Kroatien

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien.

Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där).

Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare.

Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla.

När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL!

Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 m2 stort palats vid den kroatiska kusten.

I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel.

Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar).

Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen.

Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen. 

Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, den Änglajuva och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten.

Folket – något 100-tal människor – applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen.

Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt.

Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans.

Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu.

Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång.

Tur att mannen inte hablade svenska.

—

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag.

Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.