bild 75 – en midsommarnattsdröm

Vi älskade midsommar. Jag drömmer, allt medan jag ikläder mig den sorgsne clownens slitna lump, mig tillbaka till en tid när vi firade den tillsammans.

I drömmen är vi i full färd med att planera fjällvandring. Det hade varit vår lösning eftersom detta år inbjuder extra mycket till fjällvärlden som semesteralternativ. Vi har alla prylar, det är bara att packa och bege sig.

Men istället sitter jag och drömmer i min fåtölj. Verkligen väcker mig dock snart. Fjällen utan Malin, nja, det blir allt en påtagligt tom plats i tältet. Jag ser mig omkring. Vad söker jag egentligen? Jo, jag söker Askungen men konstaterar yrvaket att hon tyvärr är död.

Ingen Askunge här inte

Plötsligt kommer jag på mig själv med att försöka minnas dåliga eller trista saker som strategi för att lindra smärtan. Ett gräl eller humöret när cellgifterna härjade som värst. Det hjälper föga. De goda, ljusa minnena vinner alltid kampen. Smärtan består.

Jag bläddrar bland gamla checklistor Malin lämnade mig. Tillgångar jag aldrig brytt mig om. Autogiron. Blommorna. Skötselråd för flickornas kläder. Men ingenstans finner jag en lista med råd för hur jag ska leva utan att ha henne hos mig.

Inget är lika kul som en delad upplevelse. Jag vill dela allt med henne, så som det en gång, relativt nyss, var. Hela livet innebär ju faktiskt en strid ström av små och stora saker man delar. Det är det normala tillståndet.

Min favoritblomma orkidén blommar ännu

Så plötsligt bryts strömmen av intryck och händelser. Ena stunden är jag lyckligt gift, någon med en framtid, i nästa har allt tagits ifrån mig. Under sådana omständigheter behöver man ingen checklista utan snarare en reservplan. Plan B.

Problemet är att jag inte har någon reservplan. Kartan är blank, jag famlar i mörkret.

Så jag drar istället på mig clownkostymen. Under året har jag provat en mängd olika saker – inget fungerar. Men du som alltid ser så glad ut. Jojo. Alla behöver dock inte vara sorgsna bara för att jag är det. Det är där clownen kommer in i bilden.

Plan B är när allt kommer omkring tämligen enkel. Det är inte rocket science, precis. Sluta bara vara ledsen. Just do it.

Men det går inte. Hon dog och det knäckte mig. Rätt enkelt också det. Som någon uttryckte det: om hon inte finns någonstans är jag hellre ingenstans med henne än någonstans (här) utan henne.

Midsommarnatt i Tibble

Jag började med politik medan jag ännu var relativt ung, 35 år. Hade jag satsat hårt och smart hade jag antagligen kunnat nå rätt långt. Men jag ville inte. Allt jag ville, och fortfarande vill, var att komma hem till henne.

Än i dag anser jag att det var rätt val. Det var förövrigt hon som tyckte jag skulle engagera mig politiskt igen. Och nu är hon död. Vad ska man säga om det? Dåliga saker händer och det är faktiskt ingens fel.

Förr ville jag utnyttja alla dygnets timmar eftersom det fanns så mycket att se, känna och uppleva. Numera gör jag allt jag kan för att dagen äntligen ska ta slut och att jag därigenom ska slippa känna smärta.

Värst är det när flickorna ser igenom clownsminkningen. När de säger ”snälla pappa bli glad igen för du är ju glad egentligen. Du gör oss glada, och våra kompisar. Du gör människor glada. Snälla var glad.”

Det är fint sagt. Men samtidigt som jag uppskattar orden drömmer jag mig tillbaka. Tänker att det på midsommardagen var 334 år sedan Stora stöten bildades genom att tre schakt störtade samman. Minns att 1998 gjorde jag den stora stöten genom att fria till henne i guldrummet. Vi förlovade oss ensamma nere i gruvan och åt förlovningsmiddag på Ulfshyttans herrgård.

Ett fint minne att drömma om, denna magiska midsommarnatt.

Jag var så lycklig. Så länge hon levde, till och med när hon var sjuk och tiden utmätt, var jag lycklig. Jag älskade under vårt friska och sjuka liv att vara ensam med henne utan flickorna, nästan så jag fick dåligt samvete. Men bara nästan. Förstå mig rätt – självfallet älskar jag mina barn. Men jag älskade också att älska henne.

Jag saknar att vara med henne, att sköta om henne, ge henne vatten, klä henne. Jag saknar henne som hon var när hon var frisk och jag saknar alla hennes små egenheter, de som gjorde henne till henne.

Det har gått över ett år och allt jag kan tänka på är hennes darrande underläpp när hon grät och det fantastiska ljudet av hennes skratt.

Allt görs en sista gång men man vet oftast inte när det faktiskt är den sista gången. Därför bör man göra allt med samma passion och intensitet som om det vore den allra sista gången man gjorde det.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har sina problem men inte basunerar de ut det på samma enträgna sätt som jag. Människor håller i allmänhet käft och stretar på. Det borde kanske jag också göra – men som Mange brukar säga: ”att ligga lågt är inte riktigt din starka sida.”

Till den som irriterar sig säger jag därför enkelt: du har min sympati.

