Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.
Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.
Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.
De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.
Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.
Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.
Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.
Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.
En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.
Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.
Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.
Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.
Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.
Musik
Relaterade blogginlägg
Källor
Tranströmer: Den stora gåtan
Post scriptum december 2025:
Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.