Torekov vs ärtsoppa

Under 1970-talets moderniserades Sveriges grundlagar på flera områden. Bland annat reglerades kungens ställning i en kompromiss mellan partierna 1971. Uppgörelsen har fått namn efter platsen där förhandlingarna hölls: Torekov.

Det var nu Sverige blev en konstitutionell monarki – där monarkens roll reducerades till att vara en statschef med symboliska åtaganden och i stort sett utan politisk makt.

Därmed genomfördes en genomgripande förändring av samhället – man kan jämföra med den föregående författningen som varit bruk sedan 1809 och som fastslog att Sveriges rike skall styras av en konung. 

(Eller varför inte jämföra med Karl X Gustav som på dödsbädden en smällkall januarinatt 1660 i Göteborg gjorde en avslutande redigering av sitt testamente. Först stod där att kungen skulle ”styra med råds råde”. Den i lunginflammation döende kungen strök helt sonika ”råds råde” och kvar blev ”kungen ska styra”. Och vips så var sonen och arvtagaren Karl XI enväldig. Märkligt att det hela godkändes av ständerna. Man kanske borde kolla upp mer i detalj hur det där gick till. Eller kanske inte.)

Under 1970-talet stod det fullt klart att mycket förändrats i det offentliga Sverige och vi behövde modernisera styrelseskicket. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade visserligen försvunnit och det var inte längre avgörande att kungen personligen stödde en regering – det viktiga var att man hade en riksdagsmajoritet bakom sig.

(Innan Torekov-uppgörelsen var monarken  – Gustaf IV Adolf och hans föregångare – en aktiv spelare vid regeringsbildningar och hade till och med den reella maktbefogenheten i det att han, och alltså inte talmannen, efter att ha konsulterat de olika riksdagspartierna utsåg ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över krigsmakten.

Det är rätt mycket makt, det.)

Uppgörelsen i Torekov gjorde få helt nöjda. Vissa socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva igenom republik. Partistyrelsen svarade att en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad (www.svt.se).

Många moderater var emot hela saken. Men kompromissen höll och gör så än i dag

Gustav IV Adolfs sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Han förväntas enligt grundlagen som antogs 1975 att i egenskap av statschef närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat.

Han är ordförande vid utrikesnämndens möten och även vid det särskilda ceremoniella mötet efter ett regeringsskifte. Eftersom han är statschef ska nya ambassadörer från andra länder få sin legitimitet att verka i Sverige av kungen.

I övrigt ska han –  och efter honom Victoria och efter henne Estelle – (kvinnlig tronföljd infördes 1979) vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det enligt Torekov-uppgörelsen att monarken inte säger något som strider mot regeringens linje.

—

En fråga infinner sig.

Symbol för vad? Sverige? Historiskt förtryck? Ska kungahuset ha någon som helst legitimitet är det bara för kungligheterna att kavla upp ärmarna. Fyll slotten med flyktingar och asylsökande, exempelvis.

Gör nåt.