofta är det jobbigt men också på olika sätt givande. Som nyligen när jag tillsammans med partikollegor under ett par timmar gick runt och samtalade med människor i ett område där det nästan bara bor nyanlända. Alltså människor med livsöden och bakgrunder helt olika mina egna. 

Hemkommen efter att ha umgåtts med alla dessa jag ofta talar om men sällan med, mådde jag så oerhört bra. Vi knackade dörr och hängde på allmänna platser och somalier, syrier och många andra nationaliteter öppnade sina hem och bjöd på kaffe. De berättade hur fantastiskt Sverige är och hur bra de trivs i Falun. 

De berättade också hur svårt det är att få jobb och att de anser att svenskarna är snälla men även lite reserverade. Hit ska jag åka fler gånger och ta med mig barnen. Inte för att göra politisk kampanj utan för att bara vara. 

Så mycket värme, glädje, framtidstro och kärlek jag mötte. Det är här de finns människorna vi så ofta pratar om i debatten.  Jag känner mig väligt berikad av dessa möten, och glad.

Tänk om jag ägnat min tid åt att berätta för dem att polisen är militanta kommunister och vänsterpartiet polisens hantlangare? Inte för att det är sant – men tänk vilken skada jag då, genom att rubba deras redan skadade förtroende ytterligare, åsamkat vår demokrati. 


 

Jag följer flera vänsterorienterade organisationer och har flera sådana kontakter i mina sociala medier. Jag försökte tidigare följa Jimmie Åkesson på Twitter. Jag anser att det är en av poängerna med sociala medier – närheten till olika makthavare och åsiktsyttringar. Det tog dock inte lång tid innan Jimmie blockade mig. 

Jag har gjort allt detta av ovan angivna skäl och för att träna och tona ner min ibland konfrontatoriska debatt-teknik. Jag försöker alltså efter förmåga slå hål på min egen filterbubbla. Det är också viktigt för mig att visa respekt för mina politiska motståndare. 

Återkommande har jag diskuterat med en relativt högt profilerad lokal vänsterpartist. Jag har ibland givit mig in i hens trådar och hen i mina. Debatterna i hens urartar nästan alltid och i den senaste diskussionen om polisens agerande i samband med att nazister beviljas demonstrationstillstånd nåddes nya bottennivåer. 

Min åsikt är att polisen följer lagen. Grundlagen reglerar, direktiv ges från riksdagen, polisledningen (med jurister och experter) tolkar direktiven och utformar instruktioner till insatsledningen på aktuell plats vilken ger direktiv till den enskilde polismannen. Möjligen kan polisen göra mer inom befintligt regelverk men jag är säker på att de diskuterar det internt. 

På det stora hela taget litar jag på polismyndigheten. Jag tror inte särskilt många poliser hyser nazistiska sympatier.

Och jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta – men till flera jag förde diskussioner med inom V blev jag tvungen. Så lyssna nu: jag hatar all form av nazism. Jag anser inte att våldsbejakande extrema grupper borde beviljas demonstrationstillstånd. Det, är jag medveten om, är inte en okontroversiell ståndpunkt och den är min personliga. 

Polismyndigheten måste återkommande granskas. Men det är farligt att beskylla polisen inte bara för att inte följa lagen utan även för att vara högerextrem, utan tydliga belägg.

Vänsterpartisten jag diskuterat med påstår att det finns ett förtroendetapp hos allmänheten gentemot polisen. Jag tror inte det stämmer helt, men det som sedan följer i debatten är det som detta handlar om, det är det som på sikt riskerar undergräva demokratin. Det är sådant partiet måste jobba med om det vill behålla sin demokratiska trovärdighet. 

Här följer några obearbetade citat som inte på något sätt är ovanliga. 

 

Jag är kommunist och känner till din sort. Ni är ena farliga jävlar som alltid hjälpt fascismen på traven. Ni äcklar mig. Jag hyser en ENORM avsky gentemot er ideologi. Precis som jag gör mot den reaktionära västerländska nationalismen som ni älskar att  flirta med. Piss off (som du redan har gjort din stackare)

 

Fredrik Adolphson: Våra resonemang bygger inte på den ignorans som du besitter. Polisen skyddar och gullar med Nazister och fascister. Det är fakta. Åh hur den faktan påverkar de människor som nazisterna/fascisterna och rasisterna hatar… det vet bara en som är deras hatobjekt. Det är självklart att förtroendet för polisen sjunker när polisen försvarar och skyddar hatet 

 

Önskar att det förekom mer vandalism i Almedalen

 

Öppet gängkrig mot nassarna hade varit nice också

 

Jag bemöts i dessa debatter med återkommande hån, sarkasmer och positionsförflyttande från sak till person. Jag har kallats för Pinochet när jag försvarande det fria skolvalet, jag är humorlös, anklagas utan belägg för att ägna mig åt härskartekniker, är ohederlig i största allmänhet, det påstås att det är märkligt att människor kan överväga att rösta på en sån som jag. Alltså inte på grund av vad jag som politiker säger, utan på en sån som jag

