bild 172: Simeon Styliten

Det är livet på en pinne.

När är ens bäst-före-datum? Det är stilla och varmt på ön. Kyrkklockor ringer på avstånd. #Slowrun, #trailrun och allt vad kidsen kallar det. Så länge hålfoten håller tänker jag ägna mig åt detta och i synnerhet på Styrsö. Att avsluta med ett dopp är…, ja närmare Gud går det inte att komma. Just idag kallar alltså basilikans klockor samtidigt några utvalda att följa någon för mig okänd till sista vilan. Vid några tillfällen på rundan kan jag se Vinga fyr.

Jag tror han klättrade upp på en pelare för att finna en plats där allt spelar mindre roll. För att slippa oväsen, brus, krav och måsten. För att öva sig i balans och finna frid. Det låter lockande. Fast det där med att ständigt avstå och försaka, nej, det tror jag inte är min väg. Ibland askes, ibland överflöd. Inte bara det ena. Jag undrar förresten vad han fäste blicken på under trettiosju år. En fyr? Inte Faros iallafall, för den syntes väl inte från Alexandria till Syrien. Och vad funderade han över däruppe?

Simeon Styliten (även känd som Simeon pelarhelgonet) levde 390-459 och var en kristen asket verksam i det som numera är Syrien. Han är känd för att ha tillbringat trettiosju år stående på en pelare för att komma närmare Gud och undvika världsliga frestelser. Därav namnet “Styliten” som kommer från grekiskans stylos som betyder pelare. Han började sin bana på en liten pelare, enbart några meter hög, för att senare avancera upp till varianter på 15–20 meter. Det går att öva upp sin balans, tydligen. Han gjorde detta för att han ville leva i extrem enkelhet och, som sagt, få en närmare kontakt med Gud – enligt föreställningen att denne finns i himlen. Simeon ville isolera sig och undvika distraktion. Trots det samlades stora folkskaror nedanför hans pelare för att höra honom predika eller be om råd. Han blev under sitt liv ett slags, aningen motvillig kan man tänka sig, andlig institution och en stor basilika byggdes efter hans död på platsen för hans pelare – ruinerna lär finnas kvar än idag.

Lite av det där kanske man bör ta med sig in i sitt eget liv, oaktat hur var och en definierar Gud. Mange säger att en bra gubbövning för balans är att varje dag stående och utan stöd ta på och av strumporna. Det känns på något sätt rimligare än att balansera i toppen av en pelare. Thuresson lagar mest mat. Också ett gott sätt att gå genom livet.

Arselindex är ett mindre känt uttryck för hur mycket ändalykten fallit över tid, ett öde som genom åldrandet ofrånkomligen drabbar både män och kvinnor. Men vad spelar ett par fallna skinkor för roll, jag bekymrar mig inte nämnvärt. Hålfotens nedfall påverkar mig mer. För att påminna mig om balans funderar jag på att tatuera in ”Finn” på den ena skinkan och ”crisp” på den andra. Bättre det än en delfin som motiv – för den blir med tiden enligt arselindex lätt en blåval.

Jag har slutat ha min akademiska titel i brevfoten på mail. Numera står mitt namn och titeln ”humanist” som avsändare. Vad kommer sig denna förändring av? Någon form av insikt, måhända, att människor är mer än titlar och att jag vill att man ska lära känna mig utan mina eventuella dylika. Dessutom är det fånigt att titulera sig om det inte efterfrågas, säger Ragna. Så det blir framöver ”humanist”, för något måste det ju stå. Eller?

Thuresson levererar inte havets blodpudding eller dödsfärsen från Turkiet

Jag predikar mest för tonåringar men dessa samlas inte i skaror nedanför altanen i Halsvik för att lyssna. Det blir mest digital predikan. Döttrarna tycker inte om att jag skriver punkt efter en mening i våra SMS-konversationer. Det kan tydligen uppfattas som lite läskigt. Motfrågan hur man annars avslutar en mening lämnas obesvarad.

Det är skillnad på att ”gå med håven” och ”gå med hoven”. Det första är att sukta efter beröm och bekräftelse medan det andra mer borde avse ”en black om foten”. Jag grubblar, där uppe på min pelare, över båda formuleringarna. En håv är sannolikt bättre än en hov vid sjönöd på livets stora vida ocean.

Jag frågade om döttrarna köpt fräsch (avseende bäst-före-datum) färs till tacosen. Nej, vi köpte dödsfärsen från Turkiet, blev det ungdomligt sarkastiska svaret. Var inte så gubbig, pappa fortsätter de och får visst medhåll av Ragna.

Styrsös basilika var tyvärr stängd när jag skulle ta med de besökande vännerna på gudstjänst. Ville man njuta andlig spis fick man denna söndag ta sig till Donsö. Så det fick bli en närmast religös upplevelse i Halsvik istället. Och en annan spis än andlig.

Simeons strävan är inte min. Jag har istället en tendens att sätta andra människor på piedestal. Att klättra upp själv är nämligen alldeles för svårt. Jag tror alla vill förstå tillvaron och gör det genom att på olika sätt söka balans och frid. Ibland njuter man av livets goda, ibland blir det blodpudding. Löpning på Styrsö är min pelare. En av anledningarna till att jag åker hit är att komma närmare mig själv och undvika vardagens blackar om (mina) fallna hålfötter. Jag vistas här för att komma närmare det förflutna samtidigt som jag tar ut riktningen inför framtiden. Det finns alltid en framtid. Balans, alltså. Balans är frid.

Jag undrar hur Simeon fick mat, gick på toa och sånt. Han måste ju ha tagit pauser, kanske var det hål i pelaren och han ofrivilligt uppfann världens första mulltoa? Pelaren måste även rimligen varit tillräckligt stor så han kunde sova ordentligt annars hade han blivit galen. Och varför slutade han plötsligt sin strävan, efter trettiosju långa år? Hur som helst, ner kommer man alltid på det ena eller andra sättet.

Det kommer en tid när jag inte kan springa, när ingen längre efterfrågar mina tjänster och kyrkklockorna i Styrsös basilika kallar några få att följa mig till familjegravens vila. Kanske sitter då min vänner, nära och kära i glesa bänkrader och minns en hyfsad människa, en humanist. Men det är inte idag. Idag sprang, badade, älskade och levde jag. Det är inte jakten på rekord som får mig att hålla på, det är mer strävan att hålla på länge. Slow run, helt enkelt. Så länge man fortsätter framåt är ens bästa tid här och nu. Fast stillastående kanske inte är så dumt det heller.

Det är livet på en pinne, helt enkelt.