Obemärkt flicka

Jag upplever att en ganska tydlig norm-förskjutning skett de senaste femton åren.

Nu kanske perspektivet är längre än sedan jag kom ut från universitetets inglasade värld, men kring vissa frågor har en attitydförändring skett tycker jag.

Jag möter en hel del skepticism och misstänksamhet för mitt engagemang i jämställdhetsfrågor.

Vadå, Sverige är redan jämställt, prata om de verkliga problemen i stället! Varför tjatar du om mäns våld mot kvinnor? Det måste man ju själv varit utsatt för om man engagerar sig i sådana hemskheter.

Prostitution och droganvändning ska vare sig jag eller någon annan lägga sig i. Det är upp till individen själv. Vill man droga ihjäl sig så kör på.

Synen på homosexualitet har förändrats påtagligt i Sverige. Så vitt jag kan bedöma råder en mycket större acceptans här än på många andra håll i världen. Detta är en bra sak. Även om det kommer ilskna framstötar ibland från företrädesvis religiöst håll.

Synen på abort har också förändrats. Som tur är. Eller? På många håll i världen tillåter man inte abort. Alls. I länder där det tillåts skärps tongångarna, som i USA, i Indien dör 300 000 kvinnor årligen i komplikationer i samband med graviditeter.
I Sverige har vi en lång tradition av fri abort men även här hemma ökar, långsamt visserligen, abortmotståndet. Eller så är det abortmotståndarna som blivit mer högljudda. Jag är själv för fri abort. Jag ser livet som något som klarar sig utanför moderns kropp och abort som intensivt förknippat med kvinnans jämställdhet.
Ser man inte könsmönster i det vardagliga samhällslivet som ett problem, eller tycker man att allt som har vissa fungerande organ är att betrakta som liv, delar man sannolikt inte mina ståndpunkter.
Tur att vi lever i ett land där man får tycka olika, som jag brukar säga.
Min inställning i abortfrågan betyder dock inte att jag inte ser ett problem i att så många aborter görs. Men alternativet är inte att inskärpa den fria aborträtten. Det vore en katastrof. Det vore att vrida kampen för ett rättvist och jämställt samhälle tillbaka över hundra år.
Antalet aborter som genomförs i skymundan av outbildade kvacksalvare med strumpstickor eller rostiga instrument skulle öka dramatiskt. För sexualitet är en stark drift. Mänskligheten lär inte sluta ha sex, som tur är.

I ett sammanhang satt jag och bläddrade i några gamla tidningar från 1910-talet. Dessa tidningar talade ett helt annat språk än vad vi i Sverige är vana vid i dag. Första världskriget rasade och samhället präglades av andra värderingar än dagens. 

När jag noggrannare funderade över tidningarnas innehåll, särskilt annonserna, slogs jag av vad som för många samtida var en närmast ofattbar verklighet. Visst, vi kan teoretisera över etiska problem.  Men vi måste också tänka på vad lagar och regler innebär för individen, eller gruppen, i praktiken.

Den gamla damen tittar på den rödgråtna unga kvinnan och säger lågt. Jaså, är det till att vara på det viset. Frågan behöver inte besvaras. Båda vet vad det är frågan om.

Om den gamla damen var snäll kunde hon ge den unga kvinnan en slant och tipsa om en diskret och pålitlig Änglamakerska. Ett ingrepp förenat med stora risker. Alternativet innebär att resa bort till någon diskret plats och föda sitt barn.

Efter förlossningen lämnas barnet bort och kvinnan får arbeta resten av livet i samhällets bottenskikt med tacksamheten över att någon vill ta emot henne och hennes skam som lön.

Kanske kommer hon själv på ålderns höst hjälpa någon yngre kvinna som likt henne själv råkat i olycka. Kanske kan hon under sitt liv ta emot flera ogifta flickor som på grund av familjens tvång söker dölja sin situation och finna en plats att föda på.
Gravida ogifta kvinnor kom i början av förra seklet i svåra situationer där de fick lämna bort sina nyfödda barn efter att först ha bott som ”obemärkt flicka” på någon undanskymd plats under graviditeten. Dessa skuldbelagda kvinnor fick inte vara med i det offentliga livet längre (i den mån kvinnor fick det överhuvudtaget). 
Dessa kvinnor blev en offentlig belastning, en icke-person. Samma öde väntade barnen. De föddes i socialt hänseende som oäkta människa och hade inte samma möjligheter i livet som barn födda inom äktenskapet. 
Denna skam kände inga sociala gränser. Ofta blev fallet större för kvinnor från de högre samhällsskikten eftersom de moraliska kraven, eller dubbelmoralen om man så vill, var större där. Familjens heder krävde att den olyckliga dottern försvann alternativt tvångsgifte sig blixtsnabbt med ”den skyldige” mannen.
Män kunde utan att skämmas ta älskarinnor efter behag och nästan helt öppet besöka prostituerade. Universitetet i Uppsala, exempelvis, höll sig med egen bordell där manliga (vid sekelskiftet 18-1900 fanns ca 150 kvinnliga studenter i Uppsala men det var ännu långt till att kvinnor kunde studera på lika villkor som män) studenter och deras lärare kunde ”avköna sig”.  
Att vara prostituerad eller bli gravid utanför äktenskapet var däremot helt uteslutet i samtidens ögon.Men det var ju inte männens problem.
Om vi strävar efter att anpassa lagstiftningen i dagens Sverige till 1910-talet, hur kan vi då kritisera de länder som inför Sharialagar? Och har vi tänkt igenom konsekvenserna av att anpassa dagens samhälle till ett som rådde för över hundra år sedan? Ska vi inte se på det som var för att lära oss något om oss själva?
Att vara eller icke vara.

Jag tänker alltså finns jag till.