Den aktuelle vänsterpartisten har vid två tillfällen sagt till några av dem som är med och kommenterar i hens trådar att inte ägna sig åt personangrepp. Det är allt. Jag har återupprepade gånger frågat vad hen anser om tonen i sina egna trådar – men vederbörande ser inga större problem:

 

då tar jag hellre bort er då jag är mer intresserad av (…) samhällsanalyser än av era, minus personangrepp

 

Ytterligare synpunkter från vänsterpartiets representanter:

 

Polismyndigheten tolkar exakt samma lagstiftning annorlunda idag jämfört med när Nationalsocialistisk front var aktiva fram till 2005-2006. Så lagändring är inte det som behövs. Polisen måste bara sluta dalta med nazister och sluta tolka lagen till deras fördel i vartenda läge. (Icke)Insatsen i Almedalen var nog det värsta jag sett i mitt liv. Och nej det är inte bara nåt som kommer från vänsterhåll. Skärpning!

 

Enligt mitt förmenande ÄR NMR en terrororganisation under beskydd av svensk polis

 

Rasister på gatan i polisuniform!

 

Vänsterpartiet, städa i era led. Sådant här språkbruk är farligt och riskerar i förlängningen att urarta. För att demokratin ska bestå måste vi skydda våra demokratiska institutioner, inte grundlöst angripa dem.

Jag personligen har stora problem med exempelvis antagandet att alla företagare i välfärdssektorn är kriminella som smugglar gigantiska summor till skatteparadis. Det finns problem men generaliseringen är inte bra.

Påståendet att polisen gullar med nazister tar det hela till nya, farligare, nivåer.

Vi måste alltså tänka på hur vi uttrycker oss. Allt för lätt är det att (bakom en skärm) ta heder och ära av människor vi inte delar uppfattningar med. Särskilt vi politiker måste tänka på detta – vi sätter tonen som sprider sig vidare ner i undervegetationen.

Vi borde klara av att lyssna utan att tillskriva varandra åsikter vi tror (eller hoppas) motståndaren har. Jonas och Annie har rest runt i landet på debatt-turné eftersom de olika perspektiven är så tydliga. De klarade det, så det borde väl också vi på lokal nivå göra, har jag tänkt.

Men jag tänkte uppenbarligen fel. Med uppriktig sorg har jag tagit bort den lokale vänsterpartisten från mina flöden – det blev för aggressivt att vara med i debatten där. 

Vänsterpartister – avfärda mig om ni vill. Tyck att jag är en lärare som missköter mitt arbete, en borgerlig smygfascist eller se det jag skriver här som en partsinlaga bara för att jag har en bror som är polis.

Eller så provar ni att lyssna på vad jag faktiskt säger och bemöter argumenten med motargument istället för min person. Det borde väl gå, det kan väl inte vara så farligt? Det är iallafall vad jag hoppas på – för allas skull.

elevator pich

Jag brukar i allmänhet uppmana mina elever att vara aktiva på lektionerna, att delta i diskussionen. Inget unikt i det, får man hoppas. Dels blir det roligare och mer intressanta lektioner, dels förser mig eleven med ett större betygsunderlag.

(Hur då, kanske en oinvigd undrar. ((Nu brukar ju i och för sig just den om skolan okunnige ofta tala vitt och brett om den men det faller utanför dagens ämne.))

Under en kurs kan jag på olika sätt mäta elevernas utveckling. Ett sätt är deras muntliga engagemang. Genom den initierade frågan döljer sig mycket studerande. Har eleven i slutet av kursen inte riktigt via de uppgifter hen gjort nått alla kriterier som krävs för ett visst betyg kan jag konsultera mina anteckningar och bedöma i vad mån det muntliga engagemanget kan uppväga det som saknas.)

Därför smygtränar jag (retorik ingår numera i ämnet svenska) mina elever (och även mig själv) i retorik – det är så väldigt användbart och det går ju faktiskt att träna upp sin förmåga.

Särskilt mina kvinnliga elever brukar jag i utvecklingssamtal och vid andra tillfällen uppmana till detta. Just kvinnorna av huvudsak tre skäl:

  1. Det ger alltså ett ökat betygsunderlag (gäller både kvinnor och män enligt ovan förda resonemang).
  2. Om du inte har en vana att tala för dig, ibland offentligt, kan du missa chanser i livet. Lika bra att öva sig nu.
  3. När hon efter studenten kommer ut i världen kommer hon, om hon ännu inte märkt det, se att den är full av pojkar, killar och män som pratar, babblar och på olika sätt bedda eller oombedda ständigt och jämt göra sin stämma hörd.  Och det på hennes, och alla andra kvinnors, bekostnad. Hon måste därför ständigt vara beredd – att ta dem på inandning.

Träning alltså. Jodå, det går. En talare är någon som kan tala på ett sätt som övertygar. Den främste romerske retorikern Cicero talade med aktning om den störste bland de stora: atenaren Demosthenes.

