grattis per!

Idag är det min namnsdag.

Detta faktum får mig att fundera lite över vem jag egentligen är numera. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i så väl almanackan som i livet. Annat är det med Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om jämställdheten inte fanns, där i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda grattis från när och fjärran. Per nickar lite lågmält som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag.

Identitet hänger ihop med namn. Men till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per Fredrik. Vem är det, egentligen?

Egentligen skulle jag hetat Markus. Men då blev en fackpamp på fars jobb arg ety han var kommunist och undrade om ”konsulenten hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej?!”. (Han ansåg därmed Marcus Wallenberg). Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Och mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Sant eller inte, det är en bra story.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och mitt elände. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina politiska åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ser mig som någon sorts självutnämnd godhetens apostel visar också sitt ogillande.

Det är en märklig paradox. Politiken bygger på att synas och höras, men den som sticker ut framstår också lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, less på det där. Nå, prova själv att förlora den du älskar mer än allt, dina barns förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik brukar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är snarare än vem jag är som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud och andra till övriga ideologier. Andra religioner, vaccinmotstånd, populism. Detta i en strävan att övervinna det omöjliga, att förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar och strävan. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är nog det. Jag ger inte upp. Jag hanterar. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Men ändå. Efter en månad på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Och det är mycket vackert så.

Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.

Per (Fredrik) 2021

bild 102 – täckminnen

Stort, faktiskt oändligt, ligger västerhavet framför mig på samma vis det alltid gjort. När jag ser ut över det känns det lite som det bara är mitt.


Ett täckminne är ett minne som i själva verket representerar ett annat eftersom det ursprungliga är för jobbigt att hantera. Alltså något vi (ofta) omedvetet hittat på för att skydda oss från det verkliga hemska. Täckbark känner den odlingsintresserade som ett för ömtåliga växter skyddande lager mot kyla.

Från Styrsö har jag många vackra minnen. Min barndom och ungdom, när jag och Malin drack champagne i skymningen på Saltskär eller middagar och skratt i goda vänners lag. I veckan fyllde jag på depåerna av det senare.

”Jaha, hur ska det gå nu när alla åkt? Du har ju alltid varit de fyllda salongernas man.” Min bror oroar sig, från sitt sjukläger, för hur jag ska klara mig efter att dalabrigaden (familjerna Darke och Thuresson) lämnat ön. Det han i själva verket oroar sig för är att jag i ensamhet ska förlora mig i dystra minnen. Men den senaste veckan är ju till bredden fylld av goda minnen att ersätta de dåliga med.

In i dimman, en metafor så god som någon

Även flickorna beklagar sig lite efter att sång och dans-gänget lämnat. ”Han säger att han ska göra carbonara men så står vi där med hans jäkla solskenspasta igen”. Hur länge kan man förresten sitta i en fåtölj utan att göra något, undrar de vidare. Men jag gör ju saker. Visst gör jag det. Jag minns, exempelvis. Processar. Jag låter minnena skölja över mig, som havet över… en gås? Men är det verkligen äkta minnen jag umgås med, funderar jag, och gäller alltid ju förr desto bättre-regeln?

När jag diskuterar minnen med far blir jag ibland frustrerad. Far svarar nämligen ofta på mina allt mer enträgna frågor att ”det minns jag inte” eller ”så var det kanske”.

Jag har sällan någon att minnas Malin med. Det är helt enkelt ingen som vill, eller möjligen törs. Jag lider av det. För jag vill minnas, komma ihåg henne. Jag vill minnas alltihop. Men det är en ojämn kamp eftersom minnet alltid sviker oss. Mina vänner pratar dock ofta och gärna om henne och det gör oss gott.

Först är det triviala saker som går förlorade men förr eller senare gör alla minnen så. Minnet är lurigt. Det kan, förutom att gradvis försvinna, också ta bort eller lägga till saker beroende på att man fått kunskap senare i livet eller för att passa bättre in i ens liv som man föredrar att se det. Man kan exempelvis ha hört något kul berättas och senare minnas det som att det faktiskt hände en själv.

