Konformitet

Jag funderar lite kring det här med konformitet. Jag gillar nämligen inte sånt.

Trots allt är det kanske ändå synd att vi avskaffat värnplikten (även om den delvis är återinförd). Värnplikt är förknippat med ett lands frihet samt medborgarnas skyldighet att kämpa för denna. Det är en tradition som går tillbaka ända till antikens Grekland.

Att kämpa för frihet och demokrati kan man göra på många olika sätt. Det måste inte nödvändigtvis ske genom våld. Man skulle kunna brottas med ett (vårt) lands normer exempelvis.

Jag passade inte riktigt in i den militära ordningen. Jag hängde under lediga stunder under värnplikten på platser de andra beväringarna inte besökte så ofta. Jag hade således ett stort välsorterat bibliotek alldeles för mig själv.

Lumpen

Där kunde man läsa dagstidningar, böcker och lyssna på musik (till de unga: det här utspelade sig på kassettbandspelarnas, Sony Walkmans och LP-skivornas tid. Jag hade ingen Walkman och var hänvisad till allmänna lyssningsställen som exempelvis bibliotek).

Det här året lyssnade jag ofta på några av Vivaldis följt-konserter. Nu har Adolphson somnat biblioteket igen. (I slutet av gymnasiet och under lumpen hade jag en krasch på Vivaldi – oklart varför).

När jag sedermera vaknade ensam och övergiven i det stora biblioteket kunde jag gå och kasta dart en stund. Det var rätt sköna kvällar, det där. Dagarna såg emellertid helt annorlunda ut.

En gång när jag ensam passerade över kaserngården, utan vapenrock, var det dags för tapto. (När flaggan halas för dagen spelades alltid i kaserngårdens musikanläggning ett trumpet-stycke som är rätt vackert. Då skulle man stanna och göra honnör tills flaggan var nere och omhändertagen innan man gick vidare).

Det är lite fränare när arméns musikpluton gör sitt tapto.

Hursomhelst.

Jag gick denna afton som vanligt i mina egna tankar och noterade således inte den fara som närmade sig i form av en stridslysten fänrik. Fänriken hade just kvitterat ut en megafon med vilken han skällde ut mig för…

…icke regementsenlig klädsel (regementet hade sin egen almanacka som fastslog när våren inföll och innan denna tidpunkt fick man inte gå i bara skjortan) och…

…brott mot tapto-förordningen (jag stannade inte och saluterade flaggan).

Eftersom han använde megafonen (på en meters håll) kände snart hela regementet till att Adolphson fått kompaniförbud (husarrest, typ) igen, med undantag för att besöka matsalen och biblioteket.

Men det var ju konformitet detta gällde, inte gamla lumparhistorier.

Det fanns tjejer i försvaret i början på 1990-talet. De var inte många, men de fanns. Två fanns på mitt regemente eftersom vi var signalister. Försvarsledningen tyckte väl att signalspaning var en lämplig sysselsättning för kvinnor inom organisationen, antar jag.

Försvaret tog sitt ansvar. De två tjejerna hade en egen lucka (rum som 6-10 personer normalt delade på) och avskild dusch i källaren.

Min pluton

Men det blev lite omständligt, tycke de, eftersom det var rätt lång väg ner i källaren i den stora byggnaden att ta sig mellan lucka och dusch var eviga dag.

En morgon tröttande en av tjejerna och promenerade helt sonika in i det öppna kollektiva dusch/badrummet och duschade med resten av plutonen (ungefär 20 man). Grabbarna drog sig, hukande bakom sina handdukar, förskräckta mot utgången.

Där stannade de, trängdes och stirrade storögt tillbaka in på Venus i duschen.

Det kändes inte bra. Och jag var ju plutonsbefäl, och allt. Visserligen en, ur militär synvinkel, tämligen oduglig sådan. Men ändå. Sagt och gjort. Jag klev in, hängde upp min handduk på en krok och duschade jag med.

Vi duschade, torkade oss inför vår stumma publik och intog sen var sitt tvättställ bredvid varandra. Hon borstade tänderna och jag rakade mig.

För att bryta den tunga tystnaden frågade hon efter en stund: Adolphson, kan du skicka tvålen? (Man använder alltid efternamn i det militära samt i andra sammanhang där konformitet är viktigt). Jag skickade tvålen.

Sedan började resten av dagen. Med en allmän snackis. Vi utgjorde, med ett modernt språkbruk, hen, hon och jag. Nämligen soldater, med efternamn, som gjorde morgontoalett.

Eftersom vi inte tillhörde samma grupp sågs vi inte så ofta framöver. Ja, förutom i duschrummet, alltså. Efter ett tag var det inte längre märkligt för någon av de 20 personerna med ett gemensamt duschrum.

Alla hade annat att tänka på: sina uppgifter för dagen.

En gång lite senare kom hon och slog sig ner när jag drack kaffe. Hon tyckte det var schysst gjort det där jag gjorde den där första gången, berättade hon. det underlättade, ansåg hon.

Vi pratade med varandra nu och då under resten av året i lumpen. Och hon har en sak gemensamt med mina barns mor. Hon kallade mig en gång rätt och slätt för farlig. Det har barnens mor också gjort. Visserligen med glimten i ögat – men ändå. Ingen av dem har någonsin avslöjat vad de menar med detta yttrande.

Det fanns ingen attraktion emellan mig och hon i lumpen, hennes påstående hade inte med något sådant att göra. Men det har stannat kvar i mitt huvud. Jag förstår det inte, vad kan hon ha menat, jag som är så snäll?

Jag undrar också emellanåt vad det blev av henne – hur hennes liv ser ut. Blev hon månne officer?

Barnens mor, däremot, vet jag mycket väl vad det blev av. Hon blev som sagt mina barns mor, mina tankars härskarinna, kvinnan vars namn är som Vivaldis piccolaflöjtskonserter för mitt sinne.

Man behöver nämligen inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns.

Det är synd att ungdomar inte gör lumpen längre. En insats för samhället kan göras på många olika sätt. Att lägga ett år av sitt liv för samhällsinsatser utan ersättning tror jag är viktigt.

Dessutom känns det lite obehagligt med en yrkesarmé. Yrkessoldater ler sällan, tycks det mig. Men jag kanske är lite fördomsfull, för jag har ju bara träffat en som möjligen inte är så representativ.

Individens rätt och möjligheter drabbas inte av att man gör en solidarisk och ideell insats. Snarare tvärt om. Avsaknaden av detta märks tydligt i samhället idag. What´s in it for me är den ständiga frågan.

Om vi som samhälle bestämmer oss för att vissa saker har alla individer rätt till: skola, vård, omsorg och värnplikt, är det väl inte svårare än att vi utformar dessa system så att individen kan välja hur vederbörande vill genomföra/organisera dessa enligt behov och önskemål.

Vi befinner oss nu mitt i mellan. Vi har under lång tid provat kollektivismen. Människor tröttnade och reagerade. Vi har nu i stället prövat avreglering, fria val och fria vinstuttag under några år.

Kanske kan vi äntligen gå vidare till mittenläget: staten sätter upp stativet och ramen medan individen skapar konstverket? Nej, alla behöver inte måla samma sak vid samma tillfälle. Men alla ska kunna få tillgång till pensel och färg.

Och självförtroendet att våga. Möjligheten att kunna.

Där, någonstans, tror jag värnplikten fyller en funktion.