Prometheus, Lawrence och jag

Jag minns att jag verkligen såg fram emot filmen Prometheus. Jag minns också hur besviken jag blev när jag väl sett den.

Det ryktas om ett nytt försök – Prometheus 2.

När jag häromkvällen av en slump – man är ju förlorad i ett universum av kanaler – åter fastnade framför Prometheus kom jag på en sak jag faktiskt gillar med filmen: referenserna mellan roboten David och Peter O´Toole i klassikern Lawrence of Arabia.

Verklighetens TS Lawrence är en mäkta fascinerande figur vars berättelse är alldeles för lång för att närmare gå in på här. Men i korthet handlar det om en särpräglad människa som hade svårt att passa in och istället ger sig iväg ut i öknen för att försöka finna sitt sanna jag. Väl ute i öknen formas ett öde mellan honom och arabiska beduiner.

Man förstår hur Ridley Scott tänkte när han kopplade ihop dessa trådar i sin film. Människan, liksom individen, söker alltid sitt ursprung och sitt syfte.

Den antika berättelsen om Prometheus handlar om en titan (en sorts gudom) som tog eldens hemlighet och gav till människorna och för detta brott kastades han ut från Olympen och straffades hårt.

Berättelsen fortsätter att fascinera oss i fantasi och verklighet. Mars One-projektet, som jag inte känner till mycket om alls, handlar om att bygga en permanent bosättning på Mars.

Projektet kritiseras på en mängd områden som oseriöst. Jag kan inte direkt bedöma detta, jag nöjer mig med att konstatera att också Columbus fick kämpa hårt för att övertyga om att resan han ville genomföra faktiskt var möjlig.

Möjlighetshorisonten ställer ibland till det för oss. Men fantisera, drömma, har vi alltid klarat.

Först (?) ut i litteraturen var kanske Homeros med Odyssén. Vem vet vad vi möter på okända vatten. och att ta sig hem, mentalt som fysiskt, kan ofta vara svårare än man från början trott.

Harry Martinssons Aniara är ett annat exempel på hur vår fantasi ofta rör sig över stora rymder och där han jobbar men människans oerhörda fysiska litenhet men stora psykologiska djup.

Jag är själv ofta på väg ut i öknen. Eller rymden. Jag söker ständigt efter min mening och nya mål. Möjligen är detta en förklaring till att jag gillar Peter O´Toole. Eller gillade, eftersom han lämnade oss (eller åkte hem/bort) 2013 .

Särskilt bör alltså klassikern Lawrence of Arabia framhållas, men även hans roll i Den siste kejsaren är värd att minnas.

Ett mål kan väl vara att göra sin stund här och nu så bra som möjligt. Vad som händer därefter känner jag mig, i motsats till ovan diskuterade ting, inte allt för frestad  av att i brådrasket ta reda på.

När allt kommer omkring så har har ju resan redan börjat. Det räcker ofta att njuta av åkturen än att fokusera på det okända målet. Kort sagt: jag är inte framme och det är som det ska med den saken, för att parafrasera Tranströmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s