Arte et Marte

Detta är latin och betyder ungefär ”genom fredliga och krigiska dåd”.
Vad jag förstår är detta även den svenska adelns valspråk och devisen pryder Riddarhuset i Stockholm. En tidig morgon, medan jag väntade på att en utbildning i partikansliet skulle ta sin början, smet jag in och letade rätt på en bänk i riddarhusets trädgård.
Där jag slog mig ner för att i godan ro, med Albinoni i lurarna, begrunda den vackra byggnaden.Ensam i rikets huvudstads absoluta centrum är man inte ofta.

Man kan datera den svenska adeln från beslutet som togs på Alsnö i Mälaren 1280, vilket innebar att alla som kunde beväpna sig för att till häst (det där med hästen var viktigt) strida för kungen slapp betala skatt, till 1866 års riksdagsbeslut vilket förpassade adeln till att bli en (relativt) opolitisk förening.

Sin höjdpunkt nådde samhällsklassen under 1600-talet tack vare århundradets alla krig. Den berömde upptäckaren Sven Hedin blev 1902 den siste att adlas i Sverige.

Länge var rikets högsta ämbeten förbehållna adeln. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien. Man undrar förresten lite över vilka fredliga dåd som avses i citatet. Carl von Linné åstadkom en hel del men adlad blev han tack vare sina insatser. Han åstadkom dem inte på grund av att han redan var adelsman. Ja, ni fattar. Frågan kvarstår.

Den senaste större nyheten om den svenska adeln (förutom att de sista symboliska privilegierna avskaffades så sent som 2003) var Björn av af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om den svenska fideikomiss-lagstiftningen. Den är tydligen är unik i Europa.

Fideikomiss innebär att vissa, jag tror det rör sig om ett tjugotal, adelsfamiljer vid arvsskiften slipper fördela mark och egendomar bland barnen, vilket annars är det normala tillvägagångssättet. Äldste sonen ärver istället allt.

Anledningen är att dessa gamla familjer, av kulturhistoriska skäl antar jag, ska kunna behålla sin mark och sina säterier intakta. Totalt sett handlar det om en yta ungefär lika stor som Gotland. Antalet säterier och gårdar som omfattas har jag ingen aning om.

Döttrarna får självfallet inget. För de är ju tjejer. Kvinnor äger förövrigt inte rösträtt vid riddarhusets möten. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien.

Lillebrorsan får inget han heller. Han ärver istället (liksom döttrarna) pengar, en titel och ett fint namn. Detta tillstånd brukar man kalla, om man är man, att vara ”greve utan hus”. En (relativt) känd och på andra områden (relativt) framgångsrik sådan är Ian Wachtmeister.

Det märkliga är att denna undantagslagstiftning tillämpats av vänsterstödda socialdemokratiska regeringar i decennier. Liksom de gånger Sverige haft borgerliga regeringar. Jag måste nog, om inte annat av ren nyfikenhet, sätta mig in hur man motiverar detta undantag i lagstiftningen.

Ett exempel ur boken handlar om att bland adelsbarnen vid lördagsgodisutdelnigen får den äldste sonen fördela godiset till sina syskon. Alltid fanns det färre godispåsar än antalet barn. För världen är ju orättvis.

Tanken är att de unga ädlingarna ska lära sig samarbeta. De yngre måste förstå att storebror bestämmer, storebror ska i sin tur lära sig att det är bättre att vara rättvis och generös mot sina yngre syskon. Men han behöver inte, om han inte vill.

Samarbete är tydligen i adelns värld bättre än konkurrens. Kanske är det där kopplingen till socialdemokratin ligger? Fruktar adeln liberaler mer än socialister? Det borde de, som jag ser det. Bäva månde ädlingar för liberalernas fredliga dåd.

Jag och en kamrat funderade en gång vilken människogeneration som haft det tuffast i historien. Det var väl inte alltid så kul att vara slav under antiken. Eller att under Digerdöden stå inför en farsot utan bot och utan slut. Eller att uppleva världskrig och förintelseläger. Min föräldrageneration, och delvis jag själv, växte upp under hot om ett tredje världskrig med kärnvapenförintelse som insats.

Idag oroar många sig för vår miljö.

Det var någon brittisk historiker som räknat ut att medelklassen på medeltiden, jag tror det rörde sig om engelsk stadsmiljö, hade det bättre än dagens. Exakt hur man mätt detta vet jag inte men jag tror det rörde sig om sådana saker som att ha mat för dagen, arbete, tillgång till bostad och god hälsa. Basala trygghetsvärden, alltså.

När allt detta var tillgodosett hade man, i en engelsk medeltida stad, ändå pengar över att spendera på olika typer av nöjen och förströelser. Och tydligen i högre utsträckning än dagens engelska medelklass. Fast man blir ju tokig om man ska hålla på så här. Jag gör som vanligt, jag plockar fram den störste och lindrar sinnet.

Det finns mycket skrivet om ”vår” adel. Är någon intresserad på riktigt rekommenderas Peter Englunds doktorsavhandling Det hotade huset. För att vara en avhandling är den riktigt bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s