Hitlers vålnad

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.


Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.


Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.


Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.


Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.


Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.


Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.


Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

Konstruktivism

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.


Relaterade blogginlägg

Mattis fråga


Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia

antifon etcetera

Ojoj, det här blir nog en aning spretigt, är jag rädd.


Antifon var grek och en av de tidiga sofisterna, verksam under retorikens barndom på 400-talet fvt. Kring honom kretsade en av de eviga frågorna gällande retoriken, nämligen huruvida den är ond, god eller bara ett bländverk, ett skådespel? Jag ber om lite tålamod när jag först anför två antika beskrivningar av honom:

En man som i duglighet överträffade alla atenare på sin tid. Han var den skarpaste tänkaren och den bäste att uttrycka sina tankar. Han framträdde aldrig frivilligt i folkförsamlingen eller i någon annan offentlig debatt utan misstroddes av allmänheten på grund av sitt rykte som talare. Ändå var han den enskilt bäst skickade att hjälpa dem som sökte råd inför domstolsförhandlingar eller politiska debatter.

och

Jag vet inte om Antifon (…) ska kallas god eller ond. Han kan kallas god av följande skäl (…). Om man å andra sidan betänker att han störtade demokratin, förslavade det atenska folket, stödde Sparta (…) bussade de 400 tyrannerna på Aten framstår han genast som en ond människa. (…) Som talare uppnådde Antfon en sällsynt skicklighet och fick smeknamnet ”Nestor” för sin förmåga att övertyga sina åhörare oavsett ämne – och han höll föredrag som ”gav glömska åt alla sorger” och menade att ingen kunde anförtro något bekymmer som han inte kunde förjaga.


De flesta håller, iallafall numera, med om att Hitler var ond. Dock får man nog säga att han inledningsvis och rent retoriskt visste vad han gjorde. Eller vad han behövde göra för att ta makten. Och för samtiden föreföll han först inte alls särskilt ond eller galen. Det finns till och med de som påstår att om Hitler plötsligt dött 1939 hade hans eftermäle varit i paritet med Bismarcks. Hård men bra för Tyskland.

Tro det?

Det är för mig okänt om Hitler studerat retorik eller bara var en retorisk naturbegåvning. Hans skolgång var det inte mycket bevänt med, iallafall, han gick väl knappt klart grundskola och med tämligen usla resultat. Inte kom han in på konstakademien heller. (Återigen: tänk om han gjort det! Leve konsten!) Däremot designade han för egen hand nazismens symbol: Hakkorset i svart mot röd och vit botten.

Naziströrelsens massmöten under 20- och 30-talen var effektivt iscensatta. Detta var något nytt. Hela lokalen var omsorgsfullt draperad med rekvisita. Uppe på podiet poserade allvarliga SA-män med fyrkantiga hakor i uniformer och naziflaggor. Hitler själv gjorde effektfull entré till musik – han var en god skådespelare särskilt om eventet filmades.

Han inledde sina tal trevande, närmast mumlande. Förväntningarna steg och hans rykte växte när framgångarna kom. Vem var han egentligen, denne självutnämnde frälsare för nationens framtid? Hitler följde ett tydligt koncept: först talade han lugnt och reserverat, ofta med en inledande redogörelse för vad som hänt sedan novemeber 1918. Han anpassade sig skickligt till pubiken, beroende på om det var intellektuella, arbetare eller industrimän han talade inför. Efterhand arbetade han igång sig och började gestikulera för att betona sina argument. Talen dröp av sarkasmer och bitande ironi och han tog faktiskt emot kritiska frågor (det förekom i början) och besvarade dem på ett sätt så att han fick skrattarna med sig.

Och han levererade svar. Hitler visste vems felen var och vad som måste göras. Så fungerar den, populismen (ännu hade inte hans fascism kommit till fullt uttryck i offentliga tal), och retoriken är blind. Efter talen lämnade Hitler i allmänhet hastigt lokalen och gav aldrig, eller sällan, intervjuer. Talets verkan skulle sprida sig ändå. Och i det fick han rätt.

Beröringspunkterna med vår tid är flera.


Jag såg i julas återigen filmen Fanny och Alexander, femtimmarsvarianten. Jag gillar uppsalamiljöerna och alla de briljanta skådespelarna. Jag minns när far och mor skulle se filmen på bio 1982. Det hände inte ofta att de gick på bio (far och jag såg Star Wars 1977 – sedan ville han inte gå på bio med mig. Oknytt i världsrymden, kallande han det), så detta var något stort.

”Det är Ingmars sista film”, deklarerade mina föräldrar högtidligt innan de spatserade iväg mot biografen Falan uppklädda i kostym och aftonklänning. Far i hatt och med mor vid armen, som klippt ur filmen.

