Dödens blomster…

…kallar min far gråa hår. Men det har jag inga!

Bara lite grått skägg.

Kanske kan man jämföra sitt liv med De 39 stegen? Förmätet, måhända. Att jämföra en genomsnittlig läroverksadjunkt med en av de bästa spionfilmerna som finns är kanske att gå lite väl långt. (Boken har jag inte läst).

Den 39:onde födelsedagen känns lite anonym, på nåt sätt. Men jag antar att 41, eller 51, är värre. 39 är ingen ålder, det är en skostorlek sa en kompis.

39 känns lite mer som om man begått något hemskt brott och kvällspressen braskande slår upp att 39-ÅRINGEN FORTFARANDE PÅ FRI FOT. För att någon ( i bästa fall) dag senare publicera både namn bild på mig, mina anhöriga och allt övrigt jag haft för mig i mitt liv.

Nåja, får jag en tårtbit och lite tranbärslikör så är jag nöjd med denna den 39:onde i ordningen.

Och på fredag åker jag till Kenya! Det gör hundratusentals människor till. De som flyr från krigets Kongo. Det ger en lite fadd försmak av resan.

2 reaktioner till “Dödens blomster…

Kommentarsfunktionen är stängd.