Vinga 2021

Jag och Malin var på Vinga 2003 eller möjligen 2004, jag minns inte så noga. Ett minne bryts obönhörligt och långsamt ner och luckorna som uppstår fylls med tiden av antaganden, gissningar, improviserande och andras minnen. Vissa saker försvinner fort, annat tar tid beroende på vikten och omständigheterna kring när det uppstod. När jag blir äldre kommer jag säkert att blanda ihop mina (hittills) tre besök på Vinga.

Det finns hos äldre människor ofta en omvänd minnes-kronologi. Far kan exempelvis namnet på alla sina hundar från sin barndom men kan näppeligen utan ansträngning påminna sig vem av barnbarnen som lystrar till vilket namn. Evert återvände senare i livet bara någon enstaka gång till sin födelseplats, kanske föredrog han den som den framstod i minnet.

Evert och ungdomar 2021

Om det eller det hänt eller inte hänt. Om jag trots allt kommit in på juristlinjen i Stockholm, bott kvar i Aix, bott kvar på Styrsö eller om hon inte blivit sjuk. Vi överväger ibland våra alternativa liv, chanserna vi missade eller tog. Vad som hänt om… (inte). Men det är dock sällan vi överväger det värsta scenariot som konsekvens av det där alternativa livet.

Darkthurson 2021

Jag tänker numera sällan på cancer och begravning. Inte ens när jag besöker gravarna på Styrsö eller Falun. Istället påminner jag mig om andra saker. Som nu i veckan när den klassiska burgaren ”Tsarens favorit” på Råbygrillen i Uppsala flöt upp till ytan. Burgaren med rödlök, stenbitsrom och bearnaisesås. Det var nästan bara Mange och jag som konsumerade den (i synnerhet till frukost) och det hände att vi fick tjugo spänn av grillkillen för att trava över till Norska Hydro och köpa romen till burgaren. Nu tillagade Mange den till mig på Styrsö som en hyllning till våra gemensamma minnen.

Tsarens favorit 2021

Livet är en parentes mellan två evigheter, sägs det. Och havet sveper in och fyller parentesen med minnen och lite vemod. Jag vet ju att det alls inte bara är mitt hav utan allas. Alla som har levt, alla som lever och alla som kommer att leva.

Jag vill fylla parentesen med innehåll och ett sätt är att fortsätta tillverka mina täckminnen och täckbark och därefter utgå från att havet varmt och horisonten gyllene.

Halsvik 2021

Källor:

Englund: Söndagsvägen

Wikipedia

bild 100 – solstrålar

Det finns ett tema som jag på olika sätt återkommer till med mina studenter och i år fick jag också tillfälle att rikta mig till min dotter.


Till min briljanta dotter, Mina, som lämnat grundskolan.

Det finns många fina stipendier att få. Men jag struntar för det mesta i betyg och resultat, det viktigaste är att du lärt dig något. Det har du definitivt. Och du fick även den i mina ögon finaste och viktigaste utmärkelse man kan få. Du fick den trots allt du gått igenom. Jag kunde inte vara stoltare, nej, det vore inte möjligt.

Alla på bilderna, utom den här tallriken, har givit sitt tillstånd att medverka i inlägget

Mina! Hakuna matata!

Det där är ett begrepp som jag stötte på när jag, dödssjuk efter att ha ätit rå kyckling, låg i fosterställning vid sidan av en väg i Kenya. När jag efter ytterligare en kaskad tittade upp på min lokale guide som stort leende pekade på en dekal på bilen såg jag detta budskap. Hakuna matata. Inga problem. Det löser sig.

Det finns en berättelse som i olika varianter berättats under tusentals år för miljarder människor. Berättelsens sensmoral är att vi alla ingår i ett evigt kretslopp som förbinder inte bara oss människor utan alla varelser på hela planeten med varandra. Alla fyller vi en funktion i detta eviga kretslopp. Att förstå livets mening, tillvarons alla stora och små besynnerligheter, är att förstå och tro på just sin unika funktion och att försöka leva livet så att man fyller denna.

