Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland. Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ur wikipedia, av Perikles:
Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.
Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.
Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.
Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar.
När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning. Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch.
Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.
Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag.
Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?
Adolphson 
3 reaktioner till “Perikles”
Kommentarer är stängda.