De barnskådespelare som gestaltade Fanny och Alexander är nästan exakt lika gamla som jag. Fanny (Pernilla Allwin) är idag säljare på ett analysföretag och Alexander (Bertil Guve) chef för Centrum för teknik i medicin och hälsa. Max von Sydow erbjöds först rollen som biskop Edvard Vergéus men tackade nej. Hans största misstag i karriären, enligt egen utsago.

Det finns en scen som i min lilla värld hör till bland det bästa svensk film presterat. Det är när Gustav Adolf Ekdal håller en fullständigt briljant utskällning av biskop Vergérus. Jag säger inte att jag håller med honom, bara att man kan säga saker på olika vis. Godheten skäller i scenen ut ondskan, kanske man kan säga.

Du skiter hellre i byxorna än tar smäleken av att kärringarna i din församling börja vissla mellan löständerna. Det är möjligt att du har moralen och juridiken på din sida min gubbe, men du måste räkna med att jag står i förbund med omoralen. Också om du skulle kamma hem en seger i hovrätten så har vi som står för omoralen dessförinnan tillverkat så många troliga rykten om din person och om din vandel och om ditt hus, om din syster och dina pigor och ditt förstånd och dina erotiska utsvävningar och ditt löshår och ditt hyckleri och din hypokondri och din brist på anständighet att du för all framtid blir tvungen att predika evangelium för hugenotter och huliganer, hedningar och eskimåer!

(…)

Tänk att en människa som jag, på när hundra kilo, med fullt utväxt skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga och obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. “Brustenheten i vårt liv” Kyss mig där ryggen byter namn! (…) Nu ska jag tala om för den här disparata själsmastubatören vad jag har i bakfickan…

Hur det går? Se filmen!


Bamse sa 1973 att om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Fast det kanske tydligen var Pippi och Astrid Lindgren som myntade det i ”Känner du Pippi” från 1947. Å andra sidan var ju Astrid inte så lite inspirierad av en viss Ester Blenda Nordström.


Vem som än sa vad så vill jag skälla ut populisterna så som Gustaf Adolf Ekdahl. Jag vill med Pippi och Bamse adressera Trump och SD. Kulturen kan nämligen ge oss verktyg, alternativ, till att tro på ondskan samt inspiration att bemöta den. Om inte mina här återgivna exempel styrker det påståendet rekommenderar jag Charlie Chaplins parodi i Diktatorn.

Nu ska jag prova ett retoriskt grepp. Here goes: För en mindre begåvad läsekrets behövs vanligen en sammanfattning av det nyss anförda men eftersom bloggens läsare består av rikets främsta hjärnor anser jag att det i detta fall inte behövs. Jag litar helt på den potentielle läsarens briljans härvidlag.

Så är retoriken ond eller god? Det är inte för mig att säga. Det jag däremot kan säga är att att en retoriskt kunnig väljare lättare kan se igenom dunsterna från vilket podium det än må vara.

Och hur löd egentligen omdömet om Antifon? Glömska åt alla sorger? Det, om något, behöver jag varför jag med glädje omfamnar retoriken.


Vad var det jag sa? Det blev spretigt.


Relaterade blogginlägg

Sofist javisst

stora tal


Källor:

Berman: Fanny och Alexander (1982)

Ingmarbergman.se

Iordanoglou: Sofisterna

Liljegren: Adolf Hitler

Aftonblandet 16:e juni 2016

Bild 74 – Annus horribilis

Studenten har firats på ungefär samma sätt sedan dess införande 1868. För 30 år sedan, förra året och så även i år.

Visst har det genom åren förekommit variationer, som de fruktade studentprovens avskaffande 1968, och givetsvis kommer Corona-generationen sticka ut, men i stora drag ser vår moderna vuxenhetsrit ut som den alltid gjort.


I år är det 30 år sedan jag själv tog studenten. Tänka sig. S3 1990 tänkte fira det menää…ja.

Daniel och jag på stora torget 8/6 1990

Det har varit ett konstigt år, i år. Men jag avstår från att lägga ut texten kring diverse skol-corona-analyser, om undervisning på distans och uteblivna fester. Det lär andra göra så det räcker och blir över.

Jerra, datum som ovan

Men man får allt anstränga sig lite extra ett år som detta, bjuda på det man kan och behärskar. Sålunda har jag gästat två Coronasäkrade baler, sjungit, hållit festtal, varit toastmaster och konferencier, (kommer att) hållit officiella tal på skolan, åkt runt och uppvaktat.

Apat mig, som Malin skulle uttryckt det. Det är hursomhelst ingen uppoffring, det är en sann glädje och ett verkligt privilegium.

Jag minns faktiskt inte så mycket av min egen student. Jag minns (givetvis) resan till Leningrad, utsprunget, något av flaket och mottagningen hemma, festen på kvällen.

Men den härliga känslan minns jag tydligt.

