Blickarna i väntrummet

Det påstås, nu och då och här och där, att det finns en massa lata bidragstagare i samhället som vi ska sparka liv i.

Men jag undrar jag. Finns det verkligen någon – psykiskt sjuka, kriminella och missbrukare undantagna – som hellre vill leva på bidrag och allmosor snarare än att försörja sig själv? I think not.

Att genom egen förmåga tillgodose tak över huvudet och mat för dagen för sig själv och sina närmaste är en grundläggande mänsklig drift som funnits med oss sedan vårt ursprung. Det är biologiskt betingat. Hävdar jag.

—

Jag sitter i socialnämnden.

Dessa sammanträden börjar alltid 13.15 på onsdagar och föregås således av lunch-stängt på socialtjänsten varför man måste vänta. Väntar gör även alla de som av olika anledningar behöver ta socialtjänsten i anspråk. Det är ett rätt strikt säkerhetstänk som råder. Hot, till och med överfall, har förekommit på socialtjänstens anställda.

På sos kliver man inte in hur som helst.

Tillsammans med de som av olika anledningar behöver socialtjänstens omsorg står alltså vi politiker och väntar på att dörren ska öppnas. Jag undrar ibland om människorna i kön vet att det är politikerna som står mitt ibland dem. Att de – de behövande – under tio minuter en gång i månaden står mitt ibland de som bestämmer.

Ett lysande tillfälle för lobbying, kanske?

Någon sorts märkligt sammanträffande är det, i alla fall.

Väl uppe i väntrummet i inre entren skljs våra vägar. De tar en nummerlapp och sätter sig att vänta för att få träffa en socialsekreterare. Vi politiker fortsätter in för att bakom flera låsta portar tillsammans med tjänstemännen sammanträda.

Jag slås på min väg igenom väntrummet av ansiktsuttrycken hos de väntande. Det är inga glada och uppsluppet glatt pladdrande typer som segervisst vet att de snart ska vigga kommunen på stålar jag ser.

Nej, det är tomma flackande blickar, nedsjunkna axlar och uppgivna kroppshållningar. Det där väntrummet är en yttre gräns, den sista hållplatsen, för dem på väg nedåt. Invandrare, tonårsmammor och missbrukare sitter och försöker undvika att möta varandras blickar.

Inte tusan sitter de där för att de vill luras. De är där för att överleva.

—

Många har väl hört om den uppmärksammade dokumentären om Den fastspända flickan.  Men har ni verkligen lyssnat?

Det finns människor som behöver hjälp därute. Så är det bara.