Osäkerhetsprincipen

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.