Känslan av att ha åstadkommit något bra, något som ingen kan ta från en, och att livet nu ligger där, alldeles framför näsan, och bara väntar på att tas i besittning.

DGF på besök

För det är nog så med riter att alla som för en längre eller kortare tid sedan genomgått den genom att se nya generationer uppleva det samma åter upplever något av den känsla de själva en gång upplevde. I det sammanhanget är mitt jobb fantastiskt – jag tror på fullt allvar aldrig att jag kommer sluta. Det här är vad jag kan och vad jag gör, helt enkelt.

Jessica och Jenny

Utdrag från ett av talen:

Ni är den generation studenter som sticker ut. Ni är de som som sedan studentens införande 1878 kommer att avvika, medan alla andra ingår i ett stort grått kollektiv kommer Coronagänget för evigt att vara unika. Ni är de som klarade det trots världens bedrövligheter. Snacka om bonus meritpoäng! Ni kommer att få alla schyssta jobb utan att anstränga er – för ni symboliserar nämligen framgång, problemlösning och framtidstro i en tid när sådana världen nått bottennivåer. Det är ni som kommer att fixa det.

Jag och Jessica inför francaisen – en tradition som inte överlevt 30 år

30 år. Så många misslyckanden och bedrövelser jag upplevt under dessa tre decennier. Så många underbara ting. Det ankommer förvisso inte på mig att komma med pekpinnar om livets väsentligheter men något jag återkommande hävdar är att man måste våga misslyckas för att komma någonstans.

Redan då gillade jag att hålla tal

Alla här, säger jag till mina studenter, har vad som krävs för att lyckas. Men klarar du att misslyckas? Har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något du aldrig haft måste du göra något du aldrig gjorde.

Inför balen

Utdrag ur ett annat tal:

Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig nu, mer än tidigare generationers studenter. Ni är unika. Människor som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver era insatser, engagemang, passion och briljans. Så, kära studenter, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag avslutningsvis till var och en säga: låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har.

Årets uppsättning studenter

En sak kan jag iallafall säga: den är välanvänd, studentmössan. Med lamboring och allt. Under 30 år har den varit med – i vått som torrt.

Oftast i vått

Många som känner oss tror att jag och Malin flirtade ett tag och på en nationsfest i Uppsala den 28:e maj 1996 gick hem tillsammans och därefter var ett par i 23 år.

Inte många vet att jag i själva verket uppvaktade henne rätt länge innan hon slutligen gick med på en dejt. Att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom. Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på V-dala och därmed försummade studierna och inte kunde bli fil.mag förrän 2011.

Det var det värt. Vi fick ett bra liv, hon ett halvt, och två underbara barn. Hade jag inte firat studentexamen för 30 år sedan hade kanske inget av detta inträffat. Möjligen något annat, men inte just detta.

Nu sitter jag här i min gyllene bur och samtidigt som jag drömmer mig tillbaka så undrar jag lite ängsligt vad framtiden bär i sitt sköte. Precis som jag gjorde den 8/6 1990.

Hur det än är med den saken så kommer jag under några dagar stt ägna mig åt studentfirande, igen. Precis som för 30 år sedan.


Relaterade blogginlägg:

Livets vatten och avgrundshål

bild 52 – näktergalen från falun

Nu är det över. Begravningen alltså, det andra har väl knappt börjat kan jag tro.

Nog har vi fruktat den 17:e maj, flickorna och jag. Nåväl, den 17:e maj kom och den 17:e maj gick som ett datum för alltid inristat i min personliga historia som livets ojämförligt värsta dag. Men också en mycket vacker och ljus dag.

Jag har viss, låt vara ofrivillig, erfarenhet från salig mors, mosters och min systers begravningar så något visste jag ju om hur det skulle kännas under begravningen.

Vi gick igenom det hela i detalj, många gånger, i förväg. Det är okej att gråta, att inte gråta, att röra sig, springa runt. Vad man nu vill eller behöver. Men teori är en sak, verkligheten en annan. Dagen kom, alltså, och den gick utan jag riktigt vet hur det gick till. Så många människor som på olika sätt varit iblandade i detta. Prästen Petter, vår gamle vän, som gjorde en insats bortom vad någon kan begära. Jag har för övrigt bett honom om hans fantastiska griftetal.

En bra dag under VM i Falun

Alla våra körvänner som hörsammat Malins önskan om ”en maffig kör”, musikerna och dirigenterna Henrik Alinder och Cecilia Rydinger Alin, Pelle Gustafsson (som skrivit arrangemang för delar av musiken), solisten Hedvig Eriksson, spelmännen och så förstås våra vänner Magnus, Mia, Patric, Ulrika och Anna-Karin.

Många är ni som hjälpt oss genom detta men utan den sistnämnda trojkan hade det helt enkelt inte gått. Nu är jag i och för sig inte helt säker på att det kommer att gå ändå – men vi har iallafall klarat oss förbi begravningen.

Och vilken begravning det blev.

Kyrkan kändes som näst intill fullsatt (jag tittade inte efter så noga), många släktingar och vänner från när och fjärran hade kommit. Rådhuset flaggade på halv stång och vädret var gott. Det blev verkligen en fin stund. Plötsligt flög sidodörren upp i kyrkan och in virvlade en vind som ett naturens eko av hennes humör. Det var som om Malin ville säga oss att, nej, nu får det vara nog med sorg!

Minnesstunden efteråt var trevlig, avspänd och den mer intima efterföljande andra stunden hemma hos oss kändes också bra – precis så som hon ville ha det. Några av de besökande frågade mig om musiken på begravningen och jag lovade återkomma. Det görs härmed.

Först framförde Hedvig, Pelle och Henrik Caccinis Ave Maria i ett arrangemang av Pelle. Psalm 238 A är en koral ur Johannespassionen som översatts till åtminstone två psalmer varav detta är den ena. Just psalmerna var svåra att välja men jag bestämde i samråd med Malin mig för att genomgående ta musik vi hade en relation till.

en bra midsommarafton

Otto Olssons Ad dominum (Psalmus CXX) har vi sjungit flera gånger och den maffiga kören var alldeles enastående. Tack, kära körvänner. Verkligen – tack. Under avskedstagandet spelade Jobs Maria Larsdotter Darke, Pelle, Patric, Arvid och Jobs Karl Larsson och Henrik. Särskilt Jorms sång, som Malin önskade (vi hade den på vårt bröllop) vittnade många om som en speciell upplevelse. Utöver den spelades Ljugarn, visa från Rättvik, Säbb Johns d-mollpolska, vårvindar friska – polskevariant från Leksand, Min levnads afton, från Bingsjö, Tingsmarschen, från Leksand.

Därefter framförde Hedvig Stefan Holmlunds Till mamma sen alla den klassiska psalmen 201 (”en vänlig grönska”) som vi återkommande sjungit i diverse körarrangemang, Malin och jag. Cecilia ledde en minst lika maffig manskör i Under rönn och syrén – en sång som, vilket jag tidigare berättat, spelade stor roll för oss i slutet av vårt gemensamma liv där på sjukhuset.

Begravningen avslutades med Rachmanikovs Vocalise under vilken jag, Viktor, Magnus och Malins bröder Martin, Johan och Gustaf, bar ut kistan. Att bokstavligen bära den man älskar, den som under halva ens liv betytt allra mest, i med- och motgång stått allra närmast, ens barns mor, den som aldrig svikit eller vikt ner sig, till den sista vilan är en känsla som…ja, jag mäktar inte återge det.

Med stor risk att låta så där klichéartad igen – mitt hjärta är brustet. Mycket trodde jag mig klara här i livet, men någonstans där gick gränsen.

ännu en mycket, mycket bra dag

Men jag tänker inte dela med mig så mycket mer av mina egna ord, tankar och känslor i detta avseende. Jag ger er istället det enda talet som hölls på den officiella minnesstunden. Jag vill gärna att fler ska få ta del av det. Viktor beskrev det senare som att han sett människor sitta och fingra på sina egna talmanus men efter Magnus sagt sitt resignerat knyckla ner lappen i fickan igen. Måhända en överdrift, men ändå.

Det var någonting med det där skrattet…

Hennes skratt…

Något unikt.

Vi var många som gjorde allt vi kunde för att få henne att skratta. Jag minns särskilt när jag lockade fram det.

Det där skrattet…

Den gången jag hävdade att Ben Affleck är världens bästa filmskådespelare. Jag tror att det var när jag med stor emfas drev tesen att Ben Affleck borde fått en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen Pearl Harbour som det brast för henne.

Hon lutade huvudet lite bakåt, kinderna rosades, ögonen vattnades och hon strök händernas utsidor mot ansiktet och skrattade hejdlöst på sitt speciella vis. Jag matade på så enfaldigt jag bara kunde eftersom jag visste att det var just min enfald hon skrattade åt.

Hon hade hög integritet och var noga med att hålla distansen.

Det där skrattet öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hennes innersta rum. Skrattet var min belöning. Jag var inne.

Det var därför jag älskade att få henne att skratta. Det är först nu efteråt jag förstår att det var så det var.

Bäst på att få henne att skratta var han.

Han kallade sig ”Näktergalen från Falun”. Hon tyckte det var roligt att han kallade sig det.

Han också.

Han lockade henne alltid till skratt. Han gick så långt att han snodde mina vitsar för att få henne att skratta. Jag bryde mig inte om det, trots att jag inte gillar när man snor mina vitsar.

För det var ju han.

Jag minns att de skrattade tillsammans – hon och han.

Först hela tiden.

Sen halva tiden. Andra halvan var allvar.

Nu skrattar de inte alls tillsammans.

Häromdagen såg jag en film med ben Affleck i huvudrollen – ”Jessey Girl”. Ben Affleck var som valigt lysande i sin rollkaraktär. Den här gången spelade han en ensamstående förälder som sörjer sin förlorade hustru. Oscarsvibbar igen.

Jag kände att cirkeln var sluten. Det var den.

Det var någonting med det där skrattet.

Näktergalens skratt…

Något unikt.

Som han skrattade när jag berättade en historia han hört många gånger förr och jag överdrev och la till för att det skulle bli ännu roligare. Asgarvet. Gapflabbet.

Det där skrattet som öppnade dammluckor, fick fördämningar att brista, fasader att rasa. Det var nyckeln till hans innersta rum. Nyckeln han givit mig så många gånger. Jag ska göra vad jag kan för att få honom att skratta så igen.

Som han skrattade då.

Näktergalen från Falun.

Hennes vän. Min vän.

en bra, skrattande dag

Jag låter som en raspig skiva som spelats lite för många gånger, känner jag. Men jag vill ändå ännu en gång tacka för all kärlek, omtanke och vänlighet världen visat oss. Det är som att alla verkligen vill att det ska gå bra för oss tre som är kvar. Från Mats med personal på Ica i Slätta, chefer, kollegor, elever, grannar, kyrkans personal, till släkt och vänner.

Det är verkligen en stark känsla, som jag vilar trygg i.

Avslutningsvis vill jag säga tre saker.

Först att jag är glad över att jag fått leva som jag kunnat göra under nära 25 år. Jag känner mig privilegierad och alldeles varm av allt fint jag fått uppleva. Jag ser en framtid och jag är sugen på att ta den i anspråk – vad den än innehåller.

Till Magnus vill jag säga att jag lovar att skratta igen. Inte än, men snart. Även om det aldrig kan bli på riktigt samma sätt (som det känns just nu) så kommer jag en gång att skratta. Annorlunda är väl också något bra?

Till sist har jag lovat att skriva en liten dikt till – den här gången en glad sådan. Dotter 2 och jag kom överens om det mitt under begravningen (hon satt och irriterade sig över dels alla sorgsna människor och dels min vers som fanns med i programmet) och det finns vissa löften man helt enkelt inte sviker. Ett löfte av den typen gav jag en gång Malin – och det höll jag. Ett annat är nu avgivet.


Nej, hörrni, det är en vacker kväll i maj. Det är kanske dags att gå vidare i tillvaron, att tänka lite mer som Dotter 2. Jag tittar ut och ser så mycket skönhet i världen. Jag hör tjejerna skratta från köket och… vänta! Nog tusan hörde jag väl Malin skratta också!

Jag mår bra. Jag känner ännu kärlek.

Det har jag ju alltid gjort.

en underbar dag

skökoson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.


Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.


Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling


Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

bild 48 – abc vs abs

Äntligen är den här!

Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen:

vem ska bli årets cover-teacher?

Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?


Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate.

Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet.

Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla.

Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.


I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa:

Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker.

Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)


Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen.

Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget.

Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.


Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla.

På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.




Härmed presenteras bild nummer 48.

Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror?

Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt.

Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.


relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

ad libitum vs fronesis

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.


 

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

 

man tager vad man haver

 

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesisarete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter. 


 

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

 

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är  personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

 

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

 

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

 

img_0800
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

 


 

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum! 

 


 

Källor:

Aristoteles: Retoriken

sofist, javisst

Ordet sofistikerad är ett adjektiv som betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av litet.

Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse personen som världsvan och kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har förövrigt grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia, Sophia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet.

Filosofi betyder kärlek till vetande och är alltså inte liktydigt med vishet. Jag antar, men är långt ifrån säker, att både sofi och sofistikerad på något sätt hänger ihop med en antik filosofisk riktning – nämligen sofismen.

Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten (liksom övriga grekiska stadsstater) saknade ett enhetligt utbildningssystem för högre studier.

En sorts lärarkonsulter, alltså. Kanske kan man även se det som en pedagogisk variant av det moderna konceptet stafettläkare.

Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom den unge karriärsugne atenaren förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna.

Vad gäller filosofin fick sofisterna kritik av ”riktiga” filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom de var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen -som ju är filosofins innersta kärna.

En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom (eller om härrör från Platons dialoger) är

människan är alltings mått. 

Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till den moderna liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism.

Men sofisterna står alltså inte utan samtida kritik. En filosofisk sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också det sant som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.


Vi hade i veckan en temadag i skolan. Sedan några år har vi återkommande sådana om normer – särskilt med fokus på manligt och kvinnligt, jämställdhet, sex, beteenden och allt däremellan.

