Bild 90 – Beatrice

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.


Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.


Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?


Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.

Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996

Relaterade blogginlägg:

Too-ticki vs inferno

Kärlek


Källor:

Dante: Den gudomliga komedin

Filmerna som omnämns

IMDb.com

memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne

bild 89 – andra vågen

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är

Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.


Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.



Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.

Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.

Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.

Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.

Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.

Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.

Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.

Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.

Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.

Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.

Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.

Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)

Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.

Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.


Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Styrsö sommaren 2009

Relaterade blogginlägg

Ögonblick


Källor:

Iordanoglu: Sofisterna

bild 88 – ögonblick

Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.

Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.

Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.

Eller?


Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.

bild: Wikipedia

Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.

Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.

Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.


Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.

Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.

Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.

Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.

Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.

Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.


Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.

Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.

Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.

Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.

För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.

Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.

What we do in life echoes in eternity.

Så går ännu en dag, blott ett ögonblick i sänder.


Relaterade blogginlägg

Tebogo

Quo vadis


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

IMDb

bild 85 – villa jovis

En villa är ett friliggande bostadshus, vanligen avsett för ett hushåll, med tillhörande tomt. Benämningen går tillbaka till antikens Rom och betyder ”herrgård” eller ”lanthus”. I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet medan en villa i en stads utkanter kallades villa suburbana.

En villa förknippas ofta i kulturen med en plats där kroppen får ro och själen frid. Hildasholm, Bergmans Fårö, Camp David, Carl Larsson-gården, Zorngården och Churchills Chartwell är några moderna/historiska exempel.

Två andra exempel är Villa Jovis och San Michele som ligger på Capri och är platser där två vilsna själar, kejsar Tiberius och Axel Munthe, med två tusen års mellanrum fann sin frid. Även undertecknad fann frid där på min bröllopsresa – en resa jag ser som min bästa genom alla tider.

Grotta Azzurra på Capri – en romantisk plats
villa Jovis

Det börjar bli tufft, nu. Dyster är tillvaron i Casa Adolphson. Ändlösa, skärmfulla dagar tillbringade på en ranglig stol. De dagliga frågorna handlar om vilken musik ska jag lyssna på, om jag ska springa och hur jag i detta själsliga tillstånd ska kunna motivera Vildvittrorna till att njuta av dagen och att tro på framtiden.

Vad är meningen med alltihop, undrar jag. Fångad i covids frusna järngrepp tar de existentiella grubblerierna gärna överhanden. Meningslösheten och hopplösheten regerar. Inga jämförelser i övrigt, men också valet av litteratur, Paul Celans ”Dödsfuga”, speglar den sinnesstämningen.

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt


Mohammed Bouazizi var en tunisisk gatuförsäljare som fick nog och, berövad allt hopp, slutligen betalade det yttersta priset. I en protestaktion 2010 brände han sig själv till döds. Denna desperata protest blev starten för den arabiska våren där framförallt Tunisien med sina stora sociala och politiska problem skakades i grunden. Händelsen ledde till att den dåvarande presidenten Ben Ali flydde efter 23 år vid makten.

Jesus från Nasaret protesterade på ett annat sätt. Han föddes under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och avrättades under efterträdaren Tiberius ca år 30. Den dystre gamle kejsaren hade antagligen ingen större aning om vad som tilldrog sig i en perifer del av imperiet medan han ensam vandrade runt i sin villa eller badade i de underbara grottorna på Capri.

Men Jesus var lika avgörande för filosofins utveckling som någonsin Platon och Aristoteles, trots att det inte var nya tankar han framförde. I Bergspredikan talar han om att bemöta ondska med godhet, ett tema Sokrates diskuterade 300 år tidigare. Tanken att älska sin nästa hade redan många hundra år på nacken när Jesus torgförde den och idén om att ett rättrådigt, gott, liv avspeglas i både tanke och handling hade redan Aristoteles paxat. Inte heller tanken om ett måttfullt liv var ny, detta var sedan länge stoikernas inmutade område. Inte ens profetian om den yttersta dagen var något särskilt originellt i den hellenistiska världen, där och då var detta gammal visdom, old news. Och enligt somliga, då som nu, att betraktas som fake news.

Det som faktiskt var unikt med Jesus var att han såg den yttersta dagen som nära förestående och sig själv som en huvudaktör, som Messias, frälsaren. Problemet för framförallt hans följare blev påtagligt när hans påstående om den förestående undergången inte omedelbart inträffade. Den har ännu inte, 2000 år senare, inträffat. Paulus och andra efterföljande uttolkare av den kristna läran diskuterade ivrigt med andra filosofer om vilket saligt liv som väntade den som trodde och hur deras uppfattningar skilde sig från andra lärors syn på själen.

