Go down that road?

Tänk dig en visstidsanställd lärare som av olika skäl får privata problem. Hen är tidvis sjukskriven och har det allmänt kämpigt i livet. Kanske är hens mamma sjuk, kanske har hen relationsproblem. Lite så som det kan vara för oss alla ibland.

Att läraren varit sjukskriven får konsekvenser för undervisningen. Samtidigt har skolan beslutat sig för att av ekonomiska skäl inte lägga ut mer undervisningstid på schemat, 87 % av kurstiden, än vad lagen som minimum kräver.

Det blir pressat. När vikarie väl sätts in har mycket tid gått.

När det börjar närma sig terminsslut inser, för det här utspelar sig på ett gymnasieprogram där betygshetsen är hög, vissa elever, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att de kanske inte kommer att nå högsta betyg.

Några går i bräschen – här ska det klagas. Läraren har ju inte uppfyllt sin del, tycker eleverna och deras föräldrar.

Det bokas ett möte utan att läraren informeras i särdeles god tid och därför inte hinner förbereda sig. På mötet finns rektor, 4 föräldrar och 2 elever. Sist in, förvånad och med en sån där klump i magen vi alla kan få när vi anar ett odefinierat obehag, är läraren.

Förutsättningarna är 7 mot 1. Under detta möte får läraren, utan facklig närvaro eller annat stöd, sig heder och ära berövad.

En del hårda ord sägs.

Rektor, som inte vill stöta sig med föräldrarna i onödan, och dessutom är rädd att föräldrarna ska göra allvar av sitt hot att gå till en friskola då det skulle leda till (vilket föräldrarna är väl medvetna om) en ekonomisk förlust på 200 000 kr, stödjer inte läraren.

Istället erbjuder rektorn föräldrarna en överenskommelse. Det föreslås att en annan lärare ska gå in och med-bedöma elevernas uppgifter och prov. Dessutom erbjuds eleverna förlängd kurs när höstterminen börjar. Rektor kräver också att läraren ska lämna in samtliga  lektionsplaneringar för kursen. Men inte till rektor själv. Till föräldrarna.

Med detta låter sig föräldrarna och eleverna tills vidare nöja.

Läraren kommer sedermera in med en detaljerad beskrivning över sitt kursupplägg där det framgår att eleverna har haft ett par tillfällen att visa om de klarar att uppfylla kriterierna för högsta betyg.

Det gjorde de inte.

Detta ändrar däremot inget i sak för vare sig eleverna själva, föräldrarna eller rektor.

Denna eventuellt fiktiva historia stämmer till eftertanke.

Först funderar jag lite över om detta sker någonstans i samhället i övrigt. Det tycks mig, men rätta mig gärna om jag har fel, att andra yrken har ett mer standardiserat, eller anständigt, sätt att hantera klagomål.

Inte slängs exempelvis vårdpersonal, som av olika skäl fått problem med din yrkesutövning, ut att oförberedd offentligen schavotteras inför de klagande?

Att sedan öppna dörren till sambedömning, eller överprövning, av en yrkesperson på hörsägen av den som är missnöjd och part i målet, kan bli en kostsam historia på sikt. Varenda elev med självbevarelsedrift lär ju kräva överprövning av betyg de är missnöjda med. Ja, och försigkomna föräldrar också givetvis.

I just det här eventuellt fiktiva fallet sågar rektor själv av grenen hen sitter på. Det lär inte sparas några slantar i slutändan. Det är inte gratis med förlängda kurser eller sam-bedömande lärare.

Enklare kanske vore att bedömning sker enligt högskoleprovsmodellen. Varje universitetsutbildning borde istället ha inträdesprov. Då skulle betygen eller bedömningarnas fokus förändras. Att jag själv ska utvärdera mitt eget arbete genom betygssättning är ju inte helt logiskt.

Vidare funderar jag över sakernas gång. En elev, och/eller dess föräldrar, som inte är nöjda med ett betyg kan hota att byta skola och därmed ta med sig skolpengen dit. Där får eleven ett högre betyg för det får man på en del oseriösa skolor som indirekt marknadsför sig med att man får höga betyg hos dem.

Detta säger man naturligtvis inte rent ut, men det finns som bekant många sätt att beskriva Mona Lisas skönhet. Och ryktet, kryddat med en gratis dator, körkort eller stayling, färdas snabbt på lätta vingar.

Utan tydligt regelverk och styrning blir förutsättningarna inte rättvisa för eleven. Och det  blir stört när omöjligt att vara lärare. Föräldrar och elever pressar såväl oss lärare som våra rektorer att sätta höga betyg. Annars riskerar utbildningen i fråga att försvinna och läggas ner.

Svaret är, som vanligt, att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan. Det här går ju inte längre.

För egen del brukar jag berömma duktiga elever. Jag brukar även försiktigt, eller för all del tämligen burdust och osminkat, påpeka att det är ju fint att komma in på den utbildning man önskar. Men man ska ta sig ut från den också. För att lyckas med detta, samt hur väl, blir frågan om vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom bokstäverna A eller MVG väsentliga.

Det är där jag kommer in i bilden, påpekar jag avslutningsvis lite dumdrygt för mina studenter.

Jag funderar även över vad det är för människor vi danar, för att uttrycka sig lite ålderdomligt, genom detta tillvägagångssätt. Självinsikt, respekt och konstruktiv kritik är inte temat för dagen, tydligen.

Jodå. Genom åren har nog både kollegor, rektorer, föräldrar och elever försökt påverka mig på olika sätt. De kanske inte alltid är fullt medvetna om sitt försök. Men de brukar även ge upp tämligen omgående.

För se, med mig går inte den gubben. Jag är omutlig. Ska jag sätta mitt namn på en bedömning ska jag kunna stå för den i varje enskildhet. Utgångspunkten är enkel: det måste vara rättvist. Lika villkor ska råda för alla.

Återstår att se om jag är lika principfast den dag min anställning är hotad.

Lyssna gärna på detta i sammanhanget.