Julia

Min svägerska Julia har gått bort i sviterna av cancer. Hon fattas mig, tjejerna är (återigen) förtvivlade men våra tankar går främst till Johan, Elinora och Julias mamma Lina.

Julia. Alltid med ett förnumstigt leende och någon rolig knorr på sakernas tillstånd. Vi fann varandra väl, du och jag, som två, visserligen med olika personligheter, tämligen udda fåglar i den större ingifta familjen.

Julia. Med öga för olika delikatesser, ofta bestående av choklad. Tillsammans tog vi oss an familjens med tiden allt tjockare sånghäfte.

Julia. Ett roligt tillfälle i mitt liv var när jag fick äran att vara toastmaster på ditt bröllop. Medan festen pågick allt längre fick döttrarna sova i städskrubben i festlokalen som inretts i bästa askungenstil. En härlig kväll. En bland många.

Julia. Redan sommaren 2017 var du uträknad. Men du kämpade dig tillbaka och crowdfundade dig via helikopter (med champagnen under armen, givetvis) till fjällets topp.

Julia. All din kreativitet och dådkraft. Vi visste det inte där på fjället men redan hade sjukdomen fått fäste också i Malin. Senare blev du en inspiration i hennes kamp mot samma vidriga sjukdom.

Julia. Kanske kan vi, flickorna och jag, i någon liten mån vara till stöd och nytta när sorgen då och då ansätter dina närmaste. Något vet vi ju om vad de går igenom.

Julia. I en perfekt blandning av västkusten och Jämtland. Så många stunder vi delat i sång och gamman kring ett stort bord. I Mölnlycke. I Söderbärke. I Bydalen. Vi blir allt färre kring det bordet och det sörjer jag stort. Orättvisan smärtar.

Julia. Jag saknar dig. Och jag kommer att minnas dig som en i raden av alla starka, egensinniga och inspirerande kvinnor som lämnat mig. Mormor Astrid. Moster Lena. Mamma Anita. Syster Helena. Hustru Malin. Svägerska Julia.

Allt detta tillhör för mig på samma gång livets realitet som en obegriplighet och orättvisa av episka dimensioner.

Även om det känns bittert att du, Malin, och min syster enbart beviljades ett halvt liv har ni inte lämnat mig tomhänt eller oberörd. Ni har på olika sätt gjort världen lite bättre, ljusare, för oss som ännu lever i den. Ni är alla djupt saknande, älskade och minnesvärda.

Så idag låter jag sorgen minnas sitt ärende som den djupaste ära glädjen kan få. Jag kommer ikväll att tända ett ljus för dig, Julia, äta något kaloririkt av choklad och minnas alla goda stunder vi delat.

Du var själv övertygad om att du nu hänger i kosmos. Jag ser dig där glatt sökandes efter nya spännande casher.

Kanske passar det dig att jag avslutar med några rader från Eddan: