Malin

Det är med oändlig sorg jag måste meddela att min älskade fru och allra bästa vän, flickornas mamma, Malin, efter en hård och på alla sätt ojämn kamp lämnat oss.

Först vill jag be alla släktingar och vänner som tills helt nyss inte vetat något, eller relativt lite, om ursäkt. Men det är ju så hon är, min Malin. Och så ville hon ha det. Full av integritet in i det sista.

Hon har dock godkänt dessa ord.

Malin hatade, verkligen hatade, varje enskilt ögonblick som sjuk i cancer. Inte så som vårdpersonalen ibland trodde att hon levde i förnekelse. Nej, hon visste nog hur illa det var ställt men föredrog att inte se sig som sjuk. Allt skulle rulla på som vanligt.

Hon jobbade tills nyss, försökte så länge som möjligt uppehålla körsången (hmoll-mässan blev hennes ofullbordade verk) och planerade in i det sista resor och upplevelser för familjen.

Nu är det över. Nog lurade hon er ordentligt, va? Min bror Viktor, han visste ju att hon var sjuk men inte hur nära slutet vi var, blev arg när han först hörde vad klockan var slagen: vad i helvete vi drack ju Dry Martinis för tre veckor sen?!

Hur, kan man undra, hamnade vi i detta jordiska helvetes alldeles egna slukhål?

I oktober 2017 åkte Malin till sjukhuset med vätska i magen. Det visade sig vara cancer som inte gick att operera. Sedan dess har hon genomgått flera behandlingar med cellgifter. Inget har hjälpt särskilt länge eller mycket. Men biverkningarna härjade däremot med full styrka. Till sist gick det helt enkelt inte längre.

Men vad hon kämpat. Kunde jag beskriva det för er så skulle jag. Men det går inte så jag nöjer mig med att säga följande. Hon har verkligen försökt. Okej? Hon hälsar till er alla på sitt karaktäristiska vis och tackar för den omtanke som hon vet att ni har eller kommer att visa.

Jag återkommer med information om begravning men kan kort säga att den kommer att ske i Kopparbergs kyrka här i Falun. Hon hoppas på ”en maffig kör, men det går väl inte för det är ju snart påsk”. Min Malin, min älskade. Jag ska göra vad jag kan.

Jag är bortom sorg och bortom ord. Men jag kan ändå inte låta bli att uttrycka en oändlig tacksamhet över att jag fick tillbringa 25 år tillsammans med världens bästa person. Det hade gärna fått bli 25 till, förstås, men 25 år är inte illa om man betänker alternativet: att inte leva 25 år med henne. Och man får väl inte gapa efter för mycket, antar jag.

Jag tänker också på dem som arbetar inom vården, det måste ändå vara världens finaste och viktigaste jobb. Det måste också vara ett otroligt svårt arbete. Till personalen på kvinnokliniken och palliativa avdelningen vill jag rikta ett stort, varmt och kärleksfullt tack för er vård och omsorg av min Malin. Och av mig, för den delen.

Det kan inte vara alldeles lätt att ta hand om en storgråtandes snubbe som vobblar omkring i personalrum och korridorer hela tiden. Tack för er fina vård och medkänsla ni visat – framförallt för flickorna.

Jag vill även tacka dem som funnits där på olika sätt med varma ord, kramar och erbjudanden – jag är alldeles överväldigad av all kärlek som visats oss. Särskilt Malins föräldrar och våra fina, fina vänner. Magnus förstås, och alla ni andra.

Jag vill avsluta med några egna ord till en som älskade livet ända in i det sista.

Så lägger sig vinden och tältduken slutar smattra och slå. Allt blir med ens alldeles lugnt och stilla. Du kryper ur sovsäcken och lämnar tältet. Jag iakttar dig genom tältöppningen när du sträcker lite på dig i morgonsolen. Plötsligt tjuter du till helt kort i en blandning av väl- och obehag. Du suger in den klara fjälluften. Du njuter, verkligen njuter. Så strövar du iväg över fjällheden och försvinner bakom en sluttning.

Jag älskar dig, bästa kompis, tänker jag och ligger kvar. Bara en liten, liten stund till.

Vad mycket roligt vi haft tillsammans, du och jag. Från studietiden i Uppsala tills för fyra veckor sedan.

Att få dela de sista dygnen med dig är bland det vackraste jag någonsin upplevt. Vilket underbart avsked. Vi har under en knapp vecka sovit i samma säng, kramats, pussats och viskat underbara saker till varandra. Hela mitt känsloliv är förvisso i spillror – fast på ett bakvänt bra sätt i en blandning av total sorg och fullständig kärlek.

Jag måste få citera åtminstone en sak du sa, precis i slutet. Det här var ju jäkligt onödigt – ska vi inte ta och skippa det? Äh, det blir nog bra förresten – jag litar på dig.

Så typiskt dig. Men riktigt bra kan det nog aldrig mer bli, det får du förlåta mig. Nu har jag och tjejerna gått runt och gråtit med vårdpersonalen, tackat och sagt farväl.

Å, vad jag redan saknar dig Malle.

Å, vad jag älskar dig.