Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

—

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

—

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.