Förfäras ej du lilla hop är inledningen på ”Gustaf Adolfs fältpsalm”, vilken lär ha sjungits bland annat inför slaget vid Lützen 1632. De, både kungen och soldaterna, måste insett att de den här dagen kunde dö och möjligen tröstade de sig med lite sång.
Far föddes 1934 (han fyllde just 90!) i Boden. Han utbildade sig i Stockholm, återvände för en tid men följde sedan med när hela personalstyrkan på Bodens barnpsykiatri flyttade till Falu lasarett. Mor föddes på Styrsö 1939. Efter folkhögskola i Leksand och utbildning till sjuksköterska i Falun blev hon kvar. Mina föräldrar träffades på en litteraturkurs, förlovade sig i en lägenhet på Manhemsvägen och gifte sig i Styrsö kyrka 1965. Jag föddes 1970, min bror 1975 och vår syster 1977.
Jag har alltid tränat och rört på mig. Jag har också alltid sjungit och njutit av musik. På senare år har jag insett hur viktiga dessa saker är för kropp, psyke och själ. Träningen och musiken har tjänat mig väl de gånger jag vandrat på mörka vägar.
Jag började 1978 på Hälsinggårdens grundskola men efter att familjen flyttat in till stan blev det Södra skolan. Högstadiet genomleds på Västra skolan, gymnasietiden började på Lugnetgymnasiet. Jag påbörjade ekonomisk linje (vilket fick far att utbrista att ”det där kan vara det konstigaste val någon gjort. Någonsin.”) men efter ett blindtest i maskinskrivning där jag fick ett negativt resultat bytte jag till samhällsvetenskapligt program och tog studenten 1990.
Under mönstringen kvalificerade jag mig, kanske med viss hjälp av mitt musiköra, som signalist i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Galet less på institutioner övergav jag planerna på en officersutbildning och flyttade efter muck till Frankrike för att studera fransk politisk historia, Provences historia, och, vilket är mitt stoltaste diplom, examineras av franska vinakademin.
1992-1998 levde jag som lycklig, aningen dekadent och obekymrad student i Uppsala. Där blev jag filosofie magister (ett år på lärarhögskolan i Stockholm gav mig yrkeslicens) och mötte hon som år 2000 blev min fru. Det var mest en slump att jag började arbeta som lärare på mitt gamla gymnasium 1998 men fortfarande är jag kvar. Om än på Lugnetgymnasiet. Det är på sitt sätt trivsamt.
Malin var helt immun mot alla typer av extroverta bekräftelsebehov vilket sannolikt utgjorde en god grund för ett livslångt äktenskap. Jag friade 1998 under en privat tur nere i gruvans guldrum och Malin svarade att jag nog allt fick bli aningen mindre göteborgsk framöver (jag frågade om jag fick lov att göra stora stöten). Våra döttrar föddes 2005 och 2008.
Man kan lätt förledas att tro att jag, trots en tämligen extrovert personlighet, inte har behov av annat slag. Det har jag. Min längtan efter ensamheten i fjällen eller att under tystnad blicka ut över Halsvik är trängande. Löpningen är något essentiellt.
Jag har en speciell relation till cancer. Alla viktiga kvinnor i mitt liv dör i den sjukdomen. 1971 avled min farmor, 1981 min mormor, 1997 min mamma, 2012 min moster, 2015 min syster, 2019 min fru och 2020 min svägerska och 2023 min svärmor. Cancern har inte varit ärftlig, det finns inget (förutom mellan Malin och hennes mor, det var samma sort) som förenar utöver utgången och nog kan man i sammanhanget anlägga ett aningen bittert genusperspektiv. Denna tunga sorg som jag levt med har jag hanterat genom att då och då gå in i slutna rum inom mig själv, alltid arbeta, träna, skriva, sjunga samt genom att njuta av musik och litteratur. Vissa musikaliska upplevelser gör mig fullständigt omedveten om allt annat. Som exempelvis altarian i juloratoriet.
Livet gör emellanåt sina krumsprång och man lär sig av erfarenheten. Allt är inte dåligt med att vara både mamma och pappa till sina barn. Allt är inte dåligt med att tvingas uppfinna sig själv på nytt. Jag behöver inte längre ha mina böcker i färgskala i bokhyllan, exempelvis. (Det var menat som ett skämt.) Erfarenhet läggs till erfarenhet och formar livsvisdom. Jag saknar de som gått före men är samtidigt tacksam för att för en längre eller kortare tid fått uppleva deras sällskap. Jag har alltid vandrat tillsammans med cancer genom dödsskuggans dal, jag känner ingen annan tillvaro, vilket format en närmast fatalistisk livssyn.
Tanken på ny tvåsamhet har tills helt nyss skrämt. Tänk om hon blir sjuk och dör ifrån mig? Värre vore om istället jag dog och lämnande henne. Ingen borde få uppleva sådan sorg. Samtidigt gör alla det någon gång i livet. Vi står alltid inför någon form av Lützen, famlande i dimman. Men man får inte glömma att vägen dit är kantad av underbara ögonblick. Upplevda i en lägenhet på Mannhemsvägen, under en dåsig eftermiddag i Provence, på en vild fest på en studentnation i Uppsala, närsomhelst på Styrsö, under två gyllene ögonblick på barnbördshuset i Falun, ensam i fjällen eller över en öl på en bar. Det finns alltid en framtid och inte sällan är det slumpen som för en dit. Ibland har man kanske lite svårt att förimma den, när dimman ligger tät, men den finns där. Alltid.
En skröna (?) gör gällande att Gustav Adolf, när han insåg att han i dimmans förvirring ridit takt in bland fiender, drog sin värja och ropade ”Jag är konungen av Sverige!”. Jaha, replikerade månne tyskarna, siktade och sköt. En prefekt metafor för liv och sjukdom. Vi kan dö varje dag under våra liv. Alla andra dagar lever vi. Det är på så vis lätt att stämma in i psalmens enkla ord:
Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång,
Ty låt ej modet falla
Relaterade blogginlägg
Musik:
I can’t help Falling in love with you (magisk version)
Källor:
Wikipedia
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.