Barn. Tanken på, graviditet, småbarnsår och tonår, allt det där är passé. Nu är en tonåring och den andra arton vårar fyllda. Mitt grundläggande jobb är klart. Fem av dessa år har hon hankat sig fram med endast en förälder. Fem år av toppar och dalar.
Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss vidare att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.
Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror alla är överens om att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. (Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar.) Föräldraskap ser så gott som alltid olika ut. Många, faktiskt hälften av alla relationer, slutar i separation. Det behöver inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står dessutom över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.
Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de verkliga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna. Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller rätt och slätt “hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, kära du, potentiella sådana finns överallt. Det gäller bara att finna dem.
Hon håller kvar min blick i sin ytterligare några sekunder. Sedan går hon ut. Jag undrar vad hon tänker på.
Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera.
Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De övriga tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller en… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig lite nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Jag tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra!
Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.
Jag skulle kunna fylla bloggen med massor av underbara ögonblick. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, om misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas.
Min filosofi är hursomhelst enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös in så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv.
Vi åt tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira myndighetsdagen. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har hon snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela hennes liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt hon har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att hon redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör hon inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar henne. Här och nu.
Jaja. Vad vet man egentligen? Det är inte mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.
Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv.
Relaterade blogginlägg
Musik
Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dubliners. Ja, inte av personalen som ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu. Så sluts ännu en cirkel. Ensam hemma konstaterar jag det uppenbara: ensam är jag aldrig.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.