There and back again

Vi har ännu en gång varit i Bydalen över påsk.

I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har den Den Änglaljuvas familj hängt i 50 år.

Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan.

Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt.

Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.

För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.

—

Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt.

All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan.

Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet.

Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras.

Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?

Ja, varför.

—

Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort.

När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse.

Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift – ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören.

Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss.

Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.

En bild på Matatu från Richard Myrenbergs repotage

Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för.

Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån.