Vi gillade sci-fi, Malin och jag. Blade Runner hör till favoriterna och vi hade en höjdarstund när vi såg uppföljaren. Under den sista tiden påminde jag henne om en av filmens gyllene scener, tears in the rain-monologen, alldeles i slutet. Hon skrattade och sa att hon nu trodde sig förstå innebörden av den.
I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire of the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. Time to die.
Eller här framförd i filmen av en av mina favoriter, Rutger Hauer, som förövrigt också nyligen lämnade oss. Liksom Terry Jones. Nej, lämnade? Jag ser dem som odödliga – och länkar (igen) till John Cleeses tal på Graham Chapmams begravning.
För ett år sedan närmade sig, precis som för Roy Batty i Blade runner, den sista tiden. Kanske var det därför vi kom att prata om tears in the rain. Men ännu var det ingen som fullt ut visste hur illa det var. Medan tillvaron rullade på i enorm hastighet med alla måsten och bestyr blev hon allt mer som en liten fågelunge. Obönhörligt svagare, motståndet mot cellgifterna allt mindre kraftfullt. Men hon kämpade, det gjorde hon.
Parallellen till en annan av mina gamla sci-fi favoriter, Aniara, är inte långt borta. Medan rymden utanför rymdskeppet rusar förbi i stor hastighet är livet inne i det oändligt långsamt.
Det var först senare, på palliativa avdelningen, när allt praktiskt var klart, när de sista samtalen var hållna och avskeden tagna, som hon till sist gav efter och oändligt vackert, stilla och långsamt – men för mig tumultartat och i fasansfullt hög hastighet – tynade bort.
Den sista veckan har jag tidigare återgett så gott jag förmår – den går inte riktigt att återge med ord. Jag mäktar iallafall inte med det. Veckan som samtidigt som den var så innerligt vacker också brännmärkte mig så som Jussi av Tengils män. Men jag är inte Tengils, eller Catos man, även om jag förvisso känner mig brännmärkt av Döden. Säkert har Döden också redan tagit mitt mått och sitter nu i all tysthet bland skuggorna och knåpar på min kostym.
Nej, Dödens man är jag inte. Jag är numera strängt taget ingens man. Men jag har en gång varit det och därför är jag trots allt ännu en lycklig människa. Jag har nämligen sett saker ingen kan tro. Jag har sett henne skratta sitt glimrande skratt. Jag har gett mig hän tillsammans med henne och jag har sett våra barn födas. Kommer alla dessa ögonblick att försvinna i tiden likt tårar i regnet?
Det spelar kanske ingen roll. Så länge jag bär på upplevelserna är inget förlorat – och det är antagligen därför jag nu formulerar det som en gång var spridda anteckningar på papper, ark som inte sällan förlorat sin styva form. Nedtryckta i fickor, fuktskadade av missräkningens bittra, och den djupa sorgens stora, tårar har de förlorat sin form och är ofta svåra att tyda. Kanske borde jag förresten spara dessa blad? De utgör ju vittnesmål om någon som hänt, levt, känt och upplevt.
Vår sista bra kväll vi hade tillsammans inföll den här veckan. Vi åt och skrattade tillsammans. Vi lyssnade på musik och drog (dåliga) vitsar för varann. Hon hade röstat på mig i omvalet och skrattade åt dubbeltydigheten i att hennes röst var bortkastad.
(Hur jag förresten ännu orkar och vill hålla på med politik? Jag tror mig ha funnit svaret på den gåtan. Jag kan inte undandra mig det uppdrag som bland annat Malins röst gav mig. Hennes röst får inte vara bortkastad. Även om jag åstadkommer aldrig så lite, även om mina insatser är flyktiga som tårar i regn, får just den rösten, det förtroendet, inte vara bortkastad.
Märklig hickup, måhända, men så är det. Det är arvet från den kvällen.)
Veckan på palliativa började med panik men övergick sakta till lugn. Den fantastiska personalen, mina vänner, alla goda människor – allt sammantaget gav mig ett inre stoiskt lugn. Och det känner jag ännu.
Vi delade säng, vi åt mat från samma tallrik. Jag klädde henne, kammade henne, kysste henne. Jag körde henne i rullstol och jag sov med min hand över hennes puls. Det enda som betydde något var vad som skulle vara det sista hon skulle höra och känna. Det måste vara ett vänligt ord, en kärleksförklaring, en kram, en kyss. Hon blev nog lite trött på mig, till sist.
Kan du sätta dig i stolen mittemot så jag ser dig. Jag vill bara se på dig nu.
Så dog hon. En helt vanlig dag, strax efter lunch den elfte april 2019.
Hon förstod vad det handlade om – att jag gjorde allt detta för att jag sköt känslorna framför mig. Om det var en bra eller dålig strategi, vem kan svara på det? Det enda jag kan säga om saken just nu, när dessa rader skrivs, är att jag är på en bra plats. Och att jag inte längre bär näsdukar i alla fickor.
Jag läser om Aniara igen. Jag vet inte, jag gillar verkligen den boken. Och tydligen har den blivit film också. Vågar man, tro? Jag läser och låter mig omfamnas av orden.
När den man älskat nått till dödens dörr står rymden hård och grymmare än förr.
Vi tyngas mer och mer, vi sönderkrossas och aldrig mera skall vår själ förlossas ur detta grepp den onda rymden har.
Och fram ur Bildbevararen jag tar allt det jag sammanspart från Mimas dar, och mimahallen blir en trängselns håla där spillrorna ur Mimas syner måla i efterglansens färg en kavalkad, en solnedgång i Aniaras stad.
Jag har upplevt saker ni aldrig kan tro. Alla dessa ögonblick som sammantaget byggt och format mig som människa. Kanske försvinner de i flödet av händelser, som tårar i regn. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag inte skulle byta bort något av alla dessa små och stora ögonblick. Inte ett enda.
Relaterade blogginlägg
Källor:
Harry Martinsson, ”Aniara”
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.