Ich bin ein Berliner

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs. 

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum”. I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av”ich bin ein Berliner”. Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan  den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin. 

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. 

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans. 

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. 

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten. 

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier. 

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner”. 

Vill man höra talet går det bra här.  

5 reaktioner till “Ich bin ein Berliner

Kommentarsfunktionen är stängd.