Herrarnas kalender

Det handlar om självrespekt.

Äktenskapet träffar många av oss med något av en naturkatastrofs övermakt, vi vet inte ordet av förrän vi är gifta. Orden kommer från Herrarnas kalender 1936. För nittio år sedan var könsmaktordningen tydligare än i dag.

Ragna skrattar åt mig eftersom jag vägrar gå på lokal utan kavaj. Hon tycker också att jag är något pretentiös eftersom jag i sidfoten på mina mail har titeln fil.mag efter namnet.

Ibland slås jag hur försiktiga människor är, livrädda för att bryta mot reglerna. Problemet är att de inte riktigt vet vilka reglerna är. Hur uppför man sig egentligen? Sällskapslivets lexikon visste på sin tid svar på tal. Det är en klassisk svensk handbok i etikett och socialt umgänge. Den gavs ut första gången i början av 1900-talet (med flera senare upplagor) och fungerade fram till 1950-talet som en guide till hur man bör uppföra sig i olika sociala situationer. Boken innehöll bland annat råd om hur man uppträder vid middagar och bjudningar, information om klädkoder, hur man presenterar sig och hur titlar används, samt reglerade vett och etikett till vardags och fest. Det ansågs exempelvis viktigt att varken vara över- eller underklädd eftersom båda kunde uppfattas som brist på takt. Vid tilltal räckte det inte med herr eller fru. Man måste också använda yrkestitel. Kvinnor blev ett bihang till mannen genom ett tillägg av a, exempelvis adjunktskan. Detta om hon inte själv bar titeln, vilket var ovanligt.

Det var möjligt att lägga bort titeln med någon och därmed medge att dua varandra – men först efter en lång ritual. De båda herrarna trycka varandras hand och se varandra förbindligt leende i ögonen. Vid sådana högtidliga tillfällen kunde man dricka du-skål, den äldre tog initiativet till sådan. Om det rörde sig om olika kön måste förslaget komma från kvinnan. Företeelsen krävde dock social jämlikhet, det var inte möjligt att dua en överordnad eller chef – som i sin tur använde efternamn eller han eller hon. Har hon gjort vad hon sagt? Vill Adolphson vara så vänlig att höra upp en stund? I denna komplicerade värld var det relativt enkelt att alltid använda ni eftersom det aldrig var fel att sikta högt. Gröna knappen som lanserades 1943 var tänkt som en signal att man accepterade att bli duad men blev aldrig någon succé. Under 1960-talet förändrades, moderniserades, emellertid Sverige i snabb takt och duandet slog igenom på bred front.

Hur ska man veta vilka reglerna är? Ja, kanske genom att ta reda på vilka de inte (längre) är. Dessutom gäller alltid regeln att man måste känna till reglerna för att medvetet kunna bryta mot dem. Jag häpnar över innehållet i Herrarnas kalender 1936 men anser att klädråden i Sällskapslivets lexikon ofta är tänkvärda.

Det är, för mig, fullständigt omöjligt att äta middag på lokal utan kavaj. Jag vet inte varför men tror det härrör från mor. Hon menade att det handlar om självrespekt. Detta betyder inte nödvändigtvis att jag alltid går överklädd. Jag följer inte modets nyckfullhet, det mesta i min garderob har många år på nacken. Men intresset har jag, särskilt på senare tid för second-hand.

Skulle jag skriva en modern Herrarnas kalender skulle jag försöka att hantera vett, snille och smak. I den skulle jag anföra att jag vill bli träffad en naturkatastrofs övermakt – det kallas kärlek. När Ragna skrattar går nämligen solen upp. Jag har ändrat min titel i mail från fil.mag till humanist. Det hade säkert den genomsnittlige läsaren av Herrarnas kalender 1936 aldrig gjort. På så vis kan man prata om att viss utveckling skett under nittio år, kanske. Min egen variant av Herrarnas kalender skulle vara fylld av bestående värden som kärlek, empati, jämställdhet och glädje. Men också hur man hanterar livets skuggsida. Vänta… det är ju min blogg jag diskuterar!

Jag läser Herrarnas kalender från 1936 med ironisk fascination. Vad säger framtiden om oss som lever nu? Ingen idé att sia om det. Även om det förflutna är viktigt bör ens lojalitet ligga hos framtiden. Och allt sammantaget handlar det om självrespekt.