Ibland möter jag elever som verkligen inte vill läsa historia. De har relativt sällan något särskilt emot just ämnet historia – det är i stort sett en ovilja mot alla teoretiska ämnen det handlar om.
Ofta är det en problematik som går tillbaka igenom hela deras skolgång. De har inte lärt sig skriva eller läsa ordentligt. De har alltid misslyckats och därmed känt sig utanför. Ibland finns det en djupare problematik med i bilden, ibland inte.
Varenda minut i ett klassrum är en plåga för dem. Det handlar om att fly vid närmste givna tillfälle. Vissa av dem är duktiga på att skapa något estetiskt eller praktiskt och kan på så vis stå ut med övriga ämnen.
Vänder man ryggen till är de på rymmen. Ibland sitter de alldeles utanför klassrummet och tittar uttryckslöst framför sig. Frågan varför möts av en nedslagen blick, suck, och så travar de långsamt in igen.
Jag brukar i allmänhet komma rätt väl överens med dessa elever, men det går inte att framhärda i att få dem på något sätt intresserade eftersom deras skolgång enbart består i att misslyckas.
Varje minut påminner dem om misslyckande.
Detta kan inte beskrivas på annat sätt än som att befinna sig i ett helvete.
Jag lägger all min tid med dem på att bryta denna känsla. Men jag har en livstid emot mig och är ofta chanslös.
Eftersom de inte får godkända betyg får de inga jobb. Utanförskapet fortsätter. Och detta är de ofta väl medvetna om långt innan studenten. Hur en möjlighetshorisont ser ut för en sådan individ är kanske inte så svårt att räkna ut.
Min lösning? Tja, det vete tusan. Inte fler nationella prov eller betyg från fyran iallafall.
Men de resurser vi lägger på att jaga, rapportera, ha möten, specialpedagoger (i den mån sådana existerar), ta fram extra uppgifter borde kunna användas bättre.
Kanske en kort praktiskt utbildning, där enbart svenska och matematik ingår och med riktigt skickliga pedagoger, på ett år eller så, hjälper individen till att utföra enklare arbetsuppgifter på en arbetsplats.
Jo – jag vet – de enklare jobben blir allt färre. Men ändå tycker jag inte att man kan tvinga alla människor igenom ett skolsystem.
Det är inte verklighetsförankrat.
Människor har olika typer av intelligens. Vissa har fotografiskt minne, andra skapar. Några har social kompetens. Ett lands utbildningsförfarande bör ta hänsyn till sådana faktorer.
Min personliga övertygelse är att vi kunde få färre arga, människor i ständigt utanförskap och därmed färre extremister.
En sak vet jag: om jag år ut och år in tvingades gå till en plats där jag ständigt misslyckades skulle jag också krypa längre och längre in under mössan och i täckjackan.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.