Alla dessa utvecklingssamtal. Jag måste haft tusentals genom åren. Men två sticker ut och båda är tillsammans med min yngre dotter. Min äldsta dotter har alltid velat klara sig själv, hon är lite lik sin mor på det sättet.
Kanske handlar det om kärlek till vetande. Att vilja veta. Kanske är det inte svårare än att man måste övertyga sig själv. Men det kan vara svårt nog.
Denna text skrevs ursprungligen 2018 inför ett utvecklingssamtal med Dotter 2 och är nu reviderad. Dotter 2 har aldrig gillat utvecklingssamtal, hon förknippar sådana med misslyckanden i främst matematik. Men nu har vi klarat av vårt sista. Nästa gång är hon nämligen myndig och jag kanske inte får vara med.
Ordet sofistikerad betyder mycket avancerad, högt utvecklad, komplicerad men smart och man brukar därmed avse en företeelse som lyckas med att få ut mycket av lite. Använder man istället sofistikerad som beskrivning av en person brukar man anse denne som världsvan, kanske något elegant i sin livsföring och yttre. Ordet har grekiskt ursprung och man hittar det även som tilltalsnamn i Sofia och Sofie. Det härstammar från sopheía som betyder vishet. Filosofi betyder kärlek till vetande. Jag antar att alltihop hänger ihop med en antik filosofisk riktning, sofismen. Sofisterna var en sorts kringresande lärare som mot betalning erbjöd sina tjänster till den som hade råd. Detta var en praktisk lösning eftersom Aten liksom övriga grekiska stadsstater saknade ett enhetligt utbildningssystem. En sorts lärarkonsulter, alltså.
Vad gäller utbudet hos de antika sofisterna så stod filosofin och retoriken högt i kurs. Detta eftersom medborgare förväntades kunna prestera vid offentliga framträdanden i folkförsamlingen och domstolarna. Sofisterna fick kritik av andra filosofer då dessa inte såg dem som äkta vara eftersom sofisterna var mer intresserade av att övertyga än av att finna sanningen, vilket är filosofins innersta kärna. En känd sofist var Protagoras som också spelat en viktig roll för den senare (medeltida) humanismens utveckling. Ett känt citat från honom är
människan är alltings mått.
Detta humanistiska påstående tolkas som att det som för individen är sant och rätt helt enkelt är sant och rätt. Således finns ingen objektiv eller generell sanning. Här kan vi spåra grunden till liberalismen och även den moderna filosofiska riktningen existentialism. Men sofisterna står som sagt inte utan samtida kritik. En sådan är påståendet att om alla övertygelser är sanna är också den sann som hävdar att varje övertygelse inte är sann. Därmed blir sofismen meningslös.
En elev frågade mig nyligen om jag gillar mitt jobb. Hen tycktes förvånad över att man kan gilla att vara lärare. Jag hade ett sjå att övertyga vederbörande men jag framhärdade. Det är ett fantastiskt jobb jag har. I synnerhet framstår yrkesvalet tydligt om man överväger alternativet: nämligen att inte vara lärare. Då kan man ju alltid ställa Tayor Malis motfråga till andra yrkeskategorier:
Teachers make a goddamn difference! Now what about you?
Dotter 2 behöver uppmuntran i matematik sa hennes lärare på grundskolan (åh, jag skulle verkligen önska att jag kunde säga att läraren ifråga heter Sofia) på utvecklingssamtalet. Jag flackar med blicken. Plötsligt är jag inte längre den som håller i stafettpinnen, läraren som vill väl och vägleder eller hjälper. Plötsligt befinner jag mig betydligt längre ner i samhällets osynliga hierarki, plötsligt är det jag som är den hjälplöse. Hur så, det är ju Dotter 2 det handlar om, invänder kanske en potentiell läsare. Jo jag vet, men jag hade själv mycket dåliga betyg i matematik så jag vet något om hur hon känner sig. Trodde jag, iallafall. För plötsligt avbryter plötsligt Dotter 2 utvecklingssamtalet och lägger ner pennan och papperet. Hon vänder sig mot mig, fångar min blick och väntar tills hon har min fulla uppmärksamhet. Hennes lärare finns inte längre i mitt medvetande. Samtidigt som jag tittar in i hennes stora lugna ögon hör jag hennes ord:
Det är ingen fara pappa. Vi klarar det här. Tillsammans.
Och där har vi det. Vi klarar det här. Tillsammans. Vi klarar att lära oss, att anpassa oss, att utvecklas, att prata om obekväma saker, att inte trakassera varandra och att leva tillsammans. Vi borde kunna ge alla som finns runt omkring oss en chans. Om inte annat för att människan är alltings mått.
Inför vårt potentiellt sista utvecklingssamtal frågar jag om det är något jag ska tänka på. Ja, pappa. Ta inte över samtalet. Du är förälder, inte lärare. Kom ihåg det. Otroligt insiktsfullt sagt. Ibland går historien bakåt, känns det som. Men jag är inte orolig för Dotter 2. Hon har klarat all matematik som skolan kräver av henne – och så väljer människan att studera kursen Matematik 2. Sagt och gjort. Då kör vi ett varv till. Hon är allt bra sofistikerad.
Jag tror att både sofisterna och dess samtida kritiker hade rätt. Ofta handlar det om att faktiskt vilja veta. Inte ta gamla sanningar för givna utan utveckla dessa. Ofta handlar det om att övertyga sig själv – och att våga ta den övertygelsen på allvar. Som lärare, förälder och medmänniska är min inställning att alla samtal måste vara välmenande och konstruktiva. Egentligen kan man faktiskt se hela livet som ett utvecklande samtal.
Musik:
Källor:
Kenny: Västerlandets filosofi
Relaterade blogginlägg:
Post scriptum:
Jag har ägt ett enda husdjur i mitt liv. En undulat. Det var en speciell fågel som gillade att sitta på min axel och bita mig i örsnibben. Och dess namn var Sofi (Sic!)
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.