Jag hade utan tvekan köpt biljett till en sådan tillställning, så mycket kan jag säga.


Det är i alla tider och sammanhang periodvis tufft. Som nu. Den stora frågan är vad man gör åt det. Inom oss kämpar Jesus med Bouazizi om vår själ. Inte som i en kamp mellan ont och gott utan som i en kamp mot oss själva. I den kampen får man helt enkelt försöka skapa sig sin egen inre villa. Goda rutiner i kombination med goda minnen, att leva lite i det förflutna, men samtidigt blicka framåt.

Man får ofrånkomligen på ett eller annat sätt alltid skörda det kan sår. Det förflutna hjälper oss att skilja gott från ont, rätt från fel. Det förflutna vilar aldrig, vare sig det kollektiva eller personliga, och tur är väl det. Därför kan jag inte annat än att försöka vara en dubbelt så bra förälder, vårda min villa och varje dag försöka må en tiondel så bra som jag gjorde i en båt i en alldeles blå grotta på Capri för tjugo år sedan.

En sån där gatufotograf fångade ett sånt där ögonblick

Relaterat:

Tuskulum

Världens första hus

Jesus brorsa

Stilla veckan

Jag = Hatte Furuhagen


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Celan: Dödsfuga

Wikipedia

bild 81 – modus vivendi

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man


Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.


Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?


En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.


Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!


Källor:

Wikipedia

de profundis

De Profundis är latin och betyder ”från djupet”. Uttrycket kommer ursprungligen från Psaltaren och formuleringen används som bön inom katolska kyrkan. Ur djupen ropar jag till dig herre. Protestanterna säger något snarlikt: Herre hör min bön.

De profundis är också ett (väldigt långt) brev skrivet av Oscar Wilde författat i fängelset efter domen på grund av hans relation med Lord Alfred Douglas, allmänt kallad Bosie. Det anses vara ett av de mest kända kärleksbrev som någonsin skrivits. Det är alltså skrivet till Bosie.

1891 inledde Wilde ett förhållande med den unge adelsmannen Bosie. Det blev mycket stormigt – i synnerhet eftersom homosexualitet var förbjudet. Särskilt Bosies far försökte pressa den berömde författaren på pengar vilken i sin tur stämde honom för förtal. Det hela eskalerade till ett åtal mot Wilde för osedlighet (homosexualitet) och han dömdes till två års straffarbete. Det är under den tiden han skriver De Profundis.

Wilde karaktäriserar i brevet deras förhållande, beskriver Bosies karaktär, deras extravaganta liv och sin egen vilja och svaghet att ständigt göra honom till viljes. Han beskriver även sitt liv som fängslad och identifierar sin situation med Jesu lidande, han ser frälsaren, liksom sig själv, som en romantisk, konstnär.

Fängelsevistelsen var ingen lek med dålig mat, hårt arbete och usla förhållanden i största allmänhet vilket sammantaget kraftigt försvagade Wildes hälsa. Under fängelsevistelsen skadade han även sitt högra öra, en skada som skulle bidra till hans förtidiga död.

Wilde använde tiden i fängelse till att studera bland annat religion. Och han skriver, alltså. Det är ingen liten text han får ihop givet förutsättningarna. Hans vänner försöker ständigt tillse att han ska kunna författa. Och författar gör han. Det blir 50 000 ord i en dramatisk uppgörelse med kärleken och livet med resultat i det som alltså av många betraktas som världens mest kända kärleksbrev.

Wildes ord träffar mig rakt i solarplexus.

Jag försvarar inte mitt beteende. Jag förklarar det. Ur en synvinkel vet jag naturligtvis att jag bara kommer att flytta från ett fängelse till ett annat samma dag som jag släpps, och det finns tillfällen när hela världen inte verkar vara större än min cell, och så full av terror. Fortfarande tror jag att Gud skapade en värld för varje enskild man, och inom denna värld, som finns inom oss, bör man försöka leva.

Jag kunde inte hålla med mer. Och jag skriver också. Naturligtvis inte på Wildes nivå, men jag skriver. Jag skriver mitt personliga De Profundis, ur djupet från mitt innersta. Jag försvarar inte mitt beteende, jag förklarar det. För att jag vill. För att jag kan.