Han, Demosthenes, hade det kämpigt i början av sin karriär men la med tiden ner stor möda på att övervinna sina svagheter. Han hade exempelvis ett medfött talfel vilket gjorde det svårt att tala rent vilket innebar omedelbart fiasko så fort han höll ett anförande.

Genom träning nådde han enligt Cicero så långt att han till sist ansågs ha det renaste uttalet bland alla retoriker.

Han blev också lätt andfådd vilket innebar att han var tvungen att pausa sina tal och hämta luft. Det påverkade flödet, tempot och gjorde talet tråkigt att lyssna på. Debatter blev svåra för honom genom detta handikapp.

Han övade sig då att hålla andan så länge att han under en mening kunde höja och sänka rösten flera gånger utan att hämta andan. Legendariskt redan på Ciceros tid var hans metod att lägga stenar i munnen samtidigt som han på samma andetag deklamerade dikter med högsta möjliga röstläge.

Detta gjorde Demosthenes samtidigt som han var i ständig rörelse – i träningen ingick att gå omkring – ibland uppför branta backar för att få upp pulsen. Ibland testade han röstvolymen mot det brusande havet.

Kanske kan vi jämföra med en modern elitidrottares uppladdningar. Mat, puls, rörelseschema, förmågan att hålla andan – allt sådant är relevant för hur vi använder vår kropp.


 

Ett enkelt sätt att förklara vad jag egentligen pratar om för mina elever är konceptet elevator pich.

Det innebär att du, i det fall du under en hissfärd plötsligt inser att du står ensam med det internationella storföretagets VD, är beredd att under den tid en hissfärd tar sälja in dig själv,  den vara eller idé det nu kan handla om till VD:n på ett sådant sätt att hon senare, när det väl är dags, minns dig och ert samtal.


 

Källor:

Cicero: Om talaren


 

Relaterade blogginlägg:

Cicero

Stora tal

rostra

Undan för undan dikade romarna ut det träsk som låg mellan kullarna bredvid Tibern som de bosatt sig på. På så vis skapades en stor öppen plats. Med tiden kom platsen att stenbeläggas och bli den självklara mötesplatsen för allmänna angelägenheter, diskussioner och beslut.

På platsen byggdes allt eftersom offentliga byggnader för byråkrati och förvaltning, tempel och möteslokaler. Platsen fick ett namn: Forum Romanum, det romerska torget, stadsstatens, sedermera imperiets, absoluta centra.

 

rekonstruktion

 

En vital del av forums princip var talarstolen, Rostra. Där talade politiker, folkets representanter och andra även kejsaren, direkt till folket. Kanske anar någon en koppling till speakers corner?

Det var alltså skillnad på curians senatsdebatter och talen som hölls på forum. Var Rostra måhända dåtidens internet? Chattforum är ju liksom en hel del andra antika begrepp också internetvokabulär.

Hur det än är med den saken är det mest berömda tal från Rostra vi känner till det som Marcus Antonius höll vid Caesars begravning.

Eller höll och höll. Det är Shakespeares drama Julius Caesar vi har som referens. I pjäsen gör Marcus Antonius mordet verkligt genom att visa såren på Caesars kropp, genom att låta såren berätta om dådet. Folket övertygas om Caesars storhet och hans fienders uselhet.

Det är märkligt att Caesar historiska eftermäle är så gott. En general som störtade republiken och själv tog makten – en diktator kort och gott. Caesar har mycket att tacka Shakespeare för, den saken är klar.

För den som vill se en gammal filmatisering av det hela finns här ett klipp.

 

Resterna av Rostra. (Tänk bort bakgrunden)

 

En berömd romersk retoriker är Cicero. Utan att gå in på hans liv i detalj kan man väl sammanfatta honom som en som hatade Caesar, även efter mordet. För Cicero var Caesar inget annat än mannen som störtade republiken.

Många giftiga anföranden blev det.

Till sist blev han, som så många andra i Rom, mördad. Antonius, som alltså tillhörde Caesars (och Augustus) lag, hustru Fulvia sägs efter mordet ha ryckt ut Ciceros tunga och genomborrade den med sin hårnål som en sista skymf mot den berömde talaren. Någonstans läste jag att tungan också spikades fast på Rostra. Men det sägs och skrivs så mycket, somligt bra, annat inte.

 

tal hålles

 

Kanske ger mig tankesättet lite perspektiv på begrepp som chattforum och nättroll.

Ytterligare perspektiv på temat för en modern människa är roast. Det innebär att man skojar på bekostnad av en person för att roa en bredare publik. Tanken är att hedra en individ på ett unikt sätt.

Jaha, hur knyter jag ihop den här säcken? Kanske med påståendet att om du skapar en tom yta och släpper in vem som helst kan det också gå hur som helst. Om religionen är sann i bokstavlig mening har vår herre nog redan erfarit det. Liksom Mark Zuckerberg.

Själv landar jag i övertygelsen att antalet pizzor och pajer som kastas i välfärden måste begränsas. I största allmänhet, så där. Åtminstone efter 7%.

Over.


 

Relaterade blogginlägg:

St Crispins day är nu