Resor – Sida 13 – Adolphson

Det fanns en period i livet då jag roade mig med att försöka vinna strider mot myndigheter. Oklart varför, egentligen, men det triggade mig att få mitt liv dikterat av myndigheter. Likt Primus Svensson, inbilldae jag mig att jag förde jag den lilla människans kamp mot överheten. Det kan ju låta lite pretentiöst, eller rättshaveristiskt, men det var samtidigt rätt kul. En gång fick jag ersättning för besvär jag rest mot självaste SJ, minsann. Jag hittade korrespondensen när jag städade i datorn. Här är brevet som avgjorde striden till min favör:

Hej!

Tack för ditt svar.

Jag respekterar självklart SJ:s regelverk med utgångspunkten att dom är utformade till kundens bästa. Alltså kräver jag givetvis inte längre någon ersättning för den försenade ankomsten. Inte heller tycker jag det är nödvändigt att informera kunden om att det troligen sker förseningar, jag tänker att det är säkert fasligt många spår att hålla reda på. Bemötanden och möten är ju alltid upp till den enskilda människan och det finns säkert rötägg bland både resenärer och SJ-personal.

Jag ringde förvisso några mobilsamtal men det kan ju kännas lite överambitiöst att skicka in telefonräkningar till det redan upptagna SJ för att kräva ersättning för utlägg på ett par tior. Under min väntetid på Hallsbergs central begick jag också misstaget att besöka järnvägsrestaurangen och där inmundiga en av efterkrigstidens vidrigaste måltider. Som parentes kan nämnas att vattenfaciliteterna på nämnda restaurang närmast förde tankarna till Henrik VIII:s tortyrkammare. Det har i efterhand inte känts angeläget att bevara några minnen från denna ”måltid” varpå jag inte heller kan uppvisa kvitton. Att allt detta är mitt eget fel är alldeles självklart. Möjligen kanske servitrisen minns en depraverad och hålögd figur vid ett av hörnborden, sittandes framför en knappt påbörjad måltid. Men det är inte heller troligt då hon hade hemskt mycket att göra som ensam arbetande i restaurangen denna söndag.

Inalles: Kvar på perrongen finns jag allena, en alldeles vanlig försenad och tilltufsad SJ-resenär, utan möjlighet att resa krav på Er utifrån resepolicys, regler och lagar.

Med vänliga hälsningar,

Fredrik Adolphson

P.S.
När du nästa gång dinerar på järnvägsrestaurangen i Hallsberg rekommenderar jag att skippa Falukorven med ägg.
D.S.

Ja, vad ska man säga? Välkommen till min blogg.

…kallar min far gråa hår. Men det har jag inga! Bara lite grått skägg. Kanske kan man jämföra sitt liv med De 39 stegen? Förmätet, måhända. Att jämföra en genomsnittlig läroverksadjunkt med en av de bästa spionfilmerna som finns är kanske att gå lite väl långt. (Boken har jag inte läst). Den trettionionde födelsedagen känns lite anonym, på nåt sätt. Men jag antar att fyrtioett, eller femtioett, är värre. Trettionio är ingen ålder, det är en skostorlek menade en bekant. Trettionio känns lite mer som om man begått något hemskt brott och kvällspressen braskande slår upp att 39-ÅRINGEN FORTFARANDE PÅ FRI FOT. För att någon (i bästa fall) dag senare publicera både namn bild på mig, mina anhöriga och allt övrigt jag haft för mig i mitt liv. Nåja, får jag en tårtbit och lite tranbärslikör så är jag nöjd med denna den trettionionde födelsedagen i ordningen.

På fredag åker jag till Kenya! Det gör hundratusentals människor till. De som flyr från krigets Kongo. Det ger en lite fadd försmak av resan.