Ett exempel är den hinduiska berättelsen Bhagavadgita som handlar om hjälten Arjuna vilken tvivlar på sitt deltagande i ett blodigt inbördeskrig. Han ser sina vänner och släktingar i den andra hären och undrar vad meningen är med alltihop. Han vill ju inte döda dem. Vad är meningen med det och vem har bestämt det? Men guden Krishna förklarar för honom att varje individ har en unik väg att följa och med den vägen följer plikter. Gör man inte sin plikt rubbas den kosmiska ordningen. Tyvärr leder samtalet till att Arjuna fortsätter kriga eftersom hans väg är soldatens.

Om vi återvänder till Afrika hittar vi samma berättelse i en modernare variant: Lejonkungen. Prinsen Simba vill också förstå livets mening och hans far, Musafa, berättar om livets stora kretslopp. Han berättar att antiloperna äter gräs, lejonen äter antiloper, och när lejonen dör ruttnar deras kroppar och blir gräs. Så fortsätter livet generation efter generation förutsatt att alla spelar sin tilldelade roll. Men när Musafa mördas av sin bror Scar klandrar Simba sig själv och lämnar sin bana. Ute i vildmarken vandrar han omkring tills han träffar två andra utstötta, en surikat och ett vårtsvin, Timon och Pumbaa, vars något speciella livshållning kan sammanfattas: hakuna matata. Med hjälp av dessa nyfunna vänner minns Simba sin position och återvänder till sin väg, dödar Scar och blir själv kung. Fred och endräkt råder åter.

Timon och Pumbaa a.k.a Mina och Erik. Det gäller att omge sig med solstrålar.

Poängen är, i alla varianter av den här berättelsen, att man ska hålla fast vid sin identitet och arbeta enligt sina plikter. Det är starka värden här i livet. Följer man denna livshållning kommer man slutligen att nå frälsning, kunskap, insikt. Det finns många varianter i omlopp: andra religioner, nationalismen och det kommunistiska manifestet. Gör din plikt, få din rätt. Men jag hävdar att man inte ska tro på detta. Vi har haft fel i tusen och åter tusen år. Alla berättelser är nämligen ofullständiga. För att ge livet mening, finna sin identitet, behövs ingen fullständig berättelse eller gudagivet facit. Nej, detta är inget bra sätt att se på tillvaron.

Det är lätt fastna i kretsloppet därför att vi blint tror på berättelsen och dess uttolkare. Och berättelsen är ju inte utan poänger. Den ger trygghet. Mening. Roll och funktion. Tillhörighet. Men berättelsen kan också vara kvävande. Bevarande av dåliga saker. Den gynnar tanken att förändring är omöjligt. Tills någon eller något inträffar som faktiskt förändrar. Som visar att det är möjligt att skapa något som är större än den enskilda människan. Gandhi visade en samvaro utan krig, Mandela en värld utan rasism, moder Theresa att alla kan få vård och kärlek. Till och med Buddha bröt mot sin väg som prins och drog iväg och grundade en ny religion för miljoner efterföljare att misstolka.

Lilla Mina. Med allt som följt efter att din mamma dog i cancer, och allt annat som följt i Coronas spår, kan ingen komma och klappa dig på huvudet och säga att du är för ung eller oerfaren för att förstå. Att du bara är en liten tjej. Så här har vi alltid gjort. Det var bättre förr. Följ nu kretsloppet, bara, så ska du se att det blir bra. Gör din plikt.

De där resonemangen gäller inte längre, om de nu någonsin gjort det. Kretsloppet hackar. Det gör kretslopp ibland. Du var nämligen med, du var där, du bär redan på enorma erfarenheter. Och med all den osäkerhet som nu råder, när kretsloppet plötsligt stannat varvid ett nytt börjar, är detta din generations värld att forma. Det är din tid nu. Inte sedan våren 1945, när världen låg i ruiner, har detta varit mer sant än idag. Eftersom jag tillhör det gamla gänget, dinosaurierna, de som genom corona blivit passé, gårdagens iskalla gäng, kan jag inte förmå mig att tala om för dig vad du ska göra med alla dessa möjligheter. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om du anser att Jabba the Hutt passar bättre som liknelse) vilja ge några råd, eller som Folkhälsomyndigheten säger, rekommendationer, innan du stormar vidare i livet.

