Klas Ingesson – Et Arcadia ego

Jag har aldrig träffat Klas Ingesson personligen. Även om det faktiskt känns så.

Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

—

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån.

Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra och genom andra inom olika typer av lag och grupperingar.

Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

—

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också.

Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 90-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

—

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få som inte ärligt kan säga sig ha dragits med i vansinnet.

Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra.

Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med – att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv.

Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade ännu inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala.

Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM.

Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

—

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag.

Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig – det är den känslan jag alltid eftersträvar.

—

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum.

Det kommer att skrivas mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark.

Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

—

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick.

Vila i frid.