Jag och några kollegor bestämde oss för att blanda en typisk klass på det naturvetenskapliga programmet med en (lika typisk) från introduktionsprogrammet. Ensamkommande, nyanlända och ungdomar där de flesta är födda och uppvuxna här i stan, alltså.

Just jag hade att diskutera ämnet sexuella trakasserier. Vi pratade om vad det är, vad en norm är, vem som är offer och vem som är förövare, hur man anmäler om man bevittnat eller upplevt detta, att bli medveten om sin samhällsposition och hur vi som samhälle, individ och skola kan förebygga att det sker, och mycket, mycket annat.

Det var det där att bli medveten om sin samhällsposition.  Många av eleverna kommer från traditioner där man ser den gängse synen i Sverige på sex och samlevnad som verkligt bisarr.

Det otvungna samtalet om dessa ting blir plötsligt inte alls så otvunget för alla i gruppen. Det beror på att ämnet ofta förknippas med det muslimska begreppet haram, alltså något som helt enkelt är förbjudet. (Vissa kristna, hinduiska, judiska etcetera grupper har liknande tabun).

Det är illa nog att jag är vit, utan funktionshinder, heterosexuell, medelålders, manlig. Dessutom är jag lärare – en auktoritet och representant för vuxenvärlden. Att otvunget förväntas prata om dessa ting i en grupp är svårt för många – alldeles oavsett vad man har för bakgrund.

Det hjälps inte. Man får inte ducka för jobbiga frågor. Och förutom en eller två som kröp långt in i sina jackor (och småningom rymde fältet) blev det en mycket givande dag. Alla eleverna bidrog till diskussionen oavsett språknivå och bakgrund. Vi lärde oss av varandra, jag själv lärde mig mycket.

Så jag säger: tack för att jag fick vara med. Med ett stort leende gick jag hem denna dag. Framtiden ter sig plötsligt inte alls så dyster, längre. Kom igen SD – yes we can!


I ett samarbete med några kollegor inom ämnet svenska har vi genomfört en uppgift om retorik. Eleverna ska hålla ett tal där ämnet berör antiken. Resultatet föll väl ut, generellt sett.

Jag slås dock av en påtaglig anglifiering av språket bland de unga. Exempel? ja, här följer några: Sparta uttalas generellt tämligen amerikanskt –  Spaaarta. Hellesponten uttalas Hellespont.

Vi har väl olika referenspunkter, helt enkelt. Många elever hänvisar nuförtiden till filmen 300 medan ingen längre känner till Gladiator och även Spartacus är helt okänd.

En sak är dock bra med gamla filmklassiker. Att eleverna inte har sett dem. Rent teoretiskt skulle man exempelvis kunna se på filmen En kvinnas doft och ha examinerande diskussioner efteråt.

Då skulle det kunna framgå att en övervägande del av de elever som såg den inte skulle gjort samma val som Charlie Simms. De var ju skyldiga, de som hällde färg på bilen. Klart som fan jag valt en friplats på Harvard, liksom.

En inte oansenlig del av eleverna skulle också kunnat blanda ihop Harvard med Hogwarts. Det tar minsann begreppet anglifiering till nya nivåer.

Vanliga och återkommande saker är sammanblandning av orden var och vart, samt det som för mitt själsliv är likställt med att hårt dra en nyckel över en yta av metall: ejenklien. 

Ny på topplistan är förövrigt formuleringen även fast. 


Jag har i veckan varit tvungen att plocka fram mitt gamla åthutningstal (se nedan). Eleverna, och det gäller verkligen inte de som var med på temadagen, tycks ha en tendens att ta sin utbildning, sin privilegierade situation, för given.

Så jag fick upplysa dem, vänligt men bestämt. Det finns nämligen stor kompetens här på Lugnetgymnasiet.  Jag och mina kollegor är högt utbildade och vi har alla stor rutin. Slösa inte bort vår tid, hörrni, med något annat än er absolut bästa ansträngning.

Idag frågade mig en elev om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad att man kunde gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande, men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt i all sin briljans om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:

Teachers make a goddamn difference! Now what about you?


Hur det än är – dörren svänger åt två håll.

Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik säger hennes lärare (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet.

Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse.

Hur så – det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo, jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig.

Trodde jag, iallafall.

Så avbryter 10-åringen plötsligt utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon fångar min blick och väntar på att hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:

Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.

Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om sex, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som faktiskt är här en chans.

Om inte annat för att människan är alltings mått.

lolokt


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi


Relaterade blogginlägg:

inledning till slut 


Post scriptum:

Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)

debattklimat

Det är viktigt hur vi uttrycker oss i den offentliga debatten. Maktens språk får på olika vis återverkningar i samhället. Byter vi innebörd på ord eller tillskriver grupper epitet och tillmälen är risken att vi avhumaniserar dem och legitimerar övergrepp. 