Först och främst: var inte rädd. Världen har klarat svåra tider förr. Två världskrig, statsministermord, Digerdöden, när man flyttade frysdisken på ICA Rånet i Uppsala 93, Jussis död. Även om många led svårt har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har det berott på att ny generation, unga människor som du, lärde sig av tidigare misstag och försökte göra saker bättre.

För det andra: finn din röst och följ den. Höj den, låt den ingå i berättelsen. Låt den eka i kretsloppet. Låt aldrig någon avfärda dig som bara en liten tjej. Säg ifrån till den som förtrycker dig eller andra. Ta ingen skit.

För det tredje: utgå, hur klicheartat det än kan låta, från värderingar som ärlighet, ansvar, rättvisa, generositet, respekt för andra. Du kommer ändå inte, hur mycket du än försöker, att gå felfri genom livet. Du kommer att göra misstag som alla gör. Men om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att alltid påverkas av andra, även när det är svårt eller obekvämt, kommer omgivningen att lägga märka till dig. Det är sådana människor som är med formar samhället. Som Gandhi, Mandela, moder Theresa och Buddha.

Men ingen åstadkommer ensam stora saker. Just nu, när världen är pressad, är det lätt att säga: ”Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller om människor som ser ut eller eller talar samma språk som jag. Hit med vaccinet och låt mig resa till Mallis.” Men om vi ska klara den här krisen, dessa svåra tider, om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och bättre hanterar framtida pandemier, då vi kommer att behöva göra det tillsammans. Du känner själv väl till vad människors omtanke betyder. Erik Darkes exempelvis, för att bara nämna en i mängden i vår närhet. Ta därför, kära dotter, hand om dina medmänniskor, stå upp för deras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism och egoism. För in oss på en annan, bättre, väg.

Till sist skulle jag vilja säga till dig att de senaste åren, sedan oktober 2017, på många sätt varit hopplösa. Ett kretslopp av elände, till synes utan slut. Du vet nu något om hur det känns när tidvattnet vänder. Självklart är det en erfarenhet jag skulle offra allt för du skulle ha sluppit. Men nu har du stått där, ensam vid stupet. Du har hållit din mammas hand när livet lämnade henne, du har upplevt en ensamhet av episka dimensioner. Ändå klarade du det. Ibland har du burit både mig och din syster på din lilla rygg. Helt otroligt, egentligen. Du har alltså förmågan att ensam bryta kretslopp. Hur många kan säga det?

Mitt enda råd till dig är att inte slösa bort din talang på nonsens. För världen behöver dig. Vi alla som lever i den, som sitter ihop med dig, behöver dina insatser, ditt engagemang, ditt mod, din passion och briljans. Men jag är egentligen inte orolig. Du må vara liten till växten men du har redan burit bördor som fått giganter på fall.

Så, kära Mina, räta på dig, fortsätt ut i världen och erövra den, ge den allt du har. Håll aldrig tillbaka. Om det är någon berättelse som är evig så är det den om de unga som beger sig ut i världen och gör den bättre. Hallå världen! Här kommer Mina! Låt berättelsen börja!


Jag fortsätter envist hävda att var man än är, hur man än är, så ska man alltid låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är viktigare än allt. Den där medaljen, gjord av en enkel papperstallrik, är faktiskt något fullständigt ovärderligt.

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.


Post scriptum:

Det finns några onumrerade bilder som nu indexerats. Därför är detta, passande nog, bild nummer 100.


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet


Länkar:

Hakuna matata

jubelbasuner

Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.

Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.


Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.


Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.

Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.

Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.

Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.


Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.

Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.


Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.


Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.

Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.

Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.

Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.

Vi firar mors dag

Källor:

Crosby: att mäta verkligheten

wikipedia

Bibeln

bild 95 – mörkrets hjärta

Den här dagen, klockan 13.30 ungefär, för två år sedan, lämnade Malin oss. Sedan dess råder mörker i mitt liv.

