bild 171: la rangée du poulet

Jag befinner mig på gymmet, det är tidigt och jag är i stort sett ensam. Hopplösheten griper tag. Vad i hela friden gör jag ens här, och dessutom på denna okristliga tid? Plötsligt, medan jag överväger att istället backa ut ur gymmet och fly mot serveringens gräddhylla kommer jag att tänka på barberaren som förföljt mig genom livet.

Tid och plats är ofta avgörande i historien. Det är, oaktat att detta är fruktansvärda saker i händerna på vem som helst, exempelvis av stor vikt att atombomben utvecklades av amerikanerna 1945 istället för av tyskarna 1942. Att man själv var närvarande vid en aktuell händelse garanterar dock inte förmågan att återge eller minns det skedda korrekt. 2017 var vi på Sicilien, det var en fin resa, som jag minns den. Och jag borde ju veta för jag var där. Den sista resan familjen gjorde i full friskhet. I Palermo tittade vi in i operahuset där man aviserade kommande föreställningar av Barberaren i Sevilla.

Jag tyckte lite synd om Bulten i Bo. Jag minns honom från 1970-talet i berättelserna om Emil som en skrämmande figur och såg därför fram emot att, låt vara många år senare, äntligen få träffa honom. Familjen skulle besöka Astrid Lindgrens värld och jag berättade inlevelsefullt, jag kan ha överdrivit något, om Bulten för flickorna på vägen dit och ådrog mig därför något av Malins berömda irritation. Hon tyckte, till skillnad från mig, inte att Bulten var huvudattraktionen. Jag minns att det kändes orättvist att läxas upp över min uppfattning om Bultens storhet. Skämtet jag har en bult lös föll platt. Inte visste jag då att jag som tonårsförälder skulle uppleva något av den känslan varje dag. Det är som att bli utskälld på ett främmande språk.

En gång på AL:s värld träffade vi inte Bulten i Bo

När Kennedy skulle hålla sitt installationstal åkte han som seden bjuder tillsammans med den avgående presidenten, då var det Eisenhower, till Capitolium. För att hålla konversationen igång under färden frågade Kennedy vad Eisenhower tyckte om den nyutkomna bästsäljande boken the longest day som handlade om landstingen i Normandie under andra världskriget. Eisenhower svarade att han hade inte läst den vilket förvånade Kennedy. Eisenhower avbröt den pinsamma tystnaden som uppstod genom att säga att han inte behövde läsa boken: Jag var där.

För ett drygt år sedan såg jag och Ragna Barberaren i Sevilla på Operan. Jag minns att jag såg den för första gången i Marseille 1991. Då satt jag på tredje raden a.k.a kycklingraden (la rangée du poulet). Den kallades så eftersom det kacklades så mycket där. Jag förstod inte riktigt språket men desto tydligare de diskreta harklingarna och höjda ögonbrynen. Prata inte. Lyssna. Nu stänger snart operan under överskådlig tid för renovering – jag undrar om vi hinner dit innan, Ragna och jag.

Sommaren 1974 åkte jag och mina föräldrar med båt till Helsingfors. Av oklar anledning tyckte mamma att jag skulle besöka en finländsk frisör. Denne skällde på mig för att jag hade svårt att sitta still under klippningen. Jag förstod andemeningen genom tonfallet men inte själva språket. Sedan tog vi tåget genom Finland över gränsen i norr till Sverige med slutstation Boden där farfar bodde. Mina tidigaste minnen består alltså av att bli utskälld på finska, att det var kallt i Luleälven och att det fanns mycket skog i Finland. Och, inte att förglömma, farfars löständer som iakttog mig i talande tystnad inifrån ett glas till hälften fyllt med vatten.

Bulten i Bo är en figur i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Han är en rå, försupen typ som ofta ställer till med bråk. Bulten förekommer särskilt i Emil och griseknoen från 1973, där han gestaltas av Pierre Lindstedt. Namnet “Bulten i Bo” är möjligen inspirerat av en dikt av Gustaf Fröding, där en karaktär med samma namn beskrivs som en brutal och girig godsherre. Hade jag träffat Bulten på Astrid Lindgrens värld hade jag frågat varför han var så arg – för det undrade jag när jag såg filmen med näsan tio centimeter från tv-rutan.

Näsan tio centimeter från tv:n

Vi var där och vi förmedlar senare våra minnen. Men det var aldrig som det senare återges. Livet kan ibland kännas som en utskällning på ett främmande språk, och det enda man kan göra är att vara där. Eller så kanske man kan se livet som en komisk opera, ett lustspel om kärlek – som exempelvis Barberaren i Sevilla.

Vi träffade aldrig Bulten i Bo på Astrid Lindgrens värld. Jag hotade med att skriva ett argt brev och klaga men Malins irritation avhöll mig. Men vi var iallafall där och skapade minnen. Precis som presidenterna Eisenhower och Kennedy vilkas möten återges i otaliga biografier, som när jag reste med mamma och pappa runt Östersjön och när jag gick på operan i Marseille och senare i Stockholm. Tiden och platsen var avgörande, i det stora och det lilla.

Jag stannar kvar på gymmet trots att jag hatar det. Jag gör det för att jag inbillar mig att det ger mig livskvalitet i det längre perspektivet. Har jag inte fått lite fler och större muskler på sistone? Det borde väl jag veta, jag var ju där. Tur att jag kan ha Barberaren i lurarna.