Mio min Mio

Mina barn närmar sig långsamt den ålder där Astrid Lindgren ofrånkomligen måste bli en del av deras liv.

Redan har de lättare historierna passerat men vi har inte gått in på djupet. Min personliga favorit, som jag säkert delar med många andra, är Mio min Mio.

Kanske kan man se den som en barnvariant av Harry Martinssons Aniara: en resa in i sig själv. De är ju nästan samtida också. Mio min Mio publicerades 1954 och Aniara 1956.

Jag har läst båda dessa böcker med stor glädje. Det är inte så ofta ondska är något helt klart definierbart. Det handlar mer om hur vi förhåller oss till den. De som gör ont saknar vissa grundläggande empatiska grundbultar och har dålig kontakt och kontroll på sig själv.

Varje person får göra sin resa och förhålla sig till en massa saker som gör ont. Men vi kan inte fly den resan om vi vill bli lyckliga, självständiga och ansvarstagande människor. Om vi vill bli människor med integritet.

Är ens värld erövrad av riddar Kato så får man se till att befria den. Oftare än man tror ligger det inom ens möjlighet att göra så. Men det krävs mod och självständighet att ta svärdet och stöta det rakt i riddar Katos hjärta av sten. Kato vill ju det, ja, han till och med ber om det.

Många av världshistoriens stora berättelser handlar om detta. De ovan nämnda, Mörkrets hjärta, Apocalypse now, Sagan om Ringen och många fler. Men även verkligheten handlar ju just om detta.

Man måste föra sin egen kamp. Och det vill jag förmedla till mina döttrar. Därför ska jag med stor glädje läsa denna bok för dem med den lite småpatetiska förhoppningen att de någon gång ska tänka och känna som Mio:

För min fader konungen tycker så mycket om mig, och jag tycker så mycket om min fader konungen.