Hitler lät i propagandan likställa judar med råttor. I en sådan förvriden värld är det logiskt, kanske själva förutsättningen, för att senare kunna mörda dem med gift/gas. I Stalins Sovjet och i Robert Mugabes Zimbabwe var det accepterat att slå ihjäl farmare och bönder då dessa i det offentliga språkbruket utmålades som svin – och sådana får man ju slakta. NMR talar om folket men det är inte hela folket som avses, bara vissa.

Jag har den senaste tiden sett varianter på påståendet att polisen är nazivurmare. Den som accepterar det påståendet förlorar också något av förtroendet för polisen och möjligheten att hen ger sig på en polis ökar.

Spärren minskar, gränsen flyttas. För nog är det lättare att misshandla en fascist än en polisman, alltså en statstjänsteman som i sin yrkesutövning följer lagen? Så ord och tillmälen har betydelse och jag hävdar att för makthavare och politiska representanter följer ett särskilt ansvar.  

Precis som SD avkrävs svar på var partiet står i den här frågan behöver vi, tyvärr, också be om svar från Vänsterpartiet. Varför? Jo, därför att demokratins kärnvärden ständigt behöver återerövras. 


 

Jag tror på dialog. 

Jag försöker därför så ofta jag kan diskutera med människor som tänker annorlunda än jag. Som ett led i detta hade jag i höstas en serie samtal med en uttalad kommunist, en före detta högt uppsatt Sverigedemokrat och en frikyrkopräst. Jag har även lite löst diskuterat med människor som på olika sätt förnekar klimatförändringarna. 

Ofta är det jobbigt men också på olika sätt givande. Som nyligen när jag tillsammans med partikollegor under ett par timmar gick runt och samtalade med människor i ett område där det nästan bara bor nyanlända. Alltså människor med livsöden och bakgrunder helt olika mina egna. 

Hemkommen efter att ha umgåtts med alla dessa jag ofta talar om men sällan med, mådde jag så oerhört bra. Vi knackade dörr och hängde på allmänna platser och somalier, syrier och många andra nationaliteter öppnade sina hem och bjöd på kaffe. De berättade hur fantastiskt Sverige är och hur bra de trivs i Falun. 

De berättade också hur svårt det är att få jobb och att de anser att svenskarna är snälla men även lite reserverade. Hit ska jag åka fler gånger och ta med mig barnen. Inte för att göra politisk kampanj utan för att bara vara. 

Så mycket värme, glädje, framtidstro och kärlek jag mötte. Det är här de finns människorna vi så ofta pratar om i debatten.  Jag känner mig väligt berikad av dessa möten, och glad.

Tänk om jag ägnat min tid åt att berätta för dem att polisen är militanta kommunister och vänsterpartiet polisens hantlangare? Inte för att det är sant – men tänk vilken skada jag då, genom att rubba deras redan skadade förtroende ytterligare, åsamkat vår demokrati. 


 

Jag följer flera vänsterorienterade organisationer och har flera sådana kontakter i mina sociala medier. Jag försökte tidigare följa Jimmie Åkesson på Twitter. Jag anser att det är en av poängerna med sociala medier – närheten till olika makthavare och åsiktsyttringar. Det tog dock inte lång tid innan Jimmie blockade mig. 

Jag har gjort allt detta av ovan angivna skäl och för att träna och tona ner min ibland konfrontatoriska debatt-teknik. Jag försöker alltså efter förmåga slå hål på min egen filterbubbla. Det är också viktigt för mig att visa respekt för mina politiska motståndare. 

Återkommande har jag diskuterat med en relativt högt profilerad lokal vänsterpartist. Jag har ibland givit mig in i hens trådar och hen i mina. Debatterna i hens urartar nästan alltid och i den senaste diskussionen om polisens agerande i samband med att nazister beviljas demonstrationstillstånd nåddes nya bottennivåer. 

Min åsikt är att polisen följer lagen. Grundlagen reglerar, direktiv ges från riksdagen, polisledningen (med jurister och experter) tolkar direktiven och utformar instruktioner till insatsledningen på aktuell plats vilken ger direktiv till den enskilde polismannen. Möjligen kan polisen göra mer inom befintligt regelverk men jag är säker på att de diskuterar det internt. 

På det stora hela taget litar jag på polismyndigheten. Jag tror inte särskilt många poliser hyser nazistiska sympatier.

Och jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta – men till flera jag förde diskussioner med inom V blev jag tvungen. Så lyssna nu: jag hatar all form av nazism. Jag anser inte att våldsbejakande extrema grupper borde beviljas demonstrationstillstånd. Det, är jag medveten om, är inte en okontroversiell ståndpunkt och den är min personliga. 

