rymdens besegrare

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.

Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.

Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?

Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.

Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.

Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.

De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.