Vem är jag nu? Utan henne? Den frågan har länge gått vid min sida. Men förihelvete, skärp dig. Du har ju hållit igång klagolåten i två år! Enough, already! Jo, jag vet. Men tala med mig, eller skriv, för det är så mörkt. Så ytterst, ytterst mörkt. Varje dag utan henne är verkligen ett stort mörker, ett mörker, som det tycks, helt utan ljusning.


Mig dagen flyr, och åldern ögat skymmer, Min kraft är tärd av år och bekymmer. Mång’ barndomsvän sin vila funnit har, Jag ensam snart på jorden vandrar kvar.

Den här dikten (av Sonden/Peterson–Berger) sammanfattar något av känslan. Även Karlfeldt är inne på temat i ”En löskekarl” (inga liknelser i övrigt, hoppas jag).

Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan jag ej säga. Har intet hem, är ingen mans son, ej hem eller son skall jag äga. Jag är en främling från fjärranväga.


Sena kvällar blir det ibland. Samtidigt som jag också gillar att sova, för sömnen lindrar. Då och då under långsamma vaktimmar, någonstans i sömnens gränsland, är det svårt att skilja dröm från minne. Vid dessa tillfällen kan jag ibland faktiskt möta henne. För mig är tillståndet fint skildrat i Dan Anderssons ”Gillet på vinden”.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst, och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm? Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok, det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok: nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv. Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv. Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit, det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit, och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag, men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.” Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin, och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett, och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin, och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än, det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen. Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt, och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt – det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett – det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut, och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut. Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro, och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben, och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken. Därute började morgonen alla ängar i grånad klä, och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.


Världen går vidare, det har den gjort sedan länge. Jag kan inte riktigt rå för det, men jag hatar världen lite för det. Samtidigt inser jag det orimliga i att det skulle vara på annat sätt.

Mitt liv består som synes av motsägelser, hela jag är en enda stor paradox. Och visst är det underligt, ändå. Jag har tillbringat större delen av mitt liv med att på olika sätt förhålla mig till historien och nu, när det verkligen gäller, står jag handfallen. Mina eventuella förmågor helt oanvändbara. Måhända också det ett skäl att vända sig till poesin. Dikten ”Vid Johan Svedells bår från fäbolaget vid Gärdsåsselen” är en ny bekantskap. Författaren är okänd (för mig) men dikten kom till min kännedom via min gamle lärare och kollega, lärdomsgiganten Hans Frödin:

För sista gång Du styrt Din färd. till platsen Du höll kär, En sommar till, blev ej beskärd. åt Dig, ibland oss där

Nu drager höstens kalla vind kring fäbodstugans knut. Du stängt för sista gång din grind. Din tid bland oss är slut.

När vårsol lossat vågens band, och dag blir mera ljus, Du styr ej mer din båt mot strand, och hör ej bäckens brus.

Förr brann din eld på spisens häll, nu har den falnat ner. Och röken steg i sommarkväll, som förr blir aldrig mer.

Det blir så tomt, Dig saknar vi, Du sällan saknats förr, Vi som är kvar och går förbi, Din stugas stängda dörr.

Vi som samlats vid din bår i minnet är vi där. Dit allas våra tankar går. Din fäbodvall så kär

Vi samlas alla invid sjön. Svedell ska hem idag. Vi står där tysta som i bön. Ett stympat fäbodlag

Han kastar loss, han ror från land. Vi ropar ett farväl, Och snart han når den andra strand. en ädel människosjäl.


Jag har blivit en främling i mitt eget liv. Jag har under två år provat om inte allt så åtminstone det mesta för att få någon sorts rätsida på tillvaron. Inget hjälper. Ledan, Längtan efter förr, Meningslösheten, Uppgivenheten, alla är de skoningslösa, låter mig inte slippa undan. Ibland tänker jag att det vore bättre om hon istället skilt sig från mig till förmån för någon ung atlet för då hade flickorna åtminstone haft kvar sin mamma. Och inte hade jag då upplevt samma smärta. Hellre det än döden och mörkret.


