Teddybjörnen Joel

En mörk decemberkväll, jag tror det var 2007,  kom min kollega (numera överordnade) Joel förbi och önskade god jul. Med sig hade han en julklapp till Dotter 1. En teddybjörn.

Eftersom Dotter 1 bara var dryga två år vid tidpunkten fick hon inte ihop det riktigt. Björnen och givaren blandades ihop, lite. Björnen döptes kort och gott till Joel och har ända till nutid till och från spelat en stor roll i hennes liv.

Det var med andra ord inte föremål för diskussion huruvida Joel skulle medfölja på årets fjällvandring. När vi la ut från Storulvåns fjällstation fanns Joel självklart med i ryggsäcken. Lika givet fanns han inte längre där när vi återkom tre dygn senare.

Dotter 1 var förkrossad. Här dög inte vanliga svulstiga föräldraförmaningar om ansvar, ordning och reda. Inte heller hjälpte tröst, lock eller pock. En i eget tycke briljant historia om fjälltrollet Plupp som tog hand om kvarglömda nallar på fjället kammade noll och intet.

Nu var goda råd dyra. Så kom jag på det. Heureka! Sanningen är alltid det bästa vapnet. Jag berättade för den sörjande om nallens pappa bergsbestigaren, äventyraren, vännen, kamraten. Verklighetens Joel bestiger som hobby världens toppar med motiveringen ”de ligger ju där”. Det fanns ju inte en chans i världen att nallen Joel inte skulle klara ett i sammanhanget blygsamt jämtländskt fjäll på 1300 meter över havet, menade jag.

Jag kan möjligen i tröst-ivern överdrivit Joels äventyr en smula. Helst eftersom jag inte känner till mer om dem än när och var de ägt rum. Nöden har emellertid ingen lag.

Dotter 1 torkade tårarna och tittade upp mot fjället igen. ”Så han klarar sig själv nu, då?” undrade hon. Jag tillstod att så måste man nog under alla omständigheter se på det.  Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig, ropade ett farväl till Joel och travade iväg sjungandes på den snapsvisa hon gillar att sjunga i skolan för att genera sin far inför hennes lärare.

Sanningen kommer alltid fram.

Sedan jag kom i lag med Den Änglaljuva går jag mycket i fjällen. Detta är hennes familjs stora grej så sporten kom liksom med på köpet. Svärföräldrarna firade på 1960-talet sin bröllopsresa genom att fjällvandra två veckor i Sarek. Ja, på den vägen är det.

Under de tolv år vi varit gifta har jag önskat och köpt ihop min egen utrustning. För det är inte billiga grejer. Nu har jag faktiskt en ganska gedigen utrustning: skor, matattiraljer, ryggsäck, kläder och tält som står pall. Mygg och regn, oftast det senare, kan ta humören ur de flesta. Bra utrustning kan då vara skillnaden mellan pina och njutning.

Det har alltså kostat en del. Men när man väl har utrustningen är kostnaden för fjällsemester blygsam: Transporten till det aktuella fjället samt mat. Fjällvatten och choklad är en oslagbar kombo, som svågern säger.

Det är förvisso ganska jobbigt att gå i fjällen. Då är det kanske enklare att ta med sig några mackor och en termos och gå mellan stugor. Om man har råd, vill säga. Dock: det är inte mycket som klår en klar dag på fjället, gärna toppat med ett bad. Det är ruskigt kallt, kanske mellan 6-8 grader ibland, men vilket vatten!

Man känner sig renad till sinne och kropp efter en sådan naturupplevelse. Att ge den vanan i arv till döttrarna redan i tidig ålder ser jag som karaktärsdanade, den något ålderdomliga formuleringen till trots. Fjällvandring är hursomhelst ett familjenöje, helt klart. 

Men säg den lycka som varar. Teddybjörnen Joel är och förblir borta.

Till sist årets skörd av fjällfilosofi, man tänker ju så stort och fritt på vidderna:

– Ju fetare lår desto bättre klatch (när man slår handflatan mot regnstället).

– Den Änglaljuva undrade uppbragt en tältmorgon hur en fet tvestjärt kunde ha hamnat i hennes sovsäck. För de finns väl inte i vilt tillstånd i fjällmiljö?! Jag replikerade lågmält att om hon nu inte avsåg undertecknad hade jag ingen aning därvidlag.

– Om Dracula varit mygga hade väl inte romanen varit så spännande.