bild 46 – kålsupare

Att kålsupa innebär att man äter kålsoppa.  Lika goda kålsupare är ett bildligt uttryck som innebär att en eller flera andra personer är likställda – fast på ett negativt sätt. Det handlar om uppfattningen att de andra är lika dåliga som jag, och inte på något sätt bättre.

Att supa innebar i äldre tid att man sörplade. Taskigt bordskick, helt enkelt. Översätter vi detta innebär uttrycket att man sörplar sin kålsoppa precis lika mycket, snyggt eller litet som någon annan och att att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan.

Enligt traditionen tillskrivs uttrycket hertig Karl som ska ha myntat det år 1599 då han till någon i den kungliga kretsen ska ha sagt: 

Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.


 

Man kan se olika på historien, som bekant. Vilket skick man använder vid det historiska matbordet, så att säga.

1935 gick ännu Statens institut för rasbiologi på högvarv och inför den stora utställningen i Stockholm samma år gick man ut med en efterlysning. Alla som kunde påvisa släktskap med en viss Stormor i Dalom uppmanades via dåtidens mediala kanaler höra av sig. 

Margareta Hansdotter, som denne Stormor egentligen hette, var prästfru i Leksand på 1600-talet och hade 1935 cirka 10 000 efterlevande och var anmoder till många kända svenska släkter. Bland dessa hade många också blivit framgångsrika. Där märks familjenamn som Arborelius, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staff med flera. 

Institutets chef, Herman Lundborg, drog därför slutsatsen att Stormor måste ha besuttit goda gener vilka skapade det han uppfattade som en äkta (rejäl) svenskhet. Han ville bevisa att släktingarna ärvt Stormors goda karaktärsdrag och själsegenskaper och därför betytt mycket för sitt land. 

Många var det som skickade in bilder och berättelser om sig och sitt släktskap med Stormor, många ville få det bevisat vilka goda gener de var sprungna ur. 


 

Min egen stormor bodde visserligen i Dalarna större delen av sitt liv men härstammar från Styrsö i Göteborgs södra skärgård – som strängt taget ligger i Västergötland.  Vad har detta arv gjort med mina gener, tro? Har jag månne ärvt något av mormors och morfars stränga kynne? Och hur är det med exempelvis min bror?

Ingen aning. Men troligtvis inte så mycket. Vi är förslappade livsnjutare båda två. Man pratar visserligen lite skämtsamt i släkten om ”tången-läppen” efter en del av ön som heter Tången och varifrån vi på mormödrenet stammar. Vissa i släkten har tydligen en speciell form på läppen. Kanske salig moster hade den, tror jag. 

Jag hörde nyligen någon intervjua en fiskare på västkusten. Jag stannade upp och lyssnade intensivt. Inte på vad han sa, egentligen, utan hur han sa det. Jag tycker nämligen äkta bohuslänska är Sveriges vackraste dialekt. Kanske beror det på att jag växte upp med en morfar som talade klassisk sådan. Låt vara att den väl blivit lite utslätad efter ett liv på haven och ett halvt sekel boendes i Göteborgs skärgård.

Men ändå. Jag blev alldeles varm, go och glad av att höra den varma bohuslänskan talas igen. Det finns en man på Järnia här i stan som också pratar så. Jag går ibland dit enkom för att få höra den. 


 

Under höstlovet tog min bror sina och mina barn (ingen liten sak för kännedom – fem tjejer i åldrarna 3-13 år) till badhuset. Där iakttogs de (inte på något sätt märkligt) av en bekant till mig. Hen berättade att vederbörande sett mina tjejer tillsammans med en annan familj.

 

Jag förstod att de var kusiner för de var liksom stöpta i samma form

 

Bild 46. Min bror och jag. 

Vi har kramats av samma mamma, som Pontus & Amerikanarna sjunger. Alldeles nyss har vi kramats av henne, faktiskt, strax innan bild 46 tas. Det är sommaren 1978 och vi ska ut och resa – till mormor och morfar (så klart) på Styrsö.

Vi är uppställda i den prunkande trädgården vid huset på Hasselvägen 28, Hälsninggården, Falun. Jag minns faktiskt fototillfället. Kanske kan den som känner oss väl tycka sig ana något av våra kommande vuxna personligheter i bilden. Själv nöjer jag mig med att konstatera att den avgörande skillnaden mellan oss senare i livet består i att jag aldrig riktigt växte ifrån det här med Club blaser. 

 

 

 



Nej, jag tror inte på att överföra genetik på sociala sammanhang oavsett om det handlar om klass eller ursprung. Huruvida man är framgångsrik eller inte har att göra med vilka förutsättningar man fått, hur man fått börja sitt liv. Generna, anlagen, kan ha med ärftliga sjukdomar och tillstånd att göra – men ska inte ligga till grund för en placering i ett visst socialt fack.  

Ju mer lika dessa förutsättningar varit för var och en desto mer gemensamt har man och detta arv kan vara skönt att falla tillbaka på när det blåser snålt. Det klart, detta är ingen naturlag – ibland sviker ju de allra närmaste också. 

Men, det är så här det känns för mig. Och jag försöker överföra något av det till mina egna barn. Liten och stor måste ta hand om och stödja varandra på lika villkor – präntar man in det ligger det kvar in i vuxenlivet. Skulle något hända med mig och barnens mor litar jag på att min bror tar hand om mina flickor precis som sina egna. Jag har bett honom om det och det var inga konstigheter – en självklar sak. Självklart – men sluta vara makaber, sa han bara. 

Denna insikt om vikten av grundläggande trygghet härstammar från min personliga Stormor, hon som är fotografen till bild 46, men inte från hennes. Se där bevis för att denna min högst hemmasnickrade tes bygger på social konstruktion snarare än geners ärftlighet. 

När skiten träffar fläkten, eller för all del när solen skiner, vill man ju inget hellre än att sörpla soppa med någon som utan åthävor sörplar som en själv. Svårare är det inte. Och går det så nog super jag gärna (soppan) tillsammans med någon som kramats av samma mamma. 


Källor:

Hagerman: Käraste Herman