Så vem är jag nu, utan henne? Pappa. Änkeman. Politiker. Historielärare. Körsångare. Jo, visst. All of the above. Det jag menar är: hur uppfinner man sig själv på nytt? Hur överlever känslolivet förlusten av en symbios som betydde allt? Hur finner man mening och lust för allt det där man gillade att göra?

Frågorna är många och mörkret stort. Jag får väl ringa Elisabeth, kanske. Men jag är inte till synes gjord av stål, som den engelska monarken. Jag är också en väldigt egoistisk människa. Det är hela tiden jag och jag. Man vill nog inte läsa mer om allt elände jag prackar på en. Man har annat att tänka på.

Rimligt. Fullt förståeligt.

Det blev visst lite mörkt, detta. Men va tusan, det är väl bara att le åt alltings underbara, bagatellartade, superhärliga meningslöshet. Det hade hon velat. Något måste ske, så mycket är tydligt, för att fortsätta som detta själsliga vrak, att på detta blinda sätt vobbla fram famlandes, i ytterligare år mäktar jag inte.


Conrads roman Mörkrets hjärta handlar om en metaforisk resa in i sig själv. Det är en dyster historia om vad som under vissa omständigheter kan hända med oss och våra värderingar. Filmatiseringen Apocalypse now är fantastisk. Men möjligen borde jag se och läsa muntrare saker, istället. Jag brottas dock, som de flesta människor, med Kurtz och söker efter Jekyll.


Älskling, jag måste nog låta dig gå nu. Du förutsåg också det, förstås. ”Om du inte ska gå under själv, och det får du inte, måste du släppa mig”. Så föll orden. Jag kunde inte ta in dessa då, det tog mig ytterligare två år.

Nu inser jag äntligen att jag inte har något annat val. Jag håller på att långsamt förtvina av sorg. Idag lägger vi en blomma på din grav och tyst för mig själv viskar jag de mest skrämmande ord jag någonsin kunnat tänka mig, orden som jag fruktat sedan dagen vi möttes: hejdå, Malle. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

Så. Jag sa det. Skrev det. Faktiskt gjorde jag det. Vem är jag nu?

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.
Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Relaterade blogginlägg

Malin


Musik

Kärlekshymn

Någon

Where Are We Now

Vocalise

Bild 90 – Beatrice

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.


Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.


Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?


Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.

Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996

Relaterade blogginlägg:

Too-ticki vs inferno

Kärlek


Källor:

Dante: Den gudomliga komedin

Filmerna som omnämns

IMDb.com

memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne

bild 89 – andra vågen

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är

Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.


Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.



Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.

Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.

Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.

Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.

Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.

Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.

Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.

Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.

Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.

Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.

Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.

Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)

Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.

Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Styrsö sommaren 2009

Relaterade blogginlägg

Ögonblick


Källor:

Iordanoglu: Sofisterna

bild 88 – ögonblick

Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.

Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.

Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.

Eller?


Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.

bild: Wikipedia

Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.

Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.

Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.


Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.

Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.

Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.

Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.

Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.

Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.


Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.

Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.

Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.

Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.

För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.

Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.

What we do in life echoes in eternity.

Så går ännu en dag, blott ett ögonblick i sänder.


Relaterade blogginlägg

Tebogo

Quo vadis


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

IMDb

bild 85 – villa jovis

En villa är ett friliggande bostadshus, vanligen avsett för ett hushåll, med tillhörande tomt. Benämningen går tillbaka till antikens Rom och betyder ”herrgård” eller ”lanthus”. I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet medan en villa i en stads utkanter kallades villa suburbana.

En villa förknippas ofta i kulturen med en plats där kroppen får ro och själen frid. Hildasholm, Bergmans Fårö, Camp David, Carl Larsson-gården, Zorngården och Churchills Chartwell är några moderna/historiska exempel.

Två andra exempel är Villa Jovis och San Michele som ligger på Capri och är platser där två vilsna själar, kejsar Tiberius och Axel Munthe, med två tusen års mellanrum fann sin frid. Även undertecknad fann frid där på min bröllopsresa – en resa jag ser som min bästa genom alla tider.