Jag stänger in sorgen, tills bröstet slutligen sprängs

Jag plågar min mun med leenden, tills döttrarna gått till sängs

Jag fortsätter ensam att vandra, den väg vi började gå

För att människorna runt omkring mig sin normalitet ska få

Så rullar det ändlösa vyer förbi min gyllene bur

Som bleknande minnen av henne som förvandlade moll till dur

Många är vi som reser i en stor och rymlig kupé

Vi stirrar ut genom fönstret men där inget finns att se.

Så ropar vi ut vår fråga, ljudlös, i tågvagnens dån

Vi reser ej längre tillsammans, nej, vi reser helt enkelt ifrån

Jag kan inte lura förnuftet, fast under känslornas skalv

Ändå förmår jag ej bättre nu när jag enbart är halv

Och frågan jag inte vill minnas. Den hinner mig ständigt ikapp

Vem är jag när du ej får finnas? När tiden vi fick var för knapp?


Relaterade blogginlägg

Bosie

bild 79 – pelargoner

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.


Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.


Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?


Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.


Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

En klarade sig inte

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.

En dag kanske mitt porträtt i olja hänger i Rådhuset. Eller så bärs jag efter mandatperioden ut ur det doppad i olja (och fjädrar)

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Nebukadnessar


Källor:

Filosofilexikonet

Wikipedia

argumentum ad hominem

Din nekrolog skrivs i detta nu. Hur vill du bli ihågkommen när allt är förbi? Varje anförande från talarstolen i fullmäktige borde präglas av detta förhållningssätt, varje inlägg i debatten och alla sociala relationer.


Argumentum ad hominem betyder att man angriper anföraren av ett argument snarare än argumentet som sådant. Personangrepp, alltså. Det förekommer ofta rent allmänt men tycks vanligare mot kvinnor i toppositioner.

Principen är att det alltid är ett misstag att angripa ett argument genom att ifrågasätta motiven, utseendet eller karaktären hos den som framför det. Det är en jobbig insikt för mig, men bara för att det är Trump eller Åkesson som anför något kan det inte automatiskt avfärdas. Man måste ständigt lyssna noga på vad som sägs. Än svårare blir detta förhållningssätt när våldsverkare av olika slag kräver sin demokratiska rätt.

Argumentationsanalys är en svår konst, liksom att utöva ett kritiskt, självständigt tänkande. För detta krävs nämligen grundläggande faktakunskaper och sådant lär man sig ofta i skolan. Eller så borde det iallafall vara.

Att man tonat ner faktakunskaper till förmån för en syn på kunskap som något man formar själv är en i mitt tycke väsentlig kritik av dagens svenska betygssystem. Synen på kunskap och utbildning var en anledning till att jag redan 2012 var kritisk till Jan Björklund och sedermera lämnade partiet helt och hållet.

Faktakunskaper krävs, alltså. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Hur ska man utförligt och nyanserat kunna uppvisa förmågor utan att ha grundläggande faktakunskaper? Hur kan man tänka kritiskt och självständigt om saker man inte vet något om?

I så fall kan man ju lika gärna killgissa. Eller presentera en egen, alternativ, sanning. Och det är här det blir riktigt farligt, kanske rent utav ett hot mot demokratin. Man får nämligen alltid skörda det man sår. Men lär man sig grunden ordentligt får man också en god skörd.


Men ibland blir det istället roligt. En av mina favoriter är en händelse från 2012 när en massa gamla och nya ministrar bjöds på fin middag i Stockholm. Den förutvarande jordbruksministern Margareta Winberg var en av de inbjudna.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att inbjudan gick till fel person. In på den storstilade middagen klev förvisso Margareta Winberg – men istället för exministern en 67-årig dam från Sundbyberg.

Och denna Margareta var hungrig och hade inte alls någon lust att åka hem när misstaget väl uppdagades. Det var ju inte hennes fel att någon råkat skicka inbjudan till fel person?!

Hon anade visserligen att något var fel men löpte ändå linan ut. Hon presenterades för alla fina gäster med att det blivit ett missförstånd men fick vara med på den ståtliga middagen – trerätters på Rosenbad. Hon fick till och med vara med på den obligatoriska gruppfotograferingen efteråt. Den verkliga Margareta Winberg unnade henne upplevelsen eftersom hon redan varit på många middagar på Rosenbad.

Det är så fint, på något sätt. Och det finns flera berättelser av den här typen. En handlar om en person som iförd mörk intetsägande kostym och enfärgad slips under flera år lyckades nästla sig in på flera officiella fotografier som skulle tas när världens ledare träffades i olika sammanhang. Tyvärr har jag inte lyckats skilja mellan fakta och myt i det sammanhanget.


