bild 8 – kusin Magnus

Magnus är min kusin och är ganska precis ett år äldre än jag. Han är sedan födseln blind och döv. Nyligen lämnade han oss och eftersom jag inte kan vara med på begravningen vill jag berätta något litet om, till, honom.

—

Hej Magnus!

Nu är du på någon annan plats i kosmos, tänker jag. Å andra sidan var du alltid i ditt eget kosmos, en plats där du helt härskade.

Som liten tänkte jag ofta – med ett barns egocentriska naivitet – att om du varit som jag hade jag nästan haft en storebror. För det ville jag så gärna ha när jag var liten. Jag har nämligen aldrig gillat att vara äldst av barnen i min egen familj.

Jag ville så gärna ha en storebror att jag hittade på en.

Han hette Tom och han var allt jag inte var. Stark, självsäker, cool, och duktig i sport. Det var dig jag tänkte på när jag uppfann min påhittade bror, Magnus, även om jag som barn inte förstod det. Så som jag föreställt mig dig om du varit som jag.

Sedan blev jag äldre och fick andra perspektiv.

Du hjälpte mig att inse att liv är ljus och något värdefullt. Särskilt tänker jag på de somrar då jag tillsammans med dig och andra synskadade ungdomar och barn fick möjlighet att åka på seglarläger på Krokholmen.

En gång där på lägret seglade jag ensam i en båt tillsammans med blinda. Det var en stor upplevelse och mycket berikande. När jag behöver påminnas om att det finns många sätt att ta sig fram i tillvaron tänker jag på just den segelturen.

Jag tror också det var där och då jag lärde mig skillnaden mellan sarkasm och ironi samt den ädla formen av galghumor som förhållningssätt.

Jag fick under lägervistelsen även lära mig nattnavigera och besöka en oljeborrplattform. Inget av dessa ovanliga och spännande upplevelser hade jag fått uppleva om det inte varit för dig.

Magnus, jag vill egentligen bara säga tack för att du fanns, även om det var för kort tid. Det är alltid sorgligt för oss som är kvar när någon närstående går bort men jag tror faktiskt inte att alla slut är dåliga.

Även om min låtsasbror var en del av min uppväxt så fanns han inte på riktigt. Han gjorde ingen skillnad alls i mitt liv. Du, däremot, var en verklig del av min uppväxt. Du fanns. Du gjorde skillnad.

Jag har ju delat fler somrar, jular och påskar med dig än med de flesta andra människor.

Nu när vi inte kommer att ses mer ser jag dig för mitt inre. Jag ser dig skrattande i en hammock, i en röd gunga eller i vikingaskeppet på Liseberg.

Jag ser dig kalasa på en rostad brödskiva i köket eller njutningsfullt borsta dig i soffan.

Jag hör dig skratta i rummet mellan hytten och vardagsrummet på Styrsö och jag ser dig i högljudd förtjusning hårt krama Lennart eller Lena under bad vid stora bryggan.

Jag delar även med mig av min systers ord.

Jag tänker ofta på att du alltid vidgade min världsbild en aning på så många sätt Magnus. Hur du liksom sträckte ut din hand för att försiktigt känna vem som slog sig ner bredvid dig i hammocken om vederbörande gjorde det en aning tanklöst för fort kunde du ju bli rädd förstås. Innan tanken på varseblivningen i din värld hann i fatt min eller andras vill säga.

Sedan måste jag erkänna att jag alltid var en smula avundsjuk på de förstfödda gossarna i klanen Johansson/Adolphson. Den ena slapp äta fisk och den andra hade en vattensäng och ett kompromisslöst godisförråd som ingen dryg liten ego småkusin kom i närheten av. Nej resten av oss fick hålla till godo med morfars ”podding”, finare var vi ju som bekant inte. Och inte visste jag bättre kanske.

Men ditt skratt Magnus! Det kunde muntra upp den mest bittra och småsinta fisk och podding ungen (jo för mig var det bara läckergom som gällde).
Det tar jag med mig under de svåraste av stunder. Ditt hjärta och dina händer. Och ditt skratt. You did it your way. Vila i frid Magnus tillsammans med mammorna, morfarn och drottningen av Halsvik.

Vila i frid käre kusin. Vi ses i Nangilima.

Tänk gärna på ”Mama Magnus pg: 24 94 36 – 7