bild 102 – täckminnen

Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.

Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.

Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.

”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.

In i dimman, en metafor så god som någon

Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?

När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.

Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.

Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.

Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.

Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.

Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.

Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.

Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.

Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.