Det finns grundläggande fakta, allt är inte åsikter eller förhållningssätt. Och fakta kommer före förmåga eftersom förmåga bygger på fakta (i teoretisk kunskap). Vem som säger vad, och när, eller hur personen låter eller ser ut är ibland viktigt men borde inte var utgångspunkten för debatten.


Flickorna vill ha en hamster. Inte jag. Jag förvandlade diskussionen till en retorisk övning där de fick göra en PowerPoint-presentation med sina bästa argument. Jag lovade att lyssna. Sedan fick de presentera sina källor och så provade vi argumentens hållbarhet.

Vem som sa vad, hur hen såg ut, lät eller var pappa eller dotter var i sammanhanget oväsentligt.


En klassisk övning går i olika varianter ut på att reflektera över sitt liv om man plötsligt fått sin tid utmätt och bara har en kort tid kvar att leva. Jag har tillsammans med Malin upplevt det – inte som övning utan i verkligheten.

En vacker solnedgång i Provence är under sådana förutsättningar viktigare än materiella tillgångar och lumpna personangrepp eller kortsiktiga vinster rinner av en som vatten på en flodhäst.

Slutet på en bra dag i Provence. En dag att minnas.

Det är viktigt vad man vill minnas eller uppleva när slutet närmar sig. Ett liv baserat på verkliga principer och kärnvärden är därför fundamentalt.

Så tror jag, utan att veta, att Margareta Winberg från Sumpan lever. Det hon gjorde kräver nämligen viss sinnesnärvaro. Något av det försöker jag också förmedla till mina elever, inom politiken samt låta genomsyra mig själv.


Personangrepp är alltid fel. Länge leve den goda, sunda, skarpa debatten. Man får alltid skörda det man en gång sått. Och störst av allt är kärleken.

När jag en gång ligger där i kistan vill jag inte att döttrarna ska minnas en pappa som sa nej till en hamster utan hållbara argument. Nej, det är annat jag vill bli ihågkommen för.


Relaterade blogginlägg

Lawnchair Larry


Källor:

Aftonbladets

Covey: De 7 goda vanorna

Wigforss: Alternativa fakta

pygmalion

Pygmalion var en antik grek som i mytologin kommit att symbolisera den romantiske älskaren vilken genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten.

Pygmalioneffekten handlar om hur våra uppfattningar bildas och om självuppfyllande profetior. Alltså under vilka omständigheter vi är formade och hur dessa skapat de filter, eller metaforiska glasögon, igenom vilka vi uppfattar världen. Inom vetenskapen är det även en term för fenomenet att den som har höga förväntningar på sig i större utsträckning når dessa än den som ingen tror på.

Kort sagt: som vi tror blir det ofta enligt vår uppfattning.

Och apropå är är etymologi läran om ords ursprung, släktskap och utveckling. Det är ett intressant ämne som jag kan alldeles för lite om.


I väntan på Godot är en klassisk pjäs som jag såg för länge sedan. Vad den handlar om (om den nu handlar om något) går inte att säga. Kanske handlar den om att livet är det kommande, det obestämda, framtiden, det som ännu inte inträffat. I det obestämda ligger det hoppfulla, hoppfullt därför att det ännu är upp till var och en av oss att forma. Det är den möjligheten (och vad vi gör av den) som definierar oss människor.


Du är nu satt på vänt.

Förlåt. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir så fruktansvärt irriterad när det inspelade telefonmeddelandet hos den officiella institutionen meddelar mig att jag nu tydligen är satt på vänt. Paniken stiger. Vad innebär det att vara satt på vänt? Att vara på undantag? Att titta åt fel håll? Är jag en i mängden i sultanens medeltida harem?

Av ren instinkt slänger jag på luren (till de unga: trycker bort, av, samtalet). Jag minns ändå inte längre varför jag ringde. Jag vill er inget, ursäkta, låt mig bara vara.


Ibland säger människor ironiskt eller hur eller jo, tjenare som ett sätt att uttrycka att det absolut inte kan ligga till på det viset, inte. Men eller hur är en interjektion och används för att söka medhåll. Om man inte är ironisk, alltså.

Hälsningsfrasen tjenare kommer från jag är eder ödmjuke tjänare, som först förkortats till mjuke tjänare, sedan bara till tjänare och har tack vare stockholmskan blivit till tjenare. Numera säger man väl oftast tja.


Min bror gillar Tomas Andersson Wij. Han skickade mig en strof ur dennes nya låt vilken tydligen fick honom, brorsan, inte Tomas, att tänka på mig.

Sorgens gåva är en vidgad blick, men du måste sluta jaga det du inte fick.


