Barnen bakar så det smakar

Då och då händer det att barnen bakar på förskolan. Första gången detta skedde övervägde jag att ta ett samtal med personalen över det lämpliga i att förse barnen med mordvapen. Eller att på detta sätt gynna tandläkarrörelsen.

Finns det något som heter tandläkarrörelsen, förresten? Jag blandar nog ihop orden folktandvård och folkrörelse.

Hursomhelst. Nu förtiden är det faktiskt riktigt smakliga brödstycken som kommer hem.

Vid ett tillfälle, på en förskola långt bort, uppfattade någon en gång ett hjärtskärande samtal. En inte helt hel och ren förälder frågade lite försiktigt om inte barnen kunde baka lite oftare, och i lite större volymer, så att barnet ifråga kunde ta med sig det goda brödet hem lite oftare.

När jag handlar på ICA Maxi slås jag ibland av allt överflöd. Och tänk vilken vilken lyx det är att kunna gå och handla utan att tänka allt för mycket på vad varorna kostar. Bara ta det man vill ha och lägga ner i varukorgen. Det klart, någon form av matbudget har man väl. Men ändå, i valet av glöggsort, hur mycket fiskpinnar man tvingas äta per vecka eller hur mycket ens barn kan få med sig i matsäck, ligger kanske ett dolt utanförskap.

När jag handlar i någon specialaffär och där köper mitt te, kaffe eller ost får jag alltid lite mer av den aktuella delikatessen än vad som från början var avsett. Sålunda räcker den schweiziska osten lite längre än annars. Personalen är ovilliga att minska för mycket på måttet när man säger inte riktigt så mycket. Till sist blir det lite pinsamt och man ger sig. Det klart, ostdamen och kaffekillen måste ju också leva. Och det är ju så gott.

Och så får man en extra stämpel på bonuskortet, dessutom.

—

Teorin om två tredjedels-samhället handlar om att alla partier söker vinna sitt huvudsakliga stöd bland två tredjedelar av befolkningen. Det gäller att genom sin politik tillfredsställa de som har utbildning och en hyfsat säker anställning. Tillgodoser man denna del av befolkningen spelar det med enkel logik ingen roll vad den marginaliserade och sämst lottade tredjedelen tycker. Detta eftersom de ändå inte kan rubba maktbasen då de alltid är färre.

Så väljs partierna om, val efter val.
Partierna tränger ihop sig i mitten för att ingen ska bli utan stol i diskussionen.

Västerpartierna försöker ibland, även om S och MP tonat ner detta, allmängiltigt hävda att det är de
borgerligas fel. Det må så vara, det är dessa som styrt Sverige sedan 2006. Men fenomenet går längre tillbaka än så. Argumentet att allt elände är överklassens fel går inte längre hem eftersom det är oförenligt med verkligheten.

Människor är idag medvetna till en nivå som ligger över floskelnivå.

En mer konstruktiv diskussion innebär att vi tillsammans funderar över vad vi kan göra åt detta.

Vem tar hand om dem som vandrar i mörkret? Det borde, som jag ser det, FP göra. Mår individen bra mår även kollektivet bra. Därför måste vi ta oss an och bekämpa SD. Därför måste vi gå till val på en egen socialliberal politik och söka breda överenskommelser som stöd för denna.

Så som vi alltid brukat före 2000-talet.

För min personliga del innebär detta att jag först och främst tvättar min egen byk och försöker påverka FP i en mer socialliberal riktning. Sedan försöker jag i min egen politikergärning ha denna utgångspunkt. När jag har det klart kan jag gå vidare och diskutera med företrädare för andra partier om deras brister, kanske, men ännu hellre fundera över hur vi löser problemet tillsammans.

Man ska inte behöva hoppas på sina barn i förskolan för att kunna njuta av nybakat bröd.