Dolkstötslegenden

Det är skillnad på fakta och åsikter.

Ett vanligt tillvägagångssätt för att förstärka en åsikt är att hämta ett uns av fakta som gynnar åsikten. I detta nu avser jag SD:s argumentation vad gäller invandring.

Låt mig ta konspirationernas konspiration – dolkstötslegenden – som exempel. Denna legend användes framgångsrikt av Hitler och nazisterna och anses varit en stark orsak till deras maktövertagande.

I korthet innebar dolkstötslegenden att den tyska armén var obesegrad i fält i slutet av första världskriget, att krigsmakten istället förråddes på hemmaplan av (demokratiska) politiker. Egentligen förlorade vi inte. 

Legenden nådde en bredare allmänhet via en brittisk journalist som intervjuat den tyske generalen Erich Ludendorff. När generalen lade fram sin syn på världskrigets avslutning hävdade han att orsaken till krigsförlusten berodde på en dolkstöt i ryggen utdelad av de socialdemokratiska och liberala politikerna i Berlin.

Detta är en åsikt som ibland fortfarande framförs på den extrema högerkanten. Händelseförloppet vid krigets slut är dock i allt väsentligt väl belagt.

1917 var båda sidor i kriget utmattade. I Ryssland hade revolution utbrutit och på västfronten började den amerikanska krigsinsatsen på allvar märkas. Några av krigets blodigaste – faktiskt ett av de blodigaste slagen den amerikanska armén någonsin utkämpat – stod detta år.

Ludendorff, som i princip varit militär diktator och lett kriget för Tyskland, var sprungen ur de nationalistiska tyska idéer som bland annat lett till nationens bildade 1871. Generalen insåg nu vad klockan var slagen och ville rädda det som räddas kunde – i synnerhet den tyska krigsmakten som sådan.

Tyskland var alltså utmattat och det var bara en fråga om när sammanbrottet skulle ske. För att lyckas med sin räddningsplan insåg han att ett snabbt slut på kriget var nödvändigt samt att det gällde att få någon (annan än honom själv) att ta ansvar krigsförlusten.

Han förhandlade med främst amerikanerna där han ställde i utsikt att Tyskland efter kriget skulle bli demokratiskt, han informerade den andre av huvudfigurerna på den tyska sidan, Paul von Hindenburg, andra i rikets ledning samt kejsar Vilhelm II att det nu var dags att ge upp. Och så blev det.

Nyheten slog ner som en bomb i den tyska krigsmakten och i resten av Tyskland.

Ludendorff la alltså hela skulden för nederlaget på politiker i Berlin fast det i själva verket var militärerna som styrt i princip självständigt under hela kriget. Han ansökte hos kejsaren om att få avgå och denne lär ha svarat; tja – om ni absolut vill sluta så gärna för mig. 

Kejsaren uppmanade istället den politiska ledningen att ta över ledningen för landet. Den nye socialdemokratiske partiledaren ville få inflytande och uppmanade sitt parti att acceptera kejsarens och Ludendorffs åsikter. De andra partierna följde efter.

Det blev oroligt inom hela den tyska krigsmakten och snabbt skickades det ut order om att lägga ner vapen och retirera. Många förband var inte besegrade och retirerade i god ordning vilket gav näring till dolkstötslegenden. Åsikten att den obesegrade armén tvingats ge upp uppkom.

Att så många nappade på Ludendorffs bete blev ödesdigert. Freden blev svår och hela saken gynnade på sikt Hitler och nazisterna. Å andra sidan skulle fortsatt krig med USA med i kriget blivit ödesdigert. Fast fortsättningen på kriget skulle ändå blivit kort: Tysklands krigsresurser var som sagt helt uttömda.

Kejsar Vilhelm II abdikerade och gick i landsflykt i Holland där han dog 1941. Han var den siste tyske monarken av släkten Hohenzollern.

Paul von Hindenburg fortsatte som president i Weimarrepubliken och var den som efter stor tvekan tvingades utnämnda Hitler till kansler 1933. (En annan bild av honom är att han var en mycket passiv person vilket tolkades som trygghet och värdighet. Han var under första världskriget och därefter en mycket beundrad person i Tyskland. Populariteten överlevde Versaillesfreden och en av orsakerna att han utnämnde Hitler kan ha varit tvekan och vankelmod). Han avled 1934.

Och hur gick det med bloggpostens huvudperson, Ludendorff? Jo, efter ett tag ville han återuppta krigshandlingarna. Regeringens svarade nej varvid  hans förtroende var förverkat och han avgick.

Efter Tysklands kapitulation den 11 november 1918 flydde han till Sverige under falsk identitet. Här skrev han sina memoarer. Försvarsskriften för sina handlingar översattes 1919 till svenska av självaste Sven Hedin.

Ludendorff var mycket väl medveten om att Tyskland inte längre hade några möjligheter att vinna kriget. Däremot menade han att Tyskland genom att hålla ut längre hade kunnat förhandla sig till en bättre fred.

På 1920-talet gav han sig i lag med Hitler och var med och genomförde Ölkällarkuppen i München 1923 och valdes trots detta in i riksdagen 1924. 1925 förlorade han stort i valet om president mot just Hindenburg.

Vid 1930-talets början hade han bytt åsikt om Hitler och såg istället denne som den allra största faran för Tyskland och varnade Hindenburg för att utse Hitler till rikskansler. Senare återknöt han dock banden med Hitler. Han gick ur tiden 1937.

Ludendorff sysslade sannolikt med någon sorts damage control när han konstruerade sin plan. Det märkliga är att dolkstötslegenden – samt olika moderna motsvarigheter – fortsätter leva sitt eget liv.

Det är alltså skillnad på åsikter och fakta.

#göteborg

Om jag någonsin köper en katt ska den heta…Luden-dorff.

Relaterade blogginlägg

Faluaffären

Källor:

Barbara W Tuchman: Svarta Tonet

Peter Englund: Krigets skönhet och sorg

Marco Smedberg: Första Världskriget

Wikipedia

En tanke på “Dolkstötslegenden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s