Den Änglaljuva lyckades, inte utan viss ansträngning, slutligen hitta en vit fläck på den jämtländska kartan. Så var det bestämt: årets fjällvandring skulle löpa runt fjället Gåsen.
Detta fjäll är inte så vackert i sig, (det ser mest ut som en semla) men utsikten medan man vandrar, mot bland annat Helags och Sylarna, är magnifik.
Gåsen säger ni, sa Svärfar när han han hörde talas om vandringen, ni vet väl att man skjuter folk där? Det han syftade på var en händelse från 1962 och vi vågade oss varningen till trots ändå ut i vildmarken.
Vi hämtade upp mr T i Åre, intog en stärkande lunch på Storulvåns fjällstation, och begav oss så i hällregn, och med mungipor i stil med The Jokers, ut i ödemarken.
Mr T:s medhavda chefshatt kammade noll och intet i underhållningsvärde hos Vildvittrorna, däremot lockades dotter 2 storligen av att höra det berättas om de vardagliga rutinerna på ett kontor i Qatar. Något mr T fann lite tröttande i det långa loppet.
Under ett par dagar och nätter utanför leden på väg genom Tjallingdalen hade vi bara varandra och renarna att tillgå. Skön temperatur i vattnet, dock lågt vattenstånd, glest med mygg och regn, härliga tältplatser längs Handölan och uppe på fjället, gjorde vandringen behaglig.
Man släpper på fjället all barlast man till vardags bär med sig. Och efter ett par dagar summeras följande filosofiska insikt för året: förpliktelse väger tyngre än tillåtelse. I alla lägen. Jag MÅSTE lära mig att komma ihåg detta.
Det kändes nästan lite visset att åter komma in på leden och möta människor. På Gåsens fjällstation valde vi att för någon timme fly undan vinden och laga lunch inomhus. Dagshyran ligger på 90 kr, eller är något billigare om man är medlem i STF.
Sedan började färden mot civilisationen. Nackdelen med denna tur är att början och slutet innebär ett par kilometers gåsmarsch på grusväg. Men inte ens åskan kunde få oss ur humör.
Vidderna och vatten är poängen med alltihop. Vildvittrorna trivs på fjället.
Mr T kunde emellanåt hänfalla till allmän slöhet och fånighet och länge förlora sig med blicken fäst i himlen. Tydligen har man inte moln i Qatar.
Tillslut en liten familjespecial för de som vill gå i fjällen men ännu inte prövat:
Det går utmärkt att fjällvandra också med relativt små barn. Och man behöver inte gå mellan stugor även om det kan vara praktiskt att göra så.
Just den här vandringen var på 4 mil. Och man bär rätt tungt som vuxen. Man bör vara minst en fler vuxen än barn, åtminstone. I övrigt ingen gråt och tandagnisslan.
Vildvittrona bär sina ryggsäckar fram till lunch sedan tar andra intressen över. Då får man bära deras ryggsäckar i händerna.
Med försvarliga mängder godis forcerar man alla hinder.
Slutligen: allt går att parera. Myggbett, skavsår, med renhorn utpetade kroppsdelar…men man får inte bli blöt. Barnen får inte bli blöta. Sovsäckarna får inte bli blöta.
Väl framme vid tältplatsen måste man kunna skicka in barnen, och sig själv, till en torr tillvaro inne i tältet – helst om vädret är dåligt. Där går det inte att kompromissa med utrustningen, den måste vara tillräckligt bra för att klara väta.
Härligt är också att avsluta en fullmatad (vilket alltså inte ska tolkas bokstavligt) fjällvandring på schysst hotell i Åre.
Den 14:e bröllopsdagen firades alltså tillsammans med toastmastern. Så mycket till fest blev det nu inte eftersom man efter 4 mil med 30 kilo på ryggen väl framme somnar med näsan i laxmackan (vilket inte är en metafor utan måste tolkas bokstavligt) enbart efter att ha luktat på Rieslingen.
Relaterade blogginlägg:
Adolphson 
2 reaktioner till “Gåsen runt (the goose step)”
Kommentarer är stängda.