Per Gudmundson

En gång när far återvände hem till Boden efter att ha utbildat sig till socionom mötte han en gammal arbetskamrat från tiden som snöskottare på Bodens centralstation.  När far, inte utan stolthet får man förmoda, berättade vad han gjorde nuförtiden replikerade mannen: ”Så du har kommit dig riktigt upp i smöret, du”.

 Ett populärt och lite småelakt, tillika mälardalsbetonat, skämt är att på bruksorter fråga fullständigt okända människor om de jobbar kvar. 

En gammal vän till mig som det gått bra för är Per Gudmundson, numera ledarskribent på SvD. Även om jag inte alltid delar hans åsikter så gör han en imponerande karriär. Något som slog mig, och som Per nog inte skulle vara helt nöjd med om han visste att jag tyckte, är att han på många sätt inte är helt olik Olof Palme. Fast tvärt om.

Per var när jag träffade honom första gången en vänsterorienterad proggare från Leksand. Han har själv beskrivit att han började sin resa högerut i samband med göteborgskravallerna. Då gick det upp för honom vad en extrem vänsterrörelse är kapabel till. Men det där kan man själv be honom utveckla, hans blogg finns länkad här bredvid. 

För många av hans gamla vänsterpolare, och i vänsterrörelsen generellt, tycks han blivit ett rött (!) skynke. Det behöver inte vara dåligt, det kan man bygga en karriär på om inte annat. Det gjorde Palme, exempelvis. Sprungen ur adliga och högborgerliga kretsar blev han socialdemokratins ledare, landets statsminister och föremål för de borgerligas hat under lång tid.

Vad har nu Per och Palme gemensamt?

Förutom uppenbar begåvning och hårt arbete samt det faktum att Palme jobbade en kort period på SvD innan han blev politiker, har de bägge haft sin bakgrund till fördel.  Det man varit en del av, trott på och kämpat för, sätter självfallet sin prägel på en. Per känner alltså väl till vänsterns innersta kärna, liksom Palme kände borgerlighetens, därför kan Per, liksom Palme på sin tid, lättare slå hål på argumentationen på ett effektivt sätt och där det känns som mest för motståndarna. 

Själv står jag politiskt närmare Palme än Per.  Eller så står jag precis mitt emellan dem. Jag beundrar dem båda för briljans på sina respektive områden även om jag tycker Palme i många fall var alldeles för kollektivistisk och betongfotad, och Per har en alldeles för oförsonlig och stereotyp syn på Islam. 

Nu ska man naturligtvis inte dra allt för stora växlar på denna hemmasnickrade analys.

Dock är det uppenbart vilket hån de som byter sida får utstå från sina gamla vapendragare. Jag avundas, och det är väl något av kärnan i socialliberalismens problem, de som tydligt ser det de tror på, ett parti eller ideologi, och sedan helhjärtat arbetar för den.

Men det finns faror med det också. Vilket både Palme och Per har varnat oss för genom olika exempel och synsätt. 

Men det är en annan historia.