grattis per!

Augusti 2024:

Förutom en vecka hemma i Dalarna kommer jag varit på ön i mer än två månader denna sommar. En gång har jag besökt Göteborg och det var när jag skulle möta kärt besök.

Förra året var jag lite nedstämd på min andra namnsdag, Per-dagen, som alltid infaller när juli övergår i augusti. En tid jag under väldigt många år brukat vara i fjällen. En tid när sommaren börjar tona ut. När ljungen blommar och det blir lite kallare i havet. Jag var nedstämd året före förra året med. Och det före det. Liksom de tre föregående. Dessförinnan var jag i allt väsentligt en lycklig människa.

Augusti 2021:

När detta skrivs är det min namnsdag.

Detta faktum, att jag har namnsdag, får mig att fundera över vem jag egentligen är. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i såväl almanackan som i verkliga livet. Annat är det med den där Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om tankar om jämställdhet inte fanns, i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda ryggdunkningar från när och fjärran. En dryg jävel, den där Fredrik (Adolphson). Honom gillar vi inte. Per, å andra sidan, har en helt annan hållning inte sällan uttryckt genom en lågmäld nick som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag. Trevlig, godmodig och omtänksam är han. Per är kort sagt en bra karl.

Identitet hänger ihop med namn. Och tvärt om. Till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Och jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per (eller) Fredrik. Vem är jag, egentligen? Tanken var från början att jag skulle heta Markus. Men en fackpamp på fars jobb blev arg ety han var kommunist och frågade far om konsulenten verkligen hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej. (Han avsåg därmed Marcus Wallenberg.) Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Salig mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Så lyder iallafall släktkrönikan om bakgrunden till mitt namn.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och min sorg. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina (politiska) åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ogillar mig av andra skäl har blivit mindre blyga. Det är en paradox att politiken bygger på att synas och höras men den som sticker ut framstår lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, lite less. Nå, prova att förlora den du älskar, dina barns andra förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik mäktar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är, snarare än vem jag är, som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud eller till andra ideologier i en strävan att övervinna det omöjliga och förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är det. Jag ger inte upp. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Efter lång tid på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Augusti 2024:

För ett år sedan var jag vid den här tiden lite nedstämd. Men jag sa uppmuntrande till mig själv att vem vet hur livet ser ut om ett år. Och se så rätt jag hade! Jag lever just nu ett på många sätt underbart, kärleksfullt liv så varför fokusera på annat? Huset är fullt av tonåringar, Ragna är med mig på ön, vi lever, har hälsan och saknar inte mycket. Kort sagt, livet är gott. Grattis Per, kunde jag åter igen säga, ha en fröjdefull dag! Och det hade jag med kafferep i släktens stamhus, middag hemma och ett glas hos morbror Lennart och kusin Stina. Fjällen ligger kvar. Liksom havet. Jag tror jag i allt väsentligt är en lycklig människa igen.