Gregg Louganis

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.