Post mortem

För några år sedan åkte jag på en semester i Norrland.

Vi rastade vid en enslig landsortskyrka. Jag såg där några sommarjobbare i full färd med att baxa bort gravstenar och ställa dem mot kyrkomuren.

Jag blev nyfiken och fick veta att det var gravplatser som ingen längre vårdade. Först sätter kyrkogårdsförvaltningen upp en skylt där eventuella intresserade uppmanas ta kontakt med kyrkan för att diskutera fortsatt vård av graven, sker inte det tas graven bort och erbjuds till nya gäster.

Jag frågade en av de sommarjobbande ynglingarna om någon av dem tänkte på att bevara de historier som varje grav rymmer. Just den här kyrkan hade enligt årtalet på klocktornet begravt människor sedan mitten på 1700-talet. Det blir ju några generationer.

Tänk så många livsberättelser varje grav rymmer, sa jag. Ynglingen rykte på axlarna och satte på sig i-poden igen.

Kanske är det så att den dagen ingen längre vårdar ditt minne, genom att exempelvis sätta blommor på din gravplats, är tidpunkten då vi verkligen är borta. En före detta elev till mig avled under försommaren. Det är alltid mycket sorgligt när unga människor dör. Vi var vänner på facebook.

Tanken har slagit mig tidigare. Vad händer med ens användare på facebook när man dör? Vem går in och ”stänger av” kontot? Säkert någon central funktion när man inte varit aktiv tillräckligt länge. Ungefär som den läkare som stänger av respiratorn är en vetenskaplig ovanifrån-figur med beslutanderätt om liv och död.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag är vän med en död människa på facebook? Men som det kom att visa sig fyller facebook-kontot en viktig funktion för de efterlevande.

Många för samtal där med den avlidne. Bilder läggs upp, man delar med sig av minnen och ger uttryck för sin saknad. Jag antar att den dagen jag tar bort honom som vän är han verkligen borta.

Döden är bara ännu ett steg, säger en del.

See you in Liverpool säger de vidskepliga sjömännen.
Uttrycket syftar dels på att alla fartyg, under sjöfartens storhetstid, förr eller senare passerade Liverpool. Särskilt under andra världskriget, när tyskarna sköt på allt som rörde sig ute på Atlanten, var varje resa ett vågspel.

Klarade man sig till Liverpool var allt lugnt.

Än idag mumlas orden, har jag uppfattat när jag närvarat vid begravningar på västkusten, framme vid kistan på begravningen av en gammal sjömanskollega och vän:

See you in Liverpool.

3 reaktioner till “Post mortem

  1. Förkastligt beteende att bara ta bort gamla gravstenar. Vore det inte vettigare att utöka arealen kyrkogård? Kyrkan har mycket skog att ta av. Finns säkert många (jag) som inte heller vill bli begravda på välsignad mark utan mycket hellre spridas för vinden i skogen/på fjället/över havet/you name it.

  2. Jag har läst om det där. Det går tydligen att ha en minnessida på Facebook. Om de närstående kontaktar Facebook-folket, kan man ändra profilen till en sån. Tror jag.Förmodligen just för det syfte som alla skriver till vår vän idag.

Kommentarsfunktionen är stängd.