#göteborg

Allt som bubblar inom mig måste få ett utlopp. Därvidlag tjänar bloggen mig väl. Eller, som någon jag känner brukar säga: du kanske kanske borde döpa om din blogg till ”Fredriks egocentriska epicentrum”.

Okej. Tärningen, eller om det var pärlorna, kan härmed betraktas som kastade.

—

Det arabiska namnet för predikstol är Minbar. Och här har man gått omkring och trott att det råder alkoholförbud inom islam. Smutta på den du, Åkesson.

—

Hur styrs egentligen en kommun? Ja, inte av mig den saken är klar. För vilket vi måhända tackar. Men hur styrs den egentligen? Lite som i Brasses Lattjolajbanlåda, kan jag tycka.

Men inte vara så negativ, Adolphson. Kaos är granne med Gud, som det heter.

 

—

Ibland går vi på Donken. Där går det inte att få 7 nuggets i en låda. Bara 6 eller 9. Dotter 2 ställer de väsentliga frågorna medan kön växer i takt med personalens stress: Vem har bestämt det? Varför är det svårt att lägga i en extra kycklingbit i paketet?

—

Man hör mycket i korridorerna i skolan. Den här gången uppsnappade mina väderspända öron en rätt schysst förolämpning: Hörru ditt förbannade jävla plumsskydd – skärp dig! 

Om jag vågade skulle jag låta den ingå i min repertoar. Det finns användningsområden för en förolämpning av den magnituden, helt klart.

—

Far var en gång i Helsingfors. Gruppresan skulle besöka den okände soldatens grav men hamnade istället vid Sibelius dito. När far undrade över det skedda svarade guiden att Sibelius förvisso är världsberömd men tämligen okänd som soldat.

Vilken begåvning. (Guiden, alltså.)

—

Jag får rätt ofta frågor av mina elever rörandes saker i stil med hur långt ett arbete ska vara eller hur mycket hen behöver skriva på provet. Tidigare har jag inte haft några bra svar – det har mest blivit saker i stil med jag vet ju inte när du sätter punkt. 

Men nu har en kollega lärt mig en bra ekvation: Eleven måste, när hen betraktar sig som färdig, dela den totala andelen text i en uppgift med mängden bra text. Ju mer text desto mer bra saker behövs i den.

Det märkliga är att eleverna verkar fatta resonemanget.

—

(Suckar). Man är väl född i fel tid. Jag har någon gång nämnt Aron Jonasson – han som felaktigt brukar anses som Göteborgshumorns uppfinnare. Välkänd är berättelsen som finns i lite olika varianter:

Oscar II: Vad är detta för fågel?

Aron: Det är den mest musikaliska fågel som finns – en Mozart.

Oscar II: I dag är du så kvick så det blixtrar om det!

Aron (bugande): Blixtrar den ene så Oscar den andre.

Vad mer än denna lilla smålustighet är det som denne Aron Jonasson bidragt med? Ja, inte skulle han ha blivit legendarisk på grund av sina vitsar idag. Men det klart: Vi har ju den om demokratiska syjuntan som arbetade för jämlikhet och brodérskap.

Eller kanske den om den impopuläre göteborgaren som red till häst på Kungsportsavenyn. Aron sa att hästen liknade en kamel eftersom den hade en knöl på ryggen.

Håhå-jaja. Mest verkade Jonasson dock bombardera Oscar II med sina…kvickheter.

När kungen undrade, enligt utsago lite trött, vad det norska stortinget egentligen uträttat. Stort inget, sa Aron och fick majestätet – som var emot en unionsupplösning – på gott humör.

—

Kunde Janne Loffe bli berömd på grund av sitt blå skåpet-skämt så borde det väl gå att hanka sig fram i tillvaron genom att småskämta lite, tänker jag.