Det finns måltider under livet som sticker ut mer än andra. I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.
Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn på just den restaurangen. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt. När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som….. hjärna. Kommentaren kan någon skicka senapen var förlösande.
Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert innehåll ett tjugotal ostar. Kyparen blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla. Lite portvin gjorde susen till. Malin sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.
En gång, senare i livet, gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin. Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller, om det är något som ser lite extra festligt ut, eller påpekandet att det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs. Och så vidare. När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan hävdade någon att det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här. Med all rätt. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.