Polismyndigheten måste återkommande granskas. Men det är farligt att beskylla polisen inte bara för att inte följa lagen utan även för att vara högerextrem, utan tydliga belägg.

Vänsterpartisten jag diskuterat med påstår att det finns ett förtroendetapp hos allmänheten gentemot polisen. Jag tror inte det stämmer helt, men det som sedan följer i debatten är det som detta handlar om, det är det som på sikt riskerar undergräva demokratin. Det är sådant partiet måste jobba med om det vill behålla sin demokratiska trovärdighet. 

Här följer några obearbetade citat som inte på något sätt är ovanliga. 

 

Jag är kommunist och känner till din sort. Ni är ena farliga jävlar som alltid hjälpt fascismen på traven. Ni äcklar mig. Jag hyser en ENORM avsky gentemot er ideologi. Precis som jag gör mot den reaktionära västerländska nationalismen som ni älskar att  flirta med. Piss off (som du redan har gjort din stackare)

 

Fredrik Adolphson: Våra resonemang bygger inte på den ignorans som du besitter. Polisen skyddar och gullar med Nazister och fascister. Det är fakta. Åh hur den faktan påverkar de människor som nazisterna/fascisterna och rasisterna hatar… det vet bara en som är deras hatobjekt. Det är självklart att förtroendet för polisen sjunker när polisen försvarar och skyddar hatet 

 

Önskar att det förekom mer vandalism i Almedalen

 

Öppet gängkrig mot nassarna hade varit nice också

 

Jag bemöts i dessa debatter med återkommande hån, sarkasmer och positionsförflyttande från sak till person. Jag har kallats för Pinochet när jag försvarande det fria skolvalet, jag är humorlös, anklagas utan belägg för att ägna mig åt härskartekniker, är ohederlig i största allmänhet, det påstås att det är märkligt att människor kan överväga att rösta på en sån som jag. Alltså inte på grund av vad jag som politiker säger, utan på en sån som jag

Den aktuelle vänsterpartisten har vid två tillfällen sagt till några av dem som är med och kommenterar i hens trådar att inte ägna sig åt personangrepp. Det är allt. Jag har återupprepade gånger frågat vad hen anser om tonen i sina egna trådar – men vederbörande ser inga större problem:

 

då tar jag hellre bort er då jag är mer intresserad av (…) samhällsanalyser än av era, minus personangrepp

 

Ytterligare synpunkter från vänsterpartiets representanter:

 

Polismyndigheten tolkar exakt samma lagstiftning annorlunda idag jämfört med när Nationalsocialistisk front var aktiva fram till 2005-2006. Så lagändring är inte det som behövs. Polisen måste bara sluta dalta med nazister och sluta tolka lagen till deras fördel i vartenda läge. (Icke)Insatsen i Almedalen var nog det värsta jag sett i mitt liv. Och nej det är inte bara nåt som kommer från vänsterhåll. Skärpning!

 

Enligt mitt förmenande ÄR NMR en terrororganisation under beskydd av svensk polis

 

Rasister på gatan i polisuniform!

 

Vänsterpartiet, städa i era led. Sådant här språkbruk är farligt och riskerar i förlängningen att urarta. För att demokratin ska bestå måste vi skydda våra demokratiska institutioner, inte grundlöst angripa dem.

Jag personligen har stora problem med exempelvis antagandet att alla företagare i välfärdssektorn är kriminella som smugglar gigantiska summor till skatteparadis. Det finns problem men generaliseringen är inte bra.

Påståendet att polisen gullar med nazister tar det hela till nya, farligare, nivåer.

Vi måste alltså tänka på hur vi uttrycker oss. Allt för lätt är det att (bakom en skärm) ta heder och ära av människor vi inte delar uppfattningar med. Särskilt vi politiker måste tänka på detta – vi sätter tonen som sprider sig vidare ner i undervegetationen.

Vi borde klara av att lyssna utan att tillskriva varandra åsikter vi tror (eller hoppas) motståndaren har. Jonas och Annie har rest runt i landet på debatt-turné eftersom de olika perspektiven är så tydliga. De klarade det, så det borde väl också vi på lokal nivå göra, har jag tänkt.

Men jag tänkte uppenbarligen fel. Med uppriktig sorg har jag tagit bort den lokale vänsterpartisten från mina flöden – det blev för aggressivt att vara med i debatten där. 

Vänsterpartister – avfärda mig om ni vill. Tyck att jag är en lärare som missköter mitt arbete, en borgerlig smygfascist eller se det jag skriver här som en partsinlaga bara för att jag har en bror som är polis.

Eller så provar ni att lyssna på vad jag faktiskt säger och bemöter argumenten med motargument istället för min person. Det borde väl gå, det kan väl inte vara så farligt? Det är iallafall vad jag hoppas på – för allas skull.