Midsommar i Söderbärke 2015

Jag ångrar inget av mina val och fick jag åka tillbaka till 1996 – väl vetandes hur det skulle sluta – skulle jag inte tveka en sekund, jag skulle med glädje göra samma resa. Drömmar återkommer ju ibland, har jag hört.

Hopp är allt. Jag inser det. Tyvärr känner jag inget, längre. Det dog samtidigt med henne.

En person sa att det jag förlorat är samma sak som också kan stoppa smärtan. Kärleken. Intellektuellt kan jag förstå det påståendet. Känslomässigt är det helt omöjligt.

Det blir ingen fjällvandring i år, tror jag. Istället lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lyssnar på den sorgsne clownen, fantastiskt gestaltad av Pavarotti medan han ännu var bra. Jag är, inser jag plötsligt, faktiskt lite som Pavarotti under OS-invigningen i Turin 2006.

Alltså att jag, som han då gjorde, lajvar mig själv som ett eko från en svunnen tid.

Skratta din pajas

Midsommar kom och gick och det är bara några ytterst få som numera står ut med mig i någon större, längre, utsträckning. Tack för det. Snart kanske jag känner annorlunda? Eller hur. Drömma går ju.


Relaterade blogginlägg

The greatest showman


Källor:

Detta blogginlägg är inspirerat av Leoncavallos opera Pagliacci om den sorgsne clownen. Arian Vesti la giubba betyder sätt på dig kostymen och handlar om att showen i alla lägen måste fortsätta.

Även Frödings dikt Clown Clopopisky, som far läste högt för mig när jag var barn, har inspirerat. Den återges nedan för intresserad.

Det var på nattkafét i ”National”,
ett nöjets paradis med syndafall,
förbjudna frukter och den lede satan
i maskopi med Evor ifrån gatan
och gamle Adam själv i månggestalt
av nattflanörer från Berlins asfalt.
Och gamle Adam sladdrade och drack
och levde rövare bland glas och brickor
och slog sig lös bland illa kända flickor
och söp sig full och bar sig åt som pack.

Min vän och jag, vi sutto i en vrå
och drucko bömiskt öl och sågo på,
hur slödderströmmen genom dörren drog,
och pöbelbränningen i salen slog,
och hörde på, hur clownen Clopopisky,
förtroligt stämd och doftande av visky,
berusat, öppenhjärtigt vemodsöm,
förtalde om sin kärleks brustna dröm.

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt sin papyross
– såg på en stund, hur tändsticksresten brann,
och när han detta gjort, så sade han:

”En bifallsstorm kom rullande från raden,
och bravoropen skränade sig hesa,
och en bukett flög över balustraden
och föll precis i skötet på Teresa.
Hon gav en blick, som kunde smälta sten,
åt givaren, den ryske attachén
– och så en bugning åt publiken till
och hon red ut på Lady Mill.

Jag bet i läppen, vild av svartsjuk vrede,
och mumlade små böner till den lede,
men det var min tur, Zacco skrek: se opp!
och jag sprang in i vinande galopp
och satte mig på baken plums pladask
och fick applåd av pöbel och patrask.

Men länge skulle ej min framgång vara
– ’der schene Ajust’, min kamrat, ni vet,
försökte locka mig till rolighet,
men det var stopp, jag kunde inte svara.

Jag bjöd nog till att säga he! och äh!
men bjuda till hur mycket än jag ville,
mitt gamla prövade pajazzosnille
var som förvandlat nu till sten och trä.

Amfiteaterns blickar blevo buttra,
och raden började att halvhögt muttra,
och glåpordshaglet blev till slut orkan:
’Gör konster, ynkrygg’ och ’var kvick, din fan!’

Jag gjorde ännu ett försök att grina,
men plötsligen rann sinnet till på mig
och jag bröt ut: ’Fördömda byke, tig!’
Då började de ruttna äggen vina
från alla håll som kulorna i krig.
Och som en störtskur, ifrån himlen fallen,
det kom av gamla ben och äppelkart,
en lösryckt bänklist slog mig hårt i skallen
och som en död jag föll och allt blev svart.

Och när jag återkommit till besinning,
jag låg i stallet på en knippa halm
och kände blodet sippra ur min tinning
och nästan kvävdes av kompostens kvalm.

Och nesan frätte mig och skammen brände,
min själ sjönk djupt i grämelsens elände.
Då hör jag lätta steg därutanför,
det är Teresas lätta steg jag hör,
och tänk ändå! – Teresa är så god!
Och vem har mätt en kvinnas ädelmod?
Kanhända själva skymfens övermått
den ädelhjärtade till hjärtat gått?
– Nu är hon här att gråta vid mitt bröst
och torka av mitt blod och ge mig tröst
och säga: caro, caro, povro mio!

Då hörde jag herr diplomatens röst,
som sade: ’Alltså fredag klockan tio!’

Då svor jag till och borrade min hjässa
i halmens tågor djupt och emot dessa
min tinnings färska sår jag söndermol
och skrek och skrattade och grät – och gol!
Ja, verkligen – jag gol – det var en vana,
en rolig konst ifrån min cirkusbana,
som Pièce de résistance jag brukat den
och i min bittra sorg den kom igen.
Sen steg jag upp, gick ut och drack och slogs,
tills sorgerna med vettet ränt till skogs.”

Han drack en klunk och nickade åt oss
och tände så på nytt en papyross
och gjorde sen sin bästa kapriol
och stod på huvudet och grät och gol.