Nedan följer två bilder med exakt fem års mellanrum. Den första är från 14:e augusti 2015 och föreställer den välmående förorts-nybyggarpappan på väg till jobbet och den andra är från samma datum i år och föreställer den urbane änkemannen på samma arbetsplats.

Mellan korten ligger en personlig katastrof, en själslig härdsmälta. Hur har åren farit fram med mig?

Det är visserligen det längsta skägg jag haft, men möjligen har jag också hårdnat lite i konturen? Nåja, jag säger som jag alltid gjort: människor måste upplevas, inte iakttas.

Eller som salig moster en gång sa: Fredrik var odräglig som barn men se sån fin pojk han blev till slut! Det var bland det finaste man kunde få höra på Styrsö. Moster Lena är ännu djupt saknad.

(Far fick rätt. Bland det klokaste han sagt är jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen.)


Genom att studera ords ursprung kan man också lära sig något om sig själv. Jag och mina syskon är (var) väl bekanta med fars uttryck kusimängd, stjirtfärne och grovgardig. Inte ens internet känner till dessa ord. Jag är nog mer kusimängd än min bror medan han är mer grovgardig. Stjirtfärne drabbar väl oss alla ibland.


Genom att vara medveten om min position som vit, medelålders, heterosexuell, änkemanlig far, centerpartistisk körsångare och lärar-akademiker kan jag möjligen lättare förstå människor i min omvärld.

Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv. Men vad hände egentligen med var god dröj, omkoppling sker? Satt på vänt? Jösses.


Det är en dag vilken som helst. Barnen stimmar. De är emellanåt arga för ingenting enligt tonåringens vandrande lågtrycksprincip. Man ligger i framkant vad gäller social distansering.

Jag sluter ögonen och tänker att jag borde nog huta åt dem men kommer snart på andra tankar. Deras mor har ju dött och de kanske ännu inte riktigt vet hur de ska hantera det. De känner sig fram. Liksom jag. Ibland utåtagerande, ibland introvert.

Jag vill verkligen se världen ur deras perspektiv, möta dem där de är. Ibland går det, ibland inte. För man borde ju vara tillräckligt känslomässigt mogen att uppfostra och ta hand om dem utan att tvinga igenom sin vilja eller släppa dem vind för våg.

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?


Jag jagar inte det jag inte fick, för jag har ju redan haft det. Jag befinner mig satt på vänt i en värld jag inte längre begriper.

Det är mellan en händelse och sin reaktion man har möjligheten att välja, påstås det. Kanske är det vad I väntan på Godot handlar om. Strax efter varje händelse kan man påverka hur man verkligen vill vara. Några korta ögonblick har man möjligheten att styra sitt känsloliv – hur jävligt det än är. Lär man sig det, ja, då är allt vunnet. Då blir man Buddha (inte fet utan upplyst).


Flickorna och jag. Vi har det fint, helt, kärleksfullt och rent. Vi lever ut vår sorg på olika sätt och det är väl vackert så. Vi är iallafall på varandras sida. Hur går det med kärlekslivet då, pappa? Det var länge sedan vi pratade om det. Jasså, vad konstigt, du som är så snygg! Du, förresten, det här med mens…

Se där ett samtal jag inte kunde föreställa mig för några år sedan. Det är väl bara att åka med, antar jag. Man kan välja att inte vara arg, otrevlig eller bitter. Man kan lära sig älska (igen). Det går. Man får bara inte sluta skratta åt sig själv.

Och med det synsättet är det ju inget annat än något positivt att vara satt på vänt.

Eller hur?

Jag tänker att en ensam pappa måste kunna allt. Ta kritik, ge den, älska och bli älskad, prata om mens, segla utan vind och ro utan åror. Allt, utom att skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.


Jag ringer upp den officiella institutionen igen, väntar tålmodigt i telefonkön. Väljer att inte bli irriterad. När jag kommer fram hälsar jag artigt och hurtfriskt:

Tjenare, eller, som vi säger i Dalarna, tjäna!


Jag är en romantisk människa som är satt på vänt. Genom min åtrå till kärleken kan jag skapa den perfekta skönheten. Man formar ständigt sin framtid. I varje ögonblick och det är det hoppfulla. Jag försöker göra det glatt och kärleksfullt.

Men Tranströmer har redan så briljant formulerat saken så jag avstår härmed från vidare krumbukter.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.


Relaterade blogginlägg

I väntan på vadå?


Källor:

Twitter 😎😱

Covey: De 7 goda vanorna

Wikipedia

Tomas Andersson Wij

Tomas Tranströmer: Romerska bågar