Grotta Azzurra på Capri – en romantisk plats
villa Jovis

Det börjar bli tufft, nu. Dyster är tillvaron i Casa Adolphson. Ändlösa, skärmfulla dagar tillbringade på en ranglig stol. De dagliga frågorna handlar om vilken musik ska jag lyssna på, om jag ska springa och hur jag i detta själsliga tillstånd ska kunna motivera Vildvittrorna till att njuta av dagen och att tro på framtiden.

Vad är meningen med alltihop, undrar jag. Fångad i covids frusna järngrepp tar de existentiella grubblerierna gärna överhanden. Meningslösheten och hopplösheten regerar. Inga jämförelser i övrigt, men också valet av litteratur, Paul Celans ”Dödsfuga”, speglar den sinnesstämningen.

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt


Mohammed Bouazizi var en tunisisk gatuförsäljare som fick nog och, berövad allt hopp, slutligen betalade det yttersta priset. I en protestaktion 2010 brände han sig själv till döds. Denna desperata protest blev starten för den arabiska våren där framförallt Tunisien med sina stora sociala och politiska problem skakades i grunden. Händelsen ledde till att den dåvarande presidenten Ben Ali flydde efter 23 år vid makten.

Jesus från Nasaret protesterade på ett annat sätt. Han föddes under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och avrättades under efterträdaren Tiberius ca år 30. Den dystre gamle kejsaren hade antagligen ingen större aning om vad som tilldrog sig i en perifer del av imperiet medan han ensam vandrade runt i sin villa eller badade i de underbara grottorna på Capri.

Men Jesus var lika avgörande för filosofins utveckling som någonsin Platon och Aristoteles, trots att det inte var nya tankar han framförde. I Bergspredikan talar han om att bemöta ondska med godhet, ett tema Sokrates diskuterade 300 år tidigare. Tanken att älska sin nästa hade redan många hundra år på nacken när Jesus torgförde den och idén om att ett rättrådigt, gott, liv avspeglas i både tanke och handling hade redan Aristoteles paxat. Inte heller tanken om ett måttfullt liv var ny, detta var sedan länge stoikernas inmutade område. Inte ens profetian om den yttersta dagen var något särskilt originellt i den hellenistiska världen, där och då var detta gammal visdom, old news. Och enligt somliga, då som nu, att betraktas som fake news.

Det som faktiskt var unikt med Jesus var att han såg den yttersta dagen som nära förestående och sig själv som en huvudaktör, som Messias, frälsaren. Problemet för framförallt hans följare blev påtagligt när hans påstående om den förestående undergången inte omedelbart inträffade. Den har ännu inte, 2000 år senare, inträffat. Paulus och andra efterföljande uttolkare av den kristna läran diskuterade ivrigt med andra filosofer om vilket saligt liv som väntade den som trodde och hur deras uppfattningar skilde sig från andra lärors syn på själen.

Jag hade utan tvekan köpt biljett till en sådan tillställning, så mycket kan jag säga.


Det är i alla tider och sammanhang periodvis tufft. Som nu. Den stora frågan är vad man gör åt det. Inom oss kämpar Jesus med Bouazizi om vår själ. Inte som i en kamp mellan ont och gott utan som i en kamp mot oss själva. I den kampen får man helt enkelt försöka skapa sig sin egen inre villa. Goda rutiner i kombination med goda minnen, att leva lite i det förflutna, men samtidigt blicka framåt.

Man får ofrånkomligen på ett eller annat sätt alltid skörda det kan sår. Det förflutna hjälper oss att skilja gott från ont, rätt från fel. Det förflutna vilar aldrig, vare sig det kollektiva eller personliga, och tur är väl det. Därför kan jag inte annat än att försöka vara en dubbelt så bra förälder, vårda min villa och varje dag försöka må en tiondel så bra som jag gjorde i en båt i en alldeles blå grotta på Capri för tjugo år sedan.

En sån där gatufotograf fångade ett sånt där ögonblick

Relaterat:

Tuskulum

Världens första hus

Jesus brorsa

Stilla veckan

Jag = Hatte Furuhagen


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Celan